Jag har haft lust att stoppa förvåningens finger i häpnadens mun några gånger den senaste veckan.
Först kom nyheten om Pirkko Jalovaaras märkliga teologi angående sjukdom och sjukdomars orsak. Nå,det är ju inte första gången, och inte sista heller, får man anta, som någon faller för frestelsen att förenkla ett snårigt och bitvis för människan obegripligt problemkomplex. Litet förvånad blev jag ändå, att en som är så pass gammal i gamet som hon har börjat gå på den här linjen.
Att säga att sjukdom beror på onda andar, alltså driver vi ut alla onda andar, och sen blir alla friska, är onekligen att att framställa saken så enkelt att den förefaller möjlig att greppa. Om man bara dessutom kunde få verkligheten att stämma med en förenklade kartan, men det låter sig inte göras lika enkelt….
Alla kommentatorer jag har hört eller sett yttra sig har också varit överens om att det här är för ensidigt, det här är för uppskruvat, det här är inte längre sunt.
Men sen har vi den andra sidan av saken, den som har förvånat mig lika mycket, nämligen att allt blir så nedskruvat bland dem som tar avstånd från Pirkkos demonologi!
Jag menar, den kristna kyrkan har ju alla tider vetat och lärt att det finns en osynlig, andlig verklighet vid sidan av den vi ser med våra ögon!
Kristenheten har alltid vetat och lärt att det finns såväl en god som en ond andevärld, att där finns en himmel, och också ett helvete!
Alla kristna kyrkor har alltid vetat, att det finns onda andar, demoner, fallna änglar, vad man nu vill kalla dem, och att dessa andevarelser på olika sätt försöker fördärva och göra ont bland oss människor!
Men nu, när det uppenbarligen gäller att ta så långt avstånd från Jalovaaras ”medeltida tankar” som möjligt, då är det som om präster och biskopar och prelater inte alls skulle vilja kännas vid det som deras kyrkor dock har med i sin lära!
Detta har förvånat mig minst lika mycket. Är det verkligen så viktigt att framstå som modern och vetenskaplig och allmänt sofistikerad att man är villig att på detta skruva ner, tona ner, närapå rakt ut förneka det som all religion bygger på, nämligen att det finns en andlig dimension i tillvaron?
Man kan ta avstånd från extremläror utan att kasta sig själv i motsatta diket!
Man kan välja att ta exempel från Jesus och hans apostlar, se efter hur de handskades med sjukdom, helande, och befrielse, och säga att vi gör som de, utan att vare sig skruva upp eller skruva ner något!
Vilket torde vara enda sättet att hållas på vägen ifråga om både detta och allt annat i kristenlivet…
Nu, ett par veckor efter jag skrev det här, har jag fått veta att två präster nere i Sydösterbotten, Johan Eklöf och Tom Ingvesgård, har uttalat sig just på det klarläggande sätt jag förgäves tittat efter på andra håll.
Heder åt dem! 