Efter att jag publicerat svaren på mina tjugoen frågor om dopet, fick jag in en knippe kommentarer och invändningar.

Jag har nu valt ut de femton mest representativa, och försökt besvara dem. Frågorna/kommentarerna är kursiverade.

Ett påpekande: När jag skrev mina svar på de tjugoen frågorna, och likaså när jag skrev svaren på kommentarerna jag fått, då gjorde jag det inte för att sammanställa ett materal som folk skulle kunna använda som tillhygge i dopdebatter! Jag gjorde det för att den som i lugn och ro vill ha reda på vad bibeln säger om saken, och så ta ställning till den för egen del, skulle ha något att utgå från.

 

 ”Det som jag nu i korthet vill påpeka är att enheten mellan kristna inte grundar sig på kärleken och på Jesus lösryckt från hans ord och lära, utan uttryckligen på SANNINGEN, som är det samma som Kristi lära. Jag behöver inte citera många bibelord, eftersom du själv har läst Bibeln mycket mer än jag. Men tänk igenom alla de ställen där Jesus hänvisar till sin lära, och där apostlarna talar om Kristi lära i motsats mot de falska apostlarna. Det allra mest belysande är väl 2 Joh, där Kärlekens apostel förbjuder oss att ha gemenskap och hälsa dem som kommer med något annat än Kristi lära. Det är avgörande här att det inte är utlämnat åt oss att avgöra vad som ingår i denna lära eller kan bli utanför – det är ALLT vad Jesus har befallt.

Ditt resonemang om att en enhetlig doplära inte är så viktig för enheten mellan kristna faller därmed platt. Varför var apostlarna så noggranna med att inskärpa och undervisa Jesu lära? Det var mot bakgrund av att Satan förskapar sig till ljusets ängel, och att villolärarna använder milda ord och vackert tal för att bedra godtrogna människor. Du förespråkar att vi inte behöver vara så noga med att tänka på samma sätt – hur går detta ihop med 1 Kor 1:10?

Jag håller helt med dig om att det har gått rejält snett när man i folkkyrkan döper utan hänsyn till föräldrarnas önskan att undervisa barnen. Det är där problemet börjar. Jag är också enig med dig i att vi inte kan definiera att vara kristen som att vara döpt – den gamla katekesen säger att den är kristen som är döpt OCH lever i trons gemenskap med Jesus. Därför är det helt riktigt att vi måste predika omvändelse, för att de som farit vilse ska återvända.”

 

Jag har förstås funderat mycket på frågan om var gränsen går mellan olika tolkningar av Ordet å ena sidan och ren villolära å andra.

Vem ska jag betrakta som en broder, som har en del åsikter som avviker från mina, och vem ska jag betrakta som en ren villolärare?

Den frågan har jag nog faktiskt också i någon mån berört i min ”dopavhandling”, även om ingen av frågorna jag svarar på direkt går in på den saken.

I svaret på fråga 1 säger jag att den sakramentalistiska syn, som säger att dopet i sig pånyttföder, rättfärdiggör och ger syndernas förlåtelse, är att betrakta som en villolära. Den åsidosätter nämligen tron på Jesus som enda väg till frälsning, och därmed blir tron ersatt av dopet som vägen till frälsning. Detta uppfattar jag som mycket allvarligt.

I svaret på fråga 18 konstaterar jag att vi behöver kunna stämma in i den apostoliska trosbekännelsen, och vara överens om det som gäller Jesu person och verk. Annars är vi på väg bort från kristendomens grund. Det jag sedan säger i svaret på fråga 20 är naturligtvis avsett att förstås mot den bakgrunden!

Sådana som John Shelby Spong och hans meningsfränder är att betrakta som rena villolärare.

De förnekar Fadern och Sonen. Dem vill jag inte ha något att göra med.

En kvinnlig kyrkoherde som har ett klart Jesusbudskap, där människor får klara besked om hur man blir frälst, hon är för mig ett trossyskon, som har en från min syn avvikande åsikt om ledarskap i församlingen.

Jag betraktar alltså inte henne som en villolärare, som jag inte kan ha någon gemenskap med.

Jag upplyser henne vid tillfälle om att jag uppfattar att hon har ett fel i sin teologi, men jag förkastar inte henne som kristen syster för det.

 

Jag försöker alltså göra en skillnad på centrala och mer perifera saker i den kristna trosläran, även om du menar att vi inte kan göra så. Detta därför att jag ser att apostlarna gör det.

Paulus talar t ex om huvudstyckena i den kristna tron i 1 Kor 15. De handlar uteslutande om Jesus, hans person och verk. I 1 Kor 2 säger han att han i sin förkunnelse inte har velat veta av något annat än Kristus som korsfäst. Detta var alltså för honom det centrala, och det centrala måste vi vara överens om, annars är det inte längre kristendom!

