För ett tag sedan blev jag påmind om det gamla bruket att välsigna bröddegen med att teckna ett kors på den. När sedan degen jäst så mycket, att korset var borta, då var den färdigjäst!
Bilden av den jäsande degen och det försvinnande korset gav upphov till många tankar, och de tankarna blev så småningom till fyra inlägg på temat surdeg. Det här är det första av dem.
Det som fick mig att börja fundera är att Jesus ju har ett och annat att säga om ämnet jäsande deg. Han definierar bl a fariséernas och sadducéernas surdegar, men det finns fler…
Alla har de dock det gemensamt, att korset blir otydligare på ”församlingsdegen” ju mer den jäser, och till slut är det borta!
De här olika surdegarna har nämligen det gemensamt, att på ett eller annat sätt finns alltid en fiendskap mot korset med.
Vi kan börja med det som Bibeln kallar ”sadduceernas surdeg”.
Detta religiösa parti i Jesu samtid var lika mycket politiskt som religiöst. De stod på god fot med makthavarna, de satt på de höga posterna i templet – översteprästen Kaifas var sadducè, om jag minns rätt.
De hade också vad man skulle kunna kalla en liberal tolkning av Skrifterna – de trodde inte på änglar och andar, inte heller på någon uppståndelse från de döda. Men de förstod sig på att samla skatter och ära på jorden, i alla fall!
Det var deras affärer Jesus förstörde, när han piskade ut kommersen ur templet, och förstörda affärer, sådant som på ett eller annat sätt ger besked om att gudsfruktan inte är tänkt att vara något medel till att vinna denna världens gillande, och framgång och erkännande här i tiden, det är en styggelse för varje människa, som är influerad av sadduceismens ande (läs: Laodiceas ande)
I Filipperbrevet står det om människor, som vandrar som fiender till Kristi kors, som har ”buken till sin Gud” – är inställda på jordiska njutningar, och det vi brukar kalla detta livets goda.
De är inte nödvändigtvis fiender till det som korset ger! Nej då, visst kan man ta emot syndernas förlåtelse och evigt liv, och visst kan man vara nöjd med att få vara ett Guds barn!
Fiendskapen sticker upp huvudet när det blir fråga om det som korset vill göra med oss, när vi möter korset som det ohyvlade , frånstötande, smärtsamma avrättningsredskap det är för den gamla syndanaturen.
När det blir fråga om att ta upp det och följa Jesus, när det blir fråga om att ändra sina gärningar och sin livsstil, att gå mot strömmen av tidsanda och allmän opinion, när det är dags att bära Kristi smälek, då vill inte gamle Adam vara med längre!
När man konfronteras med det faktum att världens vänskap är detsamma som Guds ovänskap, och utifrån det måste välja vem man hellre vill vara vän med, då dyker fiendskapen mot korset upp i oss alla, mer eller mindre, för vi bär alla på en köttslig natur, som absolut inte vill det Gud vill!
Om den här sortens fiendskap får jäsa i Guds folk ett tag, då börjar korset försvinna!
Då får vi ett alltmer marknadsanpassat evangelium, ett budskap, som vill tala om för oss hur Jesus älskar alla barnen, och hur Gud välsignar allt och alla, och i förlängningen också ibland falskeligen utlovar, att alla nog kommer till himlen till slut, oavsett vad de tror och hur de lever, men som talar väldigt tyst om Jesu ord att en lärjunge förväntas ta på sig sitt kors och säga nej till sig själv!
Så här går sadduceernas sång:
”Vi följer med vår tid, så vi kan styra färden
så som det passar oss, och Djävulen, och världen
vi håller fingret vått, och känner vart det fläktar
och när vi kursen fått, vi hastigt av oss häktar
kappan, som vi än en gång ska vända
för sådan vändbarhet vi blivit kända!
Predikan om synden och domen är lagisk, så den tar vi bort
och svartvita evangelister, dem bör man nog hålla kort!
Inte kan den vara hård, kärleken som är så tålig
vi satsar på den slags vård som säger ”du är ej så dålig!”
Sen orkar du än några dar
fastän du har skuldbördan kvar
Bara vi hittar en krycka, som passar, så kan du gå
och skulle dig ändå nåt trycka, serverar vi billig nåd!”
Men kärleken till Sanningen, vart tog den vägen?
Vakna upp, vi har en sadducé i degen!