Hösten år 2000 ingick en både ovanlig och glädjande artikel i Västerbottenskuriren. Skribenten hette Lars Jacobsson, professor i psykiatri i Umeå. Han diskuterade israeler och palestinier, och deras respektive fredsvilja.
”Att Israel vill fred tycks mig uppenbart”, skrev han. ”Israel har naturligtvis inget att förlora på en varaktig fred, och när Barak valdes var det just för att man trodde, att han skulle kunna åstadkomma en sådan. Jag kan inte se annat än att det nu är Arafat och de andra palestinska ledarna, som bär huvudansvaret för den växande ofreden. Israelerna har varit beredda till mer långtgående kompromisser än någonsin tidigare.”
Det är tjugo år sedan det här skrevs, men det är fortfarande lika sant. Dessutom är det helt naturligt, att det är som han säger!
Ser man på status quo är det helt klart Israel som har mer att vinna på ett fredsslut! Israelerna har byggt upp ett modernt, demokratiskt och tämligen välmående samhälle sedan 1948, medan palestinierna, trots sina år av självstyre, fortfarande mer eller mindre lever kvar i flyktinglägermisären. Missnöjet med nuläget finns därmed till allra största delen på den palestinska sidan.
Man måste dock se litet längre än till nuläget för att få en rättvis(ande) bild.
1948 får vara utgångspunkt. Då angreps den nyfödda staten Israel från alla sidor av sina arabiska grannar i det uttalade syftet att utplåna den och kasta judarna i havet.
För att inte den arabiska befolkningen, som bodde bland judarna, skulle hamna i skottlinjen, uppmanades de från arabiskt håll att dra sig ur vägen så länge, så skulle de kunna flytta tillbaks igen, när upprensningen väl var avslutad.
Nu gick det ju som det gick. Herren stred för Israel, och då hjälpte inte den väldiga arabiska övermakten.
Efter vapenvilan föstes alla de araber, som flytt undan striderna, samman i flyktingläger, och uppmanades fortsätta kampen för ett ”fritt Palestina”, som det hette.
(Jag inser naturligtvis att det är aningen laddat att säga att ”Herren stred för Israel”, men hur man annars ska förklara att Israel gick segrande ur ett trefrontskrig, där judarna hade sämre vapen, och den bättre beväpnade motståndaren dessutom hade ett numerärt övertag på tio mot en, det vet jag inte)
Det som kallas ”kampen för ett fritt Palestina” är naturligtvis samma sak som kampen för ett utplånat Israel, men ”kampen för ett fritt Palestina” låter ju litet bättre…
Det är kanske värt att notera att det var först på femtiotalet, som de arabiska flyktingarna från Israel började kalla sig palestinier.
Någon sådan benämning hade inte varit i allmänt bruk tidigare. De allra flesta av dem som flydde från Israel i samband med överfallet 1948 var araber, som hade flyttat in dit under nittonhundratalets första hälft, samtidigt som den judiska inflyttningen pågick!
De var alltså inte mer urbefolkning än judarna i Palestina!
På 1800-talet var landet en obeboelig ödemark, med träskmarker, malaria och öde hedar, vilket var följden av att alla, som i tur och ordning härskat över landet, hade sugit ut och förstört det i grund..
Mark Twain, som reste genom landet vid den här tiden, beskriver det med orden: ”om ett land någonsin varit under Guds förbannelse är det detta”.
Det var de judiska inflyttarna som först köpte detta ödelagda, utsugna land, och sedan med en otrolig arbetsinsats så småningom började göra delar av landet beboeliga igen, och som följd av detta började sedan också den arabiska befolkningen öka!
Inte kan väl Israel anklagas för att det judiska folket på detta sätt har skapat sig ett relativt välmående samhälle?
Inte heller kan väl Israel anklagas för att dess grannar överföll dem 1948, och genom detta skapade flyktingproblemet?
En sak som annars aldrig omtalas är att det då, 1948, var det lika många judar, ca 700000, som flydde till Israel, som antalet palestinier, som flydde från landet.