I fråga om de mer perifera frågorna vill jag fördra mina syskon i kärlek, och jag hoppas att de ska se på mig på samma sätt.

Alla ser vi ju endels, och ingen av oss sitter inne med hela sanningen.

Så gör ju också aposteln själv i 1 Kor 1, som du hänvisar till. Även om allt inte var som det skulle i den korintiska församlingen vare sig ifråga om lära eller liv – de första elva kapitlen är en enda lång tillrättavisning – så benämner han ändå korintierna som kallade och heliga, eftersom de mitt i sin ofullkomlighet är helgade i Kristus Jesus, och vittnesbördet om Kristus har fått ett stadigt fäste bland dem!

För att jag skulle kunna börja tolka 2 Joh så, att alla, som inte till alla delar uppfattar den kristna tron så som jag uppfattar den, därmed automatiskt är människor, som jag inte ska ha någon gemenskap med, skulle jag också vara tvungen att förneka sanningen i ordet om att vår – också min! – kunskap och vårt profeterande är ett styckverk.

Då står jag inte längre själv i sanningen!

 

 

Jag vet inte hur Gud har avsett att varje bibelvers ska tolkas och förstås. Det gör ingen annan heller.

Då så är fallet får vi lov att ta emot varandra så som Gud tar emot oss – av nåd, inte för att vi till punkt och pricka har uppfyllt lagen.

Och detta gäller inte bara Mose lag, det gäller också pingstlagen, baptistlagen, den lutherska lagen och varje annan lag, som vi har uppfunnit och kan tänkas komma på idén att kräva av varandra att den andre ska hålla, innan vi kan ha gemenskap med honom!

I frågor där ärliga kristna ser olika, och båda parter kan åstadkomma ett försvar för sin mening utifrån Skriften – utan att detta inkräktar på läran om tron på Jesus som enda väg till frälsning – där vill jag inte utnämna mina meningsmotståndare till villolärare.

Vem vet, kanske det är jag som har förstått något fel? Eller kanske vi båda har rätt till någon del och fel till någon del?

Jag uppfattar dopfrågan som en av flera sådana frågor. De olika synerna på nattvarden är en annan. Frågan om hur en kristen församling ska vara uppbyggd är en tredje. Och så vidare.

 

 

När det däremot blir fråga om att människor dras bort från den uppriktiga troheten mot Kristus, bort från att bekänna Honom som Guds Son, enda väg till Fadern, och världens Frälsare, då bedömer jag att det handlar det om falska apostlar och falsk lära.

Vad det gäller att du har uppfattat att jag säger att det inte är så noga med om vi tänker på samma sätt eller inte vill jag hänvisa till mitt svar på fråga 18. Där säger jag bl a att Gud nog leder oss alla fram mot samma tänkesätt och insikt, att detta är Hans vilja för oss, men att Han har tålamod med oss medan han gör det. Det tålamodet behöver vi också ha med varandra!

Den syn på barndopet som du omfattar stänger inte vägen till frälsning för någon, och jag skulle bara önska att fler skulle se på saken som du!

Då skulle de värsta, om än inte alla, av de olägenheter jag påtalar i mina 21 frågesvar försvinna.

För mig är du alltså en kär kristen broder, även om vi ser olika i en del lärofrågor!

 

”Jag håller med om att det finns mycket av den förvrängda undervisning om dopet som du påtalar i ditt svar på fråga 1. Men jag tycker inte att man ska döma ut barndopet som sådant på grund av att det finns människor som missbrukar det! Kombinerat med en rätt undervisning om omvändelse och tro gör det ingen skada!”

Det här kan jag ganska långt hålla med om. Det är därför jag i mitt svar på fråga 21 säger att de, som efter att ha tagit del av vad Skriften säger, fortfarande är nöjda med sitt barndop, inte behöver vänta några övertalningsförsök från min sida, och att jag betraktar mina barndöpta trossyskon som mina bröder och medtjänare, och hoppas att de ska kunna se på mig på samma sätt.

Vi har haft, och har fortfarande många gudsmänniskor ibland oss, som har arbetat för väckelse och spridit evangeliet utan att vara troendedöpta, vilket jag också påpekar i svaret på fråga 1.

Det centrala för frälsningen är, om jag får upprepa mig ännu en gång, tron på Jesus.

Om vi är överens om det kan vi i fråga om dopet ge varandra utrymme att ha olika mening, och ändå stå tillsammans i den andliga striden.

