En multimiljonär hade två söner.
Den äldre var en målmedveten karriärist, som redan satt på en hög managerpost i familjekoncernen, den yngre hade också tagit sig genom sin ekonomutbildning, även om det var med darr på ribban, men under studietiden hade han fått rejäl smak på la dolce vita!
Så, det här med att jobba på dagarna och sova på nätterna, det var inte riktigt hans grej, tyckte han, och eftersom hans pappa inte riktigt begrep sig på det här med risktagningar och snabba klipp i affärerna, var det ju inte ens spännande att jobba åt honom!
En vacker dag gick han till farsgubben med ett i sitt tycke strålande förslag: Om han kunde få ut ett förskott på sitt arv, så skulle han kunna utveckla sin kreativa affärsbegåvning på ett helt annat sätt, än om han hela tiden bromsades av faderns företagspolicy!
Och, hör och häpna, det gick fadern med på!
Nästa vecka landar vår unge man i Miami, full av businessklassens champagne, full av förväntan, och med fullt bankkonto. Han hyr sig en takvåning, och så ska han börja göra affärer.
På dagarna gör han aktieaffärer, på nätterna gör han kvinnfolksaffärer, och pengar förlorar han på alla sina affärer!
Men det hinner han inte märka, för jetsetlivet tar all hans uppmärksamhet i anspråk, och mycket festande gör tankeverksamheten slö.
Men så en dag är pengarna slut. Hur gör man då? Jo, man går till alla sina goda vänner och bekanta – om man bara kunde hitta dem någonstans…?
Men de flesta av dem är borta med vinden, och de få han får tag på säger något, som ganska mycket påminner om slutrepliken i ”Borta med vinden”.
Men, han får nya bekanta i stället!
En heter herr Kronofogde, en annan herr Utmätningsman, en tredje Mister Inkassobyrå.
De har alla samma inställning till vår unge man: ”Vi vill ha, vi vill ha, vi vill också ha!”
Plötsligt finner han sig diskande kastruller och pannor i ett restaurangkök, och boende i ett kyffe på ett sjaskigt resandehem.
”Det här är ju inget liv, alltså”, tänker han, där han står begraven i ett aldrig krympande berg av disk.
”Inga kvinnor, inget vin, inget crack och inga snabba bilar! Men farsgubben därhemma, han är ju fortfarande stinkande rik!
Nu går jag direkt till biblioteket när jag går av skiftet, och så mailar jag till honom, och förklarar att jag har råkat ut för en tillfällig svacka, och behöver litet friskt kapital för att komma vidare! Sen skickar han säkert litet mera stålar, för jag är ju ändå hans son, och sen kan jag fortsätta som förr!”
Här finns en väsentlig skillnad jämfört med originalversionen i Lukas 15!
Vilken?
(Slutrepliken i ”Borta med vinden” vilken var den? Om du vet svaret, skriv det som kommentar!)
En och annan har undrat var jag egentligen vill komma med den här lilla berättelsen.
Den kom till när jag en gång satt med Lukas 15 framför mig, och kom att tänka på hur ofta vi nutidskristna vill ha Guds hjälp till helande, Guds hjälp till mer kraft och humör, Guds hjälp till bättre relationer, bättre ekonomi, osv, inte för att bättre kunna tjäna och följa Honom, utan för att kunna fortsätta som förr på våra egna vägar!
Det är som om den förlorade sonen hade skrivit brev till sin far därhemma, och bett om mera pengar för att kunna fortsätta att vandra sin egen väg.
En gammal själavårdare i min bekantskapskrets berättade en gång om en medmänniska han samtalat med.
Hon hade i något skede av samtalet i något som var nära förtvivlan utropat: ”Men det enda jag begär är ju att få bli så hel och i skick, att jag kan leva mitt eget liv!”
Själavårdaren hade då försökt förklara för henne, att det var meningen att hon skulle leva Kristi liv, inte sitt eget, men med föga resultat.
”Jag lyckades aldrig få henne att inse skillnaden”, suckade han.
Hon är långtifrån ensam om att ha svårt med den saken. På samma sätt tycks alltför många resonera idag: ”Gud, ge mig resurser, så att jag kan leva mitt eget liv, gå min egen väg, fortsätta att göra det jag vill.”
Men Jesus, han lärde oss att be ”Ske Din vilja, inte min.”