Bottennapp i Kyrkpressen

Under rubriken ”En satanisk historia” har veckans KP ett skriveri, som åtminstone jag inte riktigt begriper vad det har att göra i en kristen tidning. Skribenten går nämligen frejdigt ut och påstår att i Bibelns värld är Gud och Satan samma person, och att det är först i efterbiblisk tid som någon börjat se dem som skilda personer!

Argumentationen i artikeln bygger på ett fåtal noggrant utvalda och grundligt feltolkade bibelställen.

Vad gäller GT tänker författaren uppenbarligen på början av Jobs bok, men där framställs Åklagaren och Gud väldigt tydligt som två skilda personer!

Bönen Fader Vår tolkas till att betyda att det är Gud som frestar oss, när vi frestas.

Här bortser artikelförfattaren aktivt från att Jakobs brev, första kapitlet, tydligt säger att Gud aldrig frestar någon!

1 Kor 5:5 tolkar han också till att Satan bara är ett täcknamn för Gud.

Vad texten i verkligheten handlar om är att syndaren lämnas åt Satan till köttets fördärv, alltså försätts i en situation där syndens njutning minimeras och dess obehag maximeras genom att syndaren binds i sina synder och blir slav under dem fullt ut.

På den vägen  kan han sedan möjligen komma till omvändelse.

Nu är det ju uppenbart att detta har varit i säck innan det kom i påse, närmare bestämt i Jonas Gardells säck.

De här idéerna förde Gardell fram redan på förra årtusendet i sin bok ”Om Gud”.

Han bedrev samma typ av argumentation, som veckans KP-skribent använder sig av, utplockade och vantolkade texter fick stå som ”bevis” för hans teser.

Så vi kan ta en återblick på Gardell på samma gång.

Gardell var i och för sig inte fullt radikal som dagens KP, han menar att Satan nog redan i biblisk tid började uppfattas som en person skild från Gud.

Gardells tolkning av t ex 2 Sam 24:1 resp 1 Krön 21:1 är att Guds vrede är liktydigt med Satan. I det sammanhanget menar han att Satan från början var en egenskap hos Gud, som vartefter blev till en person i Skrifterna. Detta kommer han fram till därför att det i ena texten står att det var Satan som fick folkräkningen till stånd, i den andra att det var Gud.

Vad som står i texterna är klart.

Hur de ska tolkas kan man sedan ha olika syn på!

Gardells tolkning är ingalunda den enda, den är inte ens den bästa!

På ena stället sägs det alltså att det var Gud som fick David att räkna Israel.

På det andra att det var Satan.

Det ger oss logiskt sett tre möjligheter.

1. Att bibeln här motsäger sig själv. (liberalteologernas förklaring)

2. Att Gud och Satan är samma person (Gardells förklaring)

3. Att både Gud och Djävulen uppmuntrar David att göra det här, men av olika orsaker. (den förklaring jag omfattar)

Ska man tro att Bibeln är Guds sanna Ord, och att Gud och Satan är två skilda personer, då är det bara det tredje alternativet som är logiskt möjligt! Så det är det vi tittar närmare på, och ser om, och hur det kan stämma.

Det har gått bra för David och Israel en längre tid innan det här med folkräkningen händer, och han har börjat lita mer och mer på politik och militärmakt. Så för att ge sitt eget och det nationella egot en extra boost ger han order om folkräkning, alla vapenföra män ska räknas

Folkräkning i sig var ingen synd. Gud hade ju gett order om två folkräkningar under ökenvandringen!

Så det måste vara Davids motiv som var fel.

Det hade börjat hända något i honom, och i Israel, som måste stävjas. Detta något, högmodet och självtillräckligheten, behövde komma till ett klart uttryck så fort som möjligt – David hade den egenheten att han inte hade så lätt att omvända sig från sina begär, det gick lättare för honom när begären mognat till synd. Samma gäller för övrigt de flesta människor och folk…

Alltså uppmuntrar Gud David att gå och göra det han redan gick och hade lust till – att riktigt sätta till pappers hur mäktig han var! Sen skulle Gud kunna komma åt att utrannsaka hans hjärta och föra honom, och i förlängningen också Israel, till omvändelse.

Satan visste också om att David var på väg åt ett för honom mycket tilltalande håll.

Går vi ut ur Guds beskydd, ut i falsk förtröstan på vapen o pengar, då är han nöjd!

Så nu hade den onde räknat ut att om David skulle kunna fås att räkna sina armeer skulle han förmodligen bli ännu högfärdigare, ännu mer fartblind, och kanske rentav sticka ut nacken för långt i något av Gud icke sanktionerat militärföretag, och då skulle Satan få en chans att riktigt slakta och förgöra Guds folk! I varje fall fanns här en chans att slå ett par gånger till på kilen, som han redan fått in mellan Gud och David. Så Satan går också och uppeggar David att räkna folket!

Det här är inte ens någon isolerad företeelse i Skriften. Samma sak händer när Jesus frestas – det är Anden som leder ut Jesus i öknen, men Satan ville också ha dit honom för att kunna fresta honom, det är Satan som inger Judas i hjärtat att förråda Jesus, samtidigt som det är Guds vilja att Jesus ska bli förrådd. Det är Satan som förföljer de kristna, samtidigt som Gud säger att så här ska det vara, jubla av fröjd när det händer, just i den här situationen vinner ni en härlig seger! Jakob säger att vi ska vara glada när frestelser och prövningar kommer, för består vi provet blir vi bara starkare av dem!

Samma mönster kommer tillbaka gång efter annan, både Gud o Satan kan vilja att en sak ska hända, men av helt olika orsaker. Gud vill ge tillväxt och mognad, liv och överflöd, Satan vill slakta och stjäla och förgöra.

Och Satan har ju ständigt det problemet att Gud hela tiden vet exakt vad han, den onde, håller på med, medan han själv har bara en mycket fragmentarisk idé om vad Gud tänker göra härnäst. Inte är det lätt att ha en allsmäktig och allvetande motståndare! : )

Slutresultatet av Davids folkräkning blev, att David omvände sig, och på samma gång blev det uppenbarat var någonstans templet skulle byggas! Gud fick exakt som han ville, medan den onde fick se den lovande utvecklingen i riktning mot avfall avbrytas.

Alltså fanns det inte mycket grund för Gardells idéer vad det gäller de här texterna heller!

Gud och Satan är väldigt mycket två skilda personer!