Då kan den som vill låta döpa sig få göra det, den som är nöjd med att vara döpt som barn får vara det, och tron på Jesus får stå på sin rätta plats, nämligen som det, som frälser och förenar oss!

 

Ändå kan jag inte se annat än att kyrkans sätt att praktisera barndopet gör skada, eftersom man inte nöjer sig med att döpa barn till kristna föräldrar.

Till och med om man predikar omvändelse och tro, kommer denna doppraxis att fortsätta att fungera som en trojansk häst, som står för ett konstant och massivt inflöde av icketroende människor i de lutherska församlingarna.

Detta är då icketroende människor, som är inskrivna medlemmar i kyrkan, som har rösträtt i kyrkliga val, och som är valbara till fullmäktige och kyrkoråd!

Det här är i princip att erbjuda världen beslutanderätt i församlingen.

På det här sättet har kyrkan långsamt men säkert förvandlats från att vara Guds hus, där Hans Ord gäller, till att vara Folkets hus, där majoriteten bestämmer. Spåren förskräcker.

Det som var tänkt att ge kyrkan bredast möjliga kontaktyta till världen, har ofta i praktiken i stället blivit bredast möjliga inkörsport för världen till kyrkan.

 

”Jag har läst din doputläggning. Den är på ett sätt uttömmande, men jag tycker att du genomgående gör dig skyldig till samma sak, som du säger att andra gör i ditt svar på fråga 2. Du tolkar texterna utifrån din egen färdiga uppfattning!”
Som du kanske har märkt, säger jag i min inledningstext till de 21 frågorna, att jag har skrivit utifrån uppfattningen att troendedopet är den mer bibliska synen, och att om någon med annan syn skulle svara på samma frågor, skulle hans svar se annorlunda ut.

Jag tror inte att det överhuvudtaget är möjligt att skriva en helt neutral text om det här.

Jag skulle förstås ha kunnat ge parallella svar, typ så här säger den ena sidan, men så här säger den andra sidan, och själv har jag ingen åsikt, men då skulle jag ha ljugit. Det kändes ärligast att svara på frågorna utifrån den uppfattning jag har, och i och med att jag gjorde det, så blev naturligtvis hela skriveriet en partsinlaga!

Sedan är det å andra sidan naturligtvis också så, att om någon skulle skriva svar på samma frågor utifrån barndopsynen, då skulle hans svar också vara en partsinlaga!

Det är därför vi uppmanas att pröva allt med Skriftens hjälp och sedan behålla det goda.

Allt utombibliskt material är ett styckverk, halvfärdigt och behäftat med mänskliga misstag. Så är det med kyrkofädernas skrifter, så är det med bekännelseskrifterna, så är det med Vatikanens uttalanden, och så är det med allt annat som skrivs och sägs, också mina 21 frågesvar.

 

”Tertullianus, som levde på 200-talet, hade invändningar mot barndop. Det bevisar ju att barndop praktiserades redan då!”

Man lär så länge man lever! Jag har kollat den här uppgiften, och den stämmer. Det tycks som om kristendomen blev väldigt vildvuxen väldigt snabbt efter att apostlarna var borta, och redan tidigare än så! Paulus skriver ju i 2 Tim 1 att alla i provinsen Asien har vänt sig ifrån honom, och det var redan på 60-talet efter Kristus.

Redan så tidigt dök nämligen den så kallade gnosticismen upp med all sin flummiga andlighet och märkliga läror.

Det är alltså alldeles sant att det finns historiska belägg för att barndop praktiserades redan på 100-talet.

Det finns också historiska belägg för att Mariadyrkan praktiserades lika tidigt.

Det tidigaste skriftliga belägget på en bön till Jesu moder går tillbaka ända till 125 e Kr.

Men, observera, detta utgör naturligtvis inget bevis för att vare sig Mariadyrkan eller spädbarnsdop praktiserades av apostlarna!

Vi måste hålla skillnad på vad Bibeln säger och det som kyrkohistoria och traditioner säger, annars hamnar vi snart i det katolska tänkesättet, som sätter traditionen lika högt som Skriften! Det är apostlarnas undervisning vi ska hålla fast vid, ingenting annat.

Den avgörande frågan är alltid ”vad säger Skriften?”

 

”Om jag har förstått saken rätt, så döper man inte människor till Kristus i frikyrkorna, man döper till den egna församlingen! Hur kan det vara ett kristet dop?”
Det här är en missuppfattning, hur vanlig vet jag inte, men en missuppfattning likafullt. Själv blev jag uttryckligen  döpt till Kristus!

Det blev klart uttalat före dophandlingen, att här i församlingen döper vi människor till Kristus och ingen annan!