De judiska flyktingarna integrerades snabbt i det israeliska samhället, de arabiska däremot bor fortfarande, femtio år senare, kvar i sina vid det här laget permanenta kåkstäder, trots att de oljerika arabstaterna minsann skulle ha haft resurser att hjälpa dem på alla upptänkliga sätt!
Däremot kan både de palestinska ledarna, samt arabsamfundet som helhet, med fog anklagas för att bära stort ansvar för palestiniernas nuvarande situation.
Kriget 1948 som de flydde undan startades av arabstaterna, vilka ansåg sig kallade att avsluta det Hitler hade påbörjat.
Man har efter detta misslyckade judeutrotningsförsök, utan hänsyn till mänskligt lidande, utvecklat en strategi, som går ut på att hålla folket kvar i flyktingläger, låta dem ha det möjligast eländigt, och sedan med hänvisande till detta elände engagera det internationella samfundet på sin sida, mot Israel.
När man ser åt vilket håll FN-resolutionerna brukar gå, märker man hur väl den taktiken har lyckats!
Inte har man heller ens när det gäller de självstyrda områdena, där den palestinska myndigheten haft kontrollen, och där det funnits goda möjligheter att få internationell hjälp, gjort speciellt mycket för att bekämpa fattigdomen och utveckla sina områden.
Istället har anklagelser för korruption och allmän misskötsel av de internationella biståndspengarna kontinuerligt framförts mot de palestinska ledarna. Undersökningar som gjordes under slutet av nittiotalet visade att belopp motsvarande flera miljarder dåtida finska mark försvunnit genom korruption, förskingring och andra oegentligheter. En hel del av denna korruption hade ägt rum i den palestinska ledningens absoluta toppskikt.
Och det här är ingen proisraelisk propaganda, det baserar sig på undersökningar gjorda av CPRS, Center for Palestinian Research & Studies!
Det kan också påpekas, att då den begåvade och färgstarka palestinska politikern Hanan Ashrawi vid ungefär samma tid lämnade den palestinska regeringen, gjorde hon det i protest mot att Arafat vägrade göra sig av med en lång rad korrumperade ministrar!
Det brukar framhållas att det är synd om palestinierna, och det är inte svårt att instämma i det!
Att ha tvingats in i en sån här återvändsgränd av dels fanatiska religiösa ledare och dels korrumperade politiska ledare, det är en ren katastrof för det palestinska folket.
Det är när Israel, och inte de som i verkligheten är ansvariga, får bära hundhuvudet för den uppkomna situationen, som jag inte längre kan hålla med!
Nu ska vi gå vidare och fråga oss varför det blir så här.
Varför tvingas vi konstatera att palestinska och arabiska ledare, med några få undantag, helt enkelt inte tycks vara intresserade av en fred som innebär att staten Israel får fortsätta att existera?
Varför har arabstaterna, som dock har samma kultur och samma religion som flyktingarna, och som säger sig vara deras vänner, isolerat dem och gjort det så svårt som möjligt för dem att assimileras i de länder, där de nu finns?
Är det bara ett landområde av Nylands storlek det handlar om?
Är det ”bara” kravet på att flyktingarna – som nu har ökat i antal från 700.000 till fyra miljoner – ska få rätt att återvända, bli israeliska medborgare och få tillbaka allt de lämnade för femti år sedan, som behöver uppfyllas? (I och för sig ett totalt orimligt krav – där det fanns ett åkerstycke och en koja för femti år sen finns det kanske en modern skyskrapa idag…)
Nej, det är fråga om betydligt större saker. Ska vi förstå varför knuten är olöslig behöver vi också ta fram Islams betydelse för situationen i Mellanöstern.
I sin bok ”Den religiösa politiken” tar Sven Reichmann upp den här aspekten till grundlig diskussion.
Den information han där delger är alltför omfattande för att kunna återges här, men den intresserade kan läsa kapitlen 8-14 i boken!
