För ett bra tag sedan, kanske trettio år, hörde jag en berättelse som gjorde starkt intryck på mig – och förhoppningsvis också ändrade en del på min inställning till kristen undervisning! Jag vågar inte gå i god för att storyn är till alla delar sann, för jag var inte med när det hände, men budskapet i den är värt att föra vidare!
En församling hade kallat ny pastor, och förväntningarna var stora inför första söndagens gudstjänst. Och inte kom förväntan på skam heller! Predikan var vad man brukar kalla stark och andefylld, och alla var eniga efter mötet: Just en sån här karl behövde vi få hit!
Så gick veckan, och nästa söndag närmade sig, och pastorn började arbeta med predikan.
Han bad, och han studerade Guds Ord, men hur han än bar sig åt, så kom han ständigt tillbaka till samma text och samma tankar, som förra söndagen!
Till slut kom han fram till att Gud tydligen ville, att han skulle hålla samma predikan en gång till!
Inte var han precis världens frimodigaste predikant denna den andra söndagen, som han steg upp i talarstolen i sin nya församling, men han gjorde det, som han trodde var rätt: han höll samma tal en gång till. Halva församlingen satt och skruvade på sig, andra halvan såg nöjd och salig ut.
Det var alltså de, som hade halvsovit under förra söndagens predikan, som såg nöjda ut…
Efter gudstjänsten hade äldstebröderna en improviserad synod utanför bönhuset. Efter diskussion beslöt man att ge pastorn syndernas förlåtelse för denna gång – ”Han har ju just flyttat och har säkert haft det jäktigt, han råkade väl bara få med sig fel utkast…”
Veckan gick och lördagen kom. I pastorsbostaden satt en förtvivlad man, som inte lyckades övertala Herren att ge honom något nytt budskap till församlingen. Ännu klockan tre på söndagsnatten brottades han med Gud, men sedan sade han likt drottning Ester: ”Ska jag dö så må det ske” – fast han bytte ut ”dö” mot ”få sparken”.
På morgonen gick han till gudstjänsten, och höll med darrande knän samma predikan tredje söndagen i rad. Sedan halvsprang han hem för att inte behöva tala med någon,och gömde sig bakom fördragna gardiner resten av dagen. Samt klagade på Gud som en annan Jeremia, och frågade varför han hade tvingats ställa till det så tokigt för sig redan från första början…
På måndagen blev han hemsökt av församlingens betrodda män. De var inte nådiga i vare sig uppsyn eller tonfall! ”Nog hade vi tänkt att du skulle ha mer än en predikan med dig, när vi kallade dig hit! Nu får du en chans i alla fall att förklara dig innan….”
Men kvällen innan hade Herren slutligen låtit pastorn förstå vad det hela handlade om, så han svarade med fritt mod:”Herren har sagt åt mig, att jag ska fortsätta att hålla denna samma predikan här i församlingen varenda söndag, ända tills ni börjar göra det, som Han säger!”
När jag hörde den här berättelsen första gången, kom jag omedelbart att tänka på det som står i Hes 33, där Herren talar till profeten:
”Du människobarn, dina landsmän talar med varandra och säger: ”Kom och hör, vad det är för ett ord som nu kommer från Herren!” De kommer till dig som de brukar göra, och de sätter sig hos dig, som om vore de mitt folk. Och de hör dina ord, men de gör inte efter dem De talar ljuvliga ord med munnen, men deras hjärtan strävar efter orätt vinning. Och se, du är för dem lik en som sjunger kärleksvisor med vacker röst och spelar väl…”
Redan då, på Gamla Testamentets tid, tog man alltså undervisningen mer som underhållning, än som vägledning tänkt att förvandla ens sätt att tänka och handla.
Och jag tvingades med röda öron inse, att just så hade jag själv många gånger gjort – lyssnat utan att vara inställd på att göra det som sades!
Dessutom tvingades jag inse, att jag ibland till och med bedömt kristna möten och predikningar lika mycket och mer efter deras underhållningsvärde, som efter deras sanningshalt!
Till råga på allt fick jag lov att erkänna, att jag också hade väntat av både mig själv och andra, att det alltid skulle vara något nytt, nya vinklar, nya finurligheter, nya ”bortglömda skatter och dolda rikedomar” i förkunnelsen!
Det ligger så nära till för oss människor att tänka något i stil med ”Det där har jag hört förr, har han inget nytt att komma med?”
Det var en modig man, den här pastorn i berättelsen, och alltför ovanlig, tyvärr.
Vi skulle behöva fler av den sorten, sådana som skulle påminna oss om att Guds Ord inte är oss givet till underhållning, eller till att tillfredsställa vår nyfikenhet på andliga ting, utan just för att åtlydas!
Kanske någon undrar vad hans tre gånger upprepade predikan handlade om?
”Var därför goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er… och kom inte till altaret med er gåva förrän ni har försonat er med er broder!”