Samma gäller den församlingen  där jag nu är medlem, och samma gäller varje frikyrkoförsamling jag har haft någon insyn i – och det är rätt många vid det här laget!

Det baptistiska dopet sker i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, precis som i lutherska kyrkan.

Sedan är det en annan sak att man ofta har tagit upp den döpte som medlem i församlingen i samband med dopet.

Det gör man ju också i den lutherska kyrkan!

Också kan vi väl säga i det här sammanhanget, att man från kyrkans sida faktiskt erkänner det baptistiska dopet som ett rätt kristet dop.

Det är när någon, som är döpt som barn också vill låta döpa sig som troende, som man protesterar från det hållet!

 

 

”Jag har satt ner mycket tid på att studera dopet, och jag har kommit fram till att ingen dopteologi är problemfri ur biblisk synvinkel. Du framställer din syn som den alltigenom bibliska, men vad gör du t ex med sådana frikyrkliga ungdomar som går i kristendomsskola och låter döpa sig av samma anledning som de flesta av kyrkans ungdom går i skriftskola och låter konfirmera sig – inte för att de tror på Jesus, utan för att det förväntas av dem?

 

Ja, först av allt behöver de få komma till tro och bli frälsta! Att bli döpt på det sättet är på ett sätt ett sämre alternativ än att bli döpt som spädbarn. Det lilla barnet gör inget fel, men den som medvetet låter döpa sig utan att tro på Jesus, han gör sig skyldig till samma slags nådesförakt som den som efter avslutat skriftskola bekänner en tro, som han i verkligheten inte har, och går till konfirmationsnattvarden utan att bry sig ett dugg om Jesu död för honom.

Bibeln har inget att säga om det här heller. Bibeln säger överhuvudtaget inget om sådana, som blir döpta utan att tro på Jesus.

Spontant skulle jag vilja säga, att det är skillnad på troendedop och vuxendop!

Det som du beskriver i din fråga har jag svårt att se som något kristet dop.

Det här är varken ett dop, där dopkandidaten ärt omededveten om vad som sker, ett ” tvångsdop” eller ett troendedop, det är ett otrosdop!

Vill den som har blivit döpt på det här sättet sedan låta döpa sig som troende, om och när han kommer till tro, då har jag inga invändningar.

Detta av samma anledningar som jag inte har några invändningar mot att den spädbarnsdöpte låter döpa sig som troende.

För övrigt håller jag med dig om att ingen dopteologi är problemfri. Jag säger i svaret på fråga 2 att jag inte är så säker på att någon av de nutida doplärorna sammanfaller helt med den nytestamentliga dopsynen, och jag menar vad jag säger! Den enda helt bibliska doplära som finns är den, som finns i Bibeln, alltså den nytestamentliga.

 

Jag tycker mig se en balans i Bibelns undervisning om dopet, som inte alls kommer lika väl fram i vare sig den klassiskt baptistiska eller i den lutherska dopläran.

Nya Testamentet talar, såvitt jag har förstått, om dopet som både ett Guds nådeshandlande, där vi utan egen förtjänst får vara förenade med Kristus i hans död och uppståndelse, och som ett vårt aktiva mottagande av denna Guds förekommande nåd och kärlek, och som en del av vår Kristusbekännelse.

Lutheranerna lägger tonvikt på det första och tonar ner de andra, och det har förefallit mig som om baptisterna lägger mera tonvikt på de andra och tonar ner det första. Kanske därför att det blir lättare att göra teologi av det hela då för båda parter.

Båda sidor har således en grundsanning i det de säger, ingendera har hela sanningen.

Inte har jag lätt själv heller att förena dessa olika saker, för det mänskliga förståndet förefaller de lätt att motsäga varandra.

Jag utgår från att det är som det brukar vara, när vi mänskor har svårt att ta till oss det Ordet säger ligger felet i vår fattningsförmåga, inte i Bibeln…

Jag har strävat efter att ha med alla dessa aspekter i min framställning. I vad mån jag har lyckats får andra avgöra.

Någon helt problemfri framställning har jag i varje fall inte lyckats åstadkomma, jag heller!

 

Hur mycket menar du att man måste förstå av vad dopet innebär innan man kan bli döpt? Det finns nog inte många baptister som har fattat ens hälften av det som du räknar upp i dina svar på frågorna 7 och 14! Menar du att de ska döpas en gång till nu, när de har läst på din hemsida?”
Den etiopiske hovmannen blev döpt samma dag han kom till tro, och så blev också många andra i Apostlagärningarna. Inte hade de någon uttömmande kunskap om vad dopet innebär!