När Muhammed i början av sin religiösa verksamhet tvingades fly från Mecka till Medina hamnade han i konflikt med judarna där.
Han rörde nämligen ihop begreppen något fruktansvärt när han skulle citera judiska och kristna skrifter, och judarna vederlade honom med eftertryck. Mohammed gick i krig mot dem, vann, och kunde småningom också återvända till Mecka i spetsen för en arme stor nog att få meckaborna att ge sig utan strid.
Här finns då förebilden klar. Man ska återvända segrande, och judar och otrogna ska besegras, med vapen om nödvändigt!
Att erkänna staten Israel är otänkbart för islam. Det vore detsamma som att erkänna att islam är besegrat!
Därför står det fortfarande i PLO:s stadgar att deras målsättning är att utplåna staten Israel, trots att man redan i Osloavtalet från 1993 förband sig att stryka den klausulen. Detta är nämligen inte en politisk målsättning, som skulle kunna omförhandlas, det är en religiös målsättning!
( Både PLO:s och Hamas grundstadgar finns på nätet, det är bara att läsa, om någon tvivlar!)
Arafat fick under sin livstid frågan huruvida han verkligen som muslim kunde ingå avtal med en judisk stat.
Han lär då ha svarat, att Muhammed själv träffade fredsavtal med ledarna i Mecka, som då var hans fiender, och vad Muhammed kunde, det kan också Arafat!
Han berättade dock inte vad som hände med detta avtal.
Det ingicks år 628, avsikten med det var att Muhammed ville ha ryggen fri för ett annat krigsföretag, och 630 angrep han sedan Mecka.
Själv menade han att meckaborna först brutit freden, och att han därför också var fri från avtalet, vem som hade mer rätt lär vi inte få veta, men resultatet idag är att varken Arafat på sin tid, eller de nutida palestinska ledarna anser sig ha någon skyldighet att hålla avtal, som ingåtts med judar eller andra otrogna, vilket deras långa rad av svikna löften, lögner och avtalsbrott – där vägran att stryka målsättningen att Israels ska utplånas är ett av de mest flagranta löftesbrotten – mer än tydligt bevisar.
Varför redovisar jag allt det här, då? Jo jag är rädd för vad det kan leda till för Finlands del, om/när vår utrikespolitiska ledning strör antiisraeliska kommentarer kring sig, och väljer sida mot Israel i de internationella organen.
Jag är också oroad över möjligheten att fler och fler kristna människor ska låta sig påverkas av propagandan, vinklingarna, halvsanningarna, hellögnerna, och till slut ställa på Israels fienders sida – vilka också är Guds fiender, eftersom de vill hindra evangeliets förkunnelse!
Exempel på sådan framgångsrik påverkan har vi mer än nog av redan nu!
Oroad är jag också därför att det inte bara är från arabisk sida, som detta handlar mer om religion än om politik.
Landet som konflikten gäller är nämligen Guds, och det judiska folket är Guds folk!
Det här området har givits av Herren själv åt Abrahams ättlingar till evig tid.
Nu har judarna återvänt dit i enlighet med flertusenåriga profetior om att så ska ske.
I takt med att det internationella samfundet blir mer och mer fientligt inställt till Israel, närmar sig den tid när en internationell styrka kan sättas in mot Israel. Också detta talar nämligen profetiorna om!
Vi står sannolikt på tröskeln till den tid, när Jerusalem ska bli en ”lyftesten för alla folk”, gjord därtill av Gud själv.
De folk och nationer, som går mot Israel i fientliga avsikter, kommer att dra förbannelse över sig, i enlighet med Guds löfte till Abraham: ”Jag ska välsigna den som välsignar dig, och jag skall förbanna den som förbannar dig!”
Kristenheten har dragit mycket av den förbannelsen över sig under de senaste 1700 åren.
Det är tid att vi slutar låta oss luras, det är dags att vi lär oss genomskåda lögnerna.
Ännu är det inte för sent för oss att välsigna Israel och be för Jerusalems frid!