I Uppb.5 ser Johannes en bokrulle i Guds hand, en bokrulle som har skrift både på insida och utsida, och som är förseglad med sju sigill. Det fanns i antikens värld två slags dokument som förseglades på det här sättet, nämligen köpebrev och testamenten.
Det sägs att det inte fanns någon i hela skapelsen som hade rätt att öppna bokrullens sigill, ingen som var värdig – utom Jesus, Guds slaktade offerlamm.
Den som erlagt köpesumman var berättigad att öppna köpebrevet och låta köpet och villkoren träda i kraft! Detta är också vad som sägs i v.9.
I Uppb 6 berättas sedan vad som händer när Jesus bryter de första sex sigillen, ett efter ett.
Innan man går in i den läsningen bör man dock påminna sig om att allt detta sker under de två vittnenas verksamhetstid!
Detta ser man av att när de två vittnena blir dödade efter sin 3½ års period, och sedan uppstår och blir tagna upp till himlen, då sägs det att ”det andra veropet” är över. Detta sker först efter att änglarna blåst i de sex första basunerna, och basunerna kommer efter sigillen! Man kan alltså med stor sannolikhet utgå ifrån att hela det skeende som beskrivs under sigillens tid infaller under den första halvan av de sista sju åren.
Man ska alltså förstå de sju sigillen som ett Guds sista försök att väcka jordens folk till besinning, en sista kallelse, ett sista erbjudande om försoning och frälsning. Det som händer när sigillen bryts, det händer ju under samma tid som historiens väldigaste väckelseförkunnare, de två vittnena i Jerusalem, är verksamma!
I 6:2 beskrivs det som kommer när första sigillet bryts. Ryttaren på den vita hästen har inget namn, men hans beväpning säger något om vem vi har att göra med! Vem är det som skjuter brinnande pilar, och således är beväpnad med båge? Svar: den onde.
Den vita hästen är ett tydligt försök att kopiera Honom som sedan kommer i Uppb 19:11.
Antikrist kan översättas som ”mot Kristus”, men det kan också betyda ”i stället för Kristus”.
Här kommer nu en, som försöker sätta sig själv istället för Kristus, se ut som honom.
Som ett kuriosum kan nämnas, att den hittills mest framgångsrike av alla de små antikrister, som redan har kommit, alltså Muhammed, också enligt sägnen red på en vit häst när han färdades till Jerusalem för sin förmenta himmelsfärd…
Jag tror alltså att här, när det första sigillet bryts, släpps Antikrist lös i världen och börjar bygga upp sin maktbas – drar ut som en segrare poch för att segra.
6:4 beskriver resultatet av det andra sigillet. Här tycks det bli ett världskrig, det första riktiga världskriget. Inget av de två första berörde hela jorden – också under andra världskriget gick ju både Nord- och Sydamerika fria från direkta krigshandlingar på egen jord, liksom också största delen av Afrika. Här sägs det dock att ”freden ska tas bort från jorden”, vilket tyder på ett krig där alla kontinenter direkt berörs. Det är sorgligt att tvingas konstatera, men det är under sådana tider som människor har brukat vända sig till Gud, också de som i fredstid inte hade en tanka på Gud eller andliga ting. Och Gud tänker mer på vårt eviga väl än på vår jordiska lycka, så detta är något han använder för att väcka och kalla på mänskligheten.
För vad har en människa för nytta av att vinna hela världen och få allt hon vill, om hon förlorar sin själ?
6:5-6, det tredje sigillet, beskriver en värld, där ett fåtal har överflöd och många lever på svältgränsen, en tid när en dagslön nätt och jämt räcker att äta sig mätt. Det är vad man kan vänta i spåren av ett storkrig.
6:8, det fjärde sigillet, fortsätter i samma stil. När kommunikationer och hälsovård har brutit samman, när det inte finns vare sig mat eller mediciner, då blir det svält och sjukdomar.
Hela tiden framför de två vittnena sitt budskap, ingen behöver sväva i något tvivelsmål om vem det är som handlar, vem det är som kallar!
När det femte sigillet bryts flyttar perspektivet till himlen igen. Martyrerna undrar när Herren ska utkräva hämnd för deras blod och döma jordens invånare. Och lägg märke till hur det ser ut nere på jorden, när de ställer sin fråga!
Det har just varit globalt krig, det är hungersnöd och pest och ett obeskrivligt kaos. Men från himlen ser det tydligen inte alls ut som om Gud skulle ha börjat kräva ut hämnd och döma någon än! Jag föreställer mig att det som himlens folk ser, det är just att Gud gör en sista ansträngning att leda jordens inbyggare till frälsning! Och det är ju inte hämnd, det är nåd!
De får besked om att hämnden och domen nog kommer, men det dröjer än en tid. Vilket ännu mer bekräftar att sigillens tid är en kallelsetid, inte en hämndens tid.
När det sjätte sigillet bryts, v 12-17 utlöses en rad händelser som sammanfaller med det Jesus säger i Matt 24:29-30. Det här kan man förstå antingen så, att det sjätte sigillet innehåller allt det som sedan ska komma under tiden fram till Jesu återkomst, eller också kan man förstå det så, att i skarven mellan den första och den andra halvan av de sju sista åren kommer Gud att låta en serie väldiga naturkatastrofer inträffa, som påminner om det som sedan ska hända i slutet på den andra halvan. Eftersom 11:13 beskriver en stor jordbävning i samband med de två vittnenas himmelsfärd lutar jag åt den senare förklaringen.
Tillräckligt våldsamt är det i varje fall för att folk ska tro att det är världens undergång som kommer, gripas av skräck och ge ära åt Gud.
Under det sjätte sigillet finns också det som beskrivs i det sjunde kapitlet.
Först blir ”Guds tjänare”, som preciseras till fullt antal, 12.000, av alla Israels stammar, märkta med Guds sigill. Detta sker innan de ”vindar” som ska skada jorden, havet och träden släpps lösa.
Den gammaltestamentliga förebilden till detta finns i Hes 9:1-7, där de som sörjer över synden bli märkta med ett ”tau”, en korsformad hebreisk bokstav, innan straffdomen över Jerusalem börjar.
Tydligen kommer Guds hämnd och vrede under den andra halvan av de sista sju åren att, åtminstone till vissa delar, drabba på samma selektiva sätt som när plågorna kom över Egypten i 2 Mos 7:14 – 12:30.
Det ser man i 2 Mos 8:22, 9:4, 9:26, 10:23 och 11:7, samt i Uppb 9:4 och 16:2
Under sjätte sigillet finns också synen om hela den triumferande församlingen, som med orden från 2 Tim 4:7 har kämpat den goda kampen och bevarat tron, och nu befinner sig i den himmelska härligheten, Uppb 7:9-17. Detta är då en skara som ingen kan räkna, till skillnad från de 144.000 från Israels stammar. Det blir tydligen inte alldeles glesbefolkat i himlen ändå! Den här synen tänker jag mig att finns med för att styrka oss i vårt hopp om himlen, hoppet om arvet som finns förvarat åt oss i himlen, och således inte kan tas ifrån oss eller fördärvas.
Det sjunde sigillet, Uppb 8:1-5 beskriver sedan något som till största delen händer i himlen, men som också innebär omskakande manifestationer nere på jorden.
Vi ska återkomma till detta sjunde sigill.