De hade fått höra frälsningsbudskapet, och de hade fått veta att den som tror ska låta döpa sig till Kristus, till föreningen med honom i död och uppståndelse. Det tar inte många minuter att säga det!

Det är tron på Jesus som Frälsare som behövs. Den tar emot hela Guds nåd. Sedan kan vi ägna resten av livet åt att packa upp paketet och förundras över hur mycket det innehöll!

 

”Hela Nya Testamentet skrevs i missionssituation. Kan det inte vara därför, som Bibeln talar mest om troendedop? Det står ju ingenstans något om hur man började göra i andra generationen!”
Som jag förstår det befinner sig den kristna församlingen alltid i en missionssituation! Tanken på ”ett kristet land” är vilseledande.

Även om varenda människa i Finland skulle komma till tro idag, så är deras barn ett missionsfält så snart de blir födda.

Varje ny generation måste vinnas för Kristus, det finns inga lagrar att vila på! Jag tror att det är därför som Gud låter hela NT tala in i en missionssituation. Det finns i verkligheten ingen annan situation att tala in i!

 

”Är du medveten om vilket ansvar du tar på dig med att gå ut med ditt skriveri? Du har sårat många människor och gjort dem upprörda. Tänk om du har fel?”
Ja jag är medveten om ansvaret. I princip är det samma slags ansvar, som kyrkan tog på sig, när man delade ut den nya katekesen till alla hem för ett antal år sedan. Det är ingen lättvindig sak när man tar ställning i något som av många anses vara en frälsningsfråga!

Om det verkligen skulle vara så, att odöpta spädbarn hamnar i helvetet, då skulle jag komma att vara medskyldig till det genom det jag har skrivit, om någon på grund av det låter bli att döpa sitt barn!

Jag är också medveten om vilket ansvar jag skulle ta på mig med att hålla tyst.

Om det är så, som jag tror, nämligen att massor av mänskor har invaggats i en falsk trygghet genom kyrkans sätt att undervisa om och praktisera dopet, då skulle jag vara medskyldig till att de konserveras i sin belägenhet som syndare på väg mot förtappelsen, om jag hade valt att tiga!

 

Jag är förkunnare. Som sådan är jag en av de många som är satta att efter förmåga förvalta Guds Ord.

Enda möjligheten att göra det på ett ansvarigt sätt är att man inte förfalskar Ordet, inte marknadsanpassar det så att det ska klia folk i öronen, och inte undviker sådant som kan väcka förargelse.

Visst är jag medveten om att många blivit upprörda och känt sig sårade! Så visste jag att det skulle gå redan på förhand.

Här vägde jag två saker mot varandra. Å ena sidan hade jag risken för att ett antal människor, som redan tror på Jesus, och alltså kommer till himlen oavsett om de är döpta som barn eller som troende eller som båda, skulle känna sig stötta och sårade.

Å andra sidan hade jag alla de barndöpta, som inte har kommit till någon personlig tro, och som riskerar evig förtappelse, medan de själva tror att allt står väl till. I det valet vägde den senare gruppens behov tyngre.

Kanske någon, som har brukat utlova himmelrikets fröjder åt alla, som är döpta och konfirmerade medlemmar i kyrkan, läser det jag skrivit och tänker om, och därigenom någon sedan undgår att bli immun mot Herrens kallelse till omvändelse och tro. Då var det värt det!

Har jag fel i det jag nu har sagt, då har jag i vart fall felat med ”rena händer och oskyldigt hjärta”.

Hade jag valt att hålla tyst, då hade jag handlat mot mitt samvete.

 

”Menar du att präster som döper småbarn syndar?”

Nej, det gör jag inte. Som jag redan har sagt i svaret på fråga 12, så har jag full förståelse för att kristna föräldrar med luthersk bakgrund kan vilja låta döpa sina små. Det har jag själv också gjort, och inte har jag någon förnimmelse av det är något jag borde be om förlåtelse för.

Då har jag naturligtvis också samma förståelse för den präst som döpte mina barn! : )

Som jag redan har sagt, det barn som blir framburet till Jesus blir också välsignat av Honom.

Jag har dock, som jag redan nämnt, stora frågetecken för seden att döpa barn till ickekristna föräldrar.

Här stöter vi på problemet med definitionerna. Om vi definierar dem, som är döpta och hör till kyrkan, som kristna, då är den logiska konsekvensen naturligtvis att döpa deras barn. Eftersom jag inte av ovannämnda orsaker kan godta den definitionen har jag frågetecken.

 

Synd kan man börja tala om först i det skede när man påstår att dopet i sig pånyttföder, rättfärdiggör och ger syndernas förlåtelse, utan att den döpte behöver ha någon personlig tro på Jesus.Då vilseleder man sina åhörare.

Detta åsidosätter nämligen, som jag redan sagt, tron på Jesus som enda väg till frälsning, och därmed blir tron ersatt av dopet som vägen till frälsning. Detta uppfattar jag som mycket allvarligt!

 

”I 1 Kor 10:1-2 står det att hela Israels folk blev döpta till Mose i havet och molnskyn. Det här är ju en klar förebild till det kristna dopet. Jag kan säga med 100% säkerhet att småbarn fanns med där. Alltså ska småbarn döpas! Varför har du inte kommenterat den här texten i ditt skriveri?”
Det här är en mycket bra fråga! Den här texten finns inte med i mitt skriveri av den enkla orsaken att ingen hade ställt en fråga, som direkt tangerade den! Nu kommer den med, tack vare den observante frågeställaren.

Som jag förstår det ska man tolka den här texten på samma sätt som Kol 2:11-15, vilken jag redan har kommenterat i fråga 9 i ”Tjugoen frågor”.

Alla småpojkar skulle omskäras, för de var israeliter. De blev inte israeliter av att omskäras, de blev omskurna för att de var israeliter!

Hela Israel gick genom havet och molnskyn och blev döpta till Mose, därför att de var israeliter. De blev inte medlemmar i Israels tolv stammar av att gå genom Röda Havet, de gick där för att de redan var medlemmar i någon av de tolv stammarna!

 

Flyttar man bilden till nya förbundets folk kommer man på nytt till samma slutsats som i fråga 9: eftersom man blir född på nytt och får del i det eviga livet genom tro på Jesus, behöver man komma till tro först och ”gå genom havet” sedan.

Medlem i Kristi kropp, alltså i Hans församling blir man enligt min förståelse av Skriften när man kommer till tro på Jesus!

Jag ser alltså inte heller denna text som något stöd för att döpa människor, som inte har en egen tro på Jesus.

Sedan skulle jag vilja påpeka, att huvudpoängen i 1 Kor 10 inte är frågan om hur och när folk ska döpas.

Den här texten är i sin helhet, alltså verserna 1-13, en allvarlig varning till de till Kristus döpta i Korint att inte göra samma misstag, som de till Mose döpta gjorde i öknen! Varken barn- eller troendedop innebär någon fribiljett till att fortsätta att leva i synd och låta sig styras av sina onda begär! Tron frälser, efterföljelsen bevarar!

Där ingen tro och lydnad fanns, där föll de Rödahavsdöpta döda i öknen.

(Sen kan man ju konstatera att en ”blandad folkhop” följde med Israel genom havet – de gick inblandade i den övriga skaran, så de kom över till andra sidan ”på köpet”, så att säga. Sedan ställde dessa till allt möjligt trassel under ökenvandringen.

Detta är en varnande förebild till vad som händer, när den kristna församlingen har medlemmar, som nog är döpta, men inte är några ”sanna israeliter” – inte har någon tro! Det här kan aldrig helt undvikas här i tiden, men att med vett och vilja försöka fylla församlingsregistren med så mycket folk som möjligt, utan hänsyn till om eller vad de tror, det är nog att strunta i det varnande exemplet!)

 

”Jag blev sorgsen när jag läste dina dopfrågor. Inte för att du tar upp frågan, men det känns som att du gör dopet till stötesten, och det är ju korset som ska vara stötestenen, inte dopet!”

Det har inte varit min avsikt att göra dopet till stötesten. Det är för att barndopet praktiseras och undervisas på ett sådant sätt att korsets stötesten röjs ur vägen, som jag skriver!

Stötestenen ligger ju i att man måste tro på den dårskap som Gud låter predikas, om man ska bli frälst. 1 Kor 1:17-21.

Om man då erbjuder någon annan väg till frälsning, t ex dop + konfirmation = frälsning, då har man tagit bort korsets stötesten, och på samma gång tagit bort frälsningen.

Om någon då kommer och tar bort den falska och bekväma genvägen, och säger att det är bara tron på Jesus som frälser, då kan detta förvisso upplevas som en stötesten! Korsets väg är ingen bekväm väg.

 

 

”I filosofiska debatter så måste den som har en avvikande åsikt komma med argument mot den rådande åsikten ifall han anser att den rådande åsikten är felaktig. Fram till den stunden har den andra rätt. Det här innebär att den kyrkohistoriska analysen helt enkelt stödjer barndopet

1) Barndopets giltighet bestrids först under senare århundraden (bl.a. av Tertullianus), vilket innebär att det har varit rådande praxis i urkyrkan att döpa barn.

2)Detta innebär att Du måste helt enkelt påvisa från ännu äldre tid att man har INTE döpt barn för att Du skall få det historiska argumentet på Din sida3)

Det här innebär att de som förespråkar barndopet kan med gott samvete hävda att barndopet är bibliskt och urkyrkligt utan att behöva argumentera för det, eftersom argumentationsansvaret ligger på den andre. ”

 

Det jag har skrivit är inget inlägg i någon filosofisk debatt. Det här är fråga om vad apostlarna undervisade och praktiserade.

I den frågan har jag redan skrivit fyrti sidor, märk väl utifrån Skriften, inte utifrån senare tradition och historia!

Om du underkänner mina texter, så är du naturligtvis i din fulla rätt att göra det!

Men om det underkännandet sker på grund av att jag inte har ”följt den filosofiska debattens principer”, då får du ursäkta att jag inte tar det så allvarligt.

Jag har ju redan kommenterat Tertullianus här. Att säga att det faktum att han ifrågasätter barndopet är ett bevis för att barndop var ”rådande praxis” i urkyrkan är nog att dra ganska långtgående slutsatser!

Det jag har hunnit studera ifråga om de första tvåhundra åren av församlingens historia ger en allt annat än enhetlig bild.

Inte annat än vi vet kan det ha varit praxis på ett håll att döpa spädbarn, (om t ex judaiserande lärare infört proselytdopets seder) på ett annat att först sätta barnen i katekumenskola och sedan döpa dem, på ett tredje att vänta med dopet tills folk låg på dödsbädden (montanismen), på ett fjärde att döpa folk när de kom till tro…

Jag måste nog säga att det sista påståendet, att de som omfattar barndopläran inte skulle behöva ge skäl för sin åsikt, därför att den är ”den rådande”, förvånar mig litet.

Vad är det för ett samtal, där den ene förväntas presentera fullgod argumentation, medan den andre menar sig ha rätt att luta sig bakåt och säga att ”jag behöver inte bevisa någonting, för så här har vi alltid gjort”? Hallå…

 

Låt mig komma med ett exempel på vad ditt sätt att se på ”rådande och avvikande åsikt” kan leda till!

Anta att du skulle vara katolik. Så en dag skulle du komma underfund med att seden att be till jungfru Maria inte är speciellt biblisk.

Du skulle skriva en lång förklaring utifrån Bibeln varför du inte längre vill be till Maria.

Sedan skulle du få till svar, att det inte står något i Bibeln om att vi inte ska be till Maria, och att det är först under senare århundraden som någon har bestridit riktigheten i att be till Maria, så alltså måste Mariadyrkan ha varit gällande praxis i urkyrkan – det finns ju dessutom faktiskt, som jag redan har nämnt, vissa historiska belägg för den saken.

Alltså är det då du som måste presentera fullgoda bevis för att Mariadyrkan är fel, medan de som praktiserar den inte behöver bevisa någonting. Deras åsikt är ju den rådande, medan din är avvikande!

Du skulle kunna rada upp starka bibliska indicier på att du har rätt från nu och till domedagen, men de skulle ändå inte lyssna.

De har ju historia och tradition på sin sida! De skulle kräva att du visar dem en klar bibeltext som uttryckligen förbjuder just Mariadyrkan, men det kan du inte ge, för någon sådan finns inte.

Hur övertygad du än är om att du har rätt, och hur mycket Bibeln än skulle stöda dig i din syn, så skulle du ändå möta samma vägg som du nu vill ställa upp framför mig: vår åsikt är den rådande, vi behöver inget bevisa, och det du säger är inte tillräcklig orsak för oss att ändra på något…

Kanske du förstår, varför jag inte vill ställa upp på dina spelregler!

 

Det här med rådande och avvikande åsikt beror för övrigt bara på varifrån man ser på saken. Det finns ju faktiskt några hundra miljoner kristna i världen, som anser barndopet vara den avvikande åsikten, och troendedopet den rådande – och bland dem är procenten nominella kristna bra mycket mindre än på andra hållet!

Låt oss nöja oss med att konstatera att det finns två åsikter inom kristenheten i den här frågan, utan att utnämna någon av dem till ”rådande” eller ”avvikande!

Sen kan man tillägga, att när vi talar om avvikande och rådande åsikter, kanske det också är på sin plats att precisera vad man i vardera fallet avviker ifrån, samt ställa sig frågan vad som egentligen är farligt att avvika ifrån?

Är det farligare att avvika från seder och traditioner, eller är det farligare att avvika från Bibeln?

 

Litet till kan jag väl också säga om det historiska argumentet.

För det första att jag, i och med att jag utgår från vad som står i Bibeln, inte från skrifter som tillkommit i efterapostolisk tid, nog tycker mig ha det historiska argumentet på min sida!

För det andra, detta är visserligen mindre viktigt, men kan ändå nämnas, den äldsta kristna utombibliska läroskrift som vi har bevarad, ”Didache” från ca 100 e Kr, tar också upp dopet. Så här står det där:

”Vad dopet beträffar, ska ni döpa så här: Efter att ha sagt allt detta , döp i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, i levande vatten . Men om du inte har levande (rinnande) vatten, ska du döpa i annat vatten. Och om du inte kan i kallt vatten, döp i varmt. Om du inte har någotdera, häll vatten tre gånger över huvudet i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Före dopet ska den som ska döpas och den som döper (och några till om de kan) fasta. Befall den som ska döpas att fasta en eller två dagar innan.”

Didache ger alltså tydliga anvisningar för dop av troende, som fått en grundläggande kristen undervisning. Inget annat. Inte ett knäpp om dop av småbarn…

 

”Det står i 1 Kor 7 att barnen är helgade genom sina troende föräldrar. Om de en gång är heliga, varför skulle de då inte kunna bli döpta?”

Barn till kristna föräldrar är heliga sägs det. De är heliga därför att den icketroende mannen har helgats genom sin troende hustru, och därför har barnen inte blivit orena, utan är heliga, sägs det också i samma vers!

Textsammanhanget handlar alltså om äktenskap där den ena parten är kristen, den andre inte.

Tydligen hade frågan kommit upp huruvida en kristen kunde fortsätta att leva i ett sådant äktenskap, och om hon kunde fortsätta det äktenskapliga samlivet med sin hedniske man.

Som svar på den frågan förklarar Paulus att det är OK – mannen helgas genom sin troende hustru, eftersom han är gift med henne.

Skulle en kristen kvinna däremot ta sig en icketroende älskare, då blir denne inte ren genom henne, hon blir istället oren genom honom!

Det här säger något om hur högt Herren värderar äktenskapsförbundet!

 

Som följd av detta är då också de barn som föds helgade. Men de är inte automatiskt troende, lika litet som den icketroende mannen automatiskt blir troende av att ha en troende hustru, även om han helgas genom henne!

Det är gott att veta att våra barn är helgade. Det ger intrycket av att de står under gott inflytande alltifrån början. Men troende är de inte förrän de kommer till tro, och eftersom jag är av den meningen att tron ska komma före dopet, är inte 1 Kor 7 enligt min mening något argument för barndop.

 

”Måste man automatiskt lämna lutherska kyrkan om man blir döpt som troende?”

Nej, det måste man inte! Jag känner många, som har låtit döpa sig och ändå står kvar som medlemmar i kyrkan. Det viktiga är att man tillhör Jesu församling, och Han har bara en församling. De jordiska samfunden är just jordiska!

Vi behöver alla en församlingsgemenskap, en plats där vi kan känna oss andligen hemma.

Där man hittar en sådan gemenskap, där går man med, ger vad man har att ge och tar emot det de andra ger en själv.

Har du en sådan gemenskap i en luthersk församling, då finns det ingen anledning att överge den bara för att du låtit döpa dig!

Själv har jag lämnat kyrkan. Dels kände jag mig inte längre hemma där, dels har jag i mitt arbete tydligt och klart blivit flyttad mer och mer över till frikyrkan under de senaste åren. Var och en på den plats som Herren anvisar! Det blir bäst så…

 

 

Till slut

Jag har fått många fler frågor och kommentarer än så här, men i de flesta fall har de berott på att de som kontaktat mig inte hade läst genom det jag har skrivit tillräckligt noggrant. Om man sveper genom en så kompakt textmassa snabbt, och bara en gång, då missar man både det ena och det andra! Samma sak om man bara läser svaret på en enstaka fråga, och inte svaren på andra, tangerande frågor.

Nu är jag i varje fall färdig med dopfrågan.

Jag föreställer mig att jag har fått in det mesta av reaktionerna vid det här laget, och det finns mycket annat att ägna sig åt än att föra dopsamtal! Den, som i fortsättningen kontaktar mig och vill på teologisk, läromässig bas kommentera eller diskutera det jag har sagt i dopfrågan, kommer att få hänvisningar till vad jag redan har skrivit i den här frågan, plus en vänlig önskan om Guds frid och välsignelse, till svar.

Om någon däremot utifrån det nakna bibelordet kan visa mig på nya och bättre sätt att tänka, då är jag alltid beredd att lyssna!

Var alltså välsignad på vägen till himlen, du som tror på Jesus som din Herre och Frälsare, hur och när du än är döpt! Vi möts på skördefältet!