Vad är sanningen?

För någon vecka sen kom vi att låna en bok från brodershuset. Efter att ha läst den har jag som Pilatus gått och frågat mig vad som egentligen är sanning.

Boken ifråga hette ”Felicia försvann”, och är skriven av en dotter till uppfostringsgurun Anna Wahlgren. Det är inte precis någon idealisk uppväxtmiljö hon beskriver i alla de korta episoder boken är uppbyggd av. Och alla som genom åren retat upp sig på Anna Wahlgren, och hennes inte alltid så politiskt korrekta åsikter om bl a daghem,  fick naturligtvis massor med vatten på kvarnen. ”Så här var det alltså på riktigt, så här såg det ut bakom kulisserna…”

Felicias syskon, i den mån de har yttrat sig, har dock inte förefallit att sådär hundraprocentigt känna igen sig i den något mörka och kaotiska bild hon målar upp av sin barndom och uppväxt.

Så, vad är sanning? Förmodligen det mesta. Från båda sidor. Vad minns man från sin barndom, och vad glömmer man? Vad är det man tar fasta på, vad är det man ser?

All upplevelse är ju subjektiv, färgas av de egna känslorna och reaktionerna. Objektiv sanning är något som är mer sällsynt än man kanske  först skulle tro, åtminstone vad det gäller mänskliga relationer.

Som förälder kan jag livligt föreställa mig hurudan bok mina egna barn skulle kunna skriva om sin monsterfarsa, om de valde att plocka ut de tjugo värsta episoderna, de sämsta dagarna, från det den äldste föddes tills den yngste fyllde femton. Inte har jag alltid varit den närvarande, engagerade, behärskade, förstående, kärleksfulle far jag enligt alla modeller borde ha varit!

Skulle de i stället välja de tjugo bästa dagarna skulle jag framstå som den ideala förebilden för all världens pappor. Så, vad är sanning? Båda sidorna finns där, och båda är sanning.

Kanske man kunde ta den här tanken med sig till sina övriga sociala sammanhang, och sitt sätt att bedöma dem. Vad är det jag tar fasta på, vad är det jag kommer ihåg, vad är det jag lägger överst i högen av intryck och upplevelse och känslor?  Felicia tycks ha minusgrejerna överst i sin hög, hennes syskon, eller ett par av dem, de andra har visligen valt att inte yttra sig, har fått plusgrejer med i det översta lagret. Hur gör jag?

Jesus säger att vi ska behandla andra som vi skulle vilja bli behandlade själva.

Jag hoppas att de människor jag har att göra med inte bara skulle minnas mina tillkortakommanden, de gånger jag inte orkat med, de gånger min egen irritation har gått ut över andra, de gånger när jag tänkt mer på min egen bekvämlighet än på andras bästa, de gånger jag valt lätta vägen istället för rätta vägen, och så vidare.

Då är det så jag ska se på mina irriterande medmänniskor också. Ha det hjärta för dem jag önskar att de ska ha för mig. För nog finns det saker så det räcker i mig, och mina åsikter och ställningstaganden, i det jag gör och lämnar ogjort, så det räcker och blir över för att fylla översta lagret av andras upplevelse av mig med minusgrejer, om de väljer att ta fasta på dem!

Förr när någon med nöd och näppe klarade studenten hette de att de hade blivit ”icke utan barmhärtighet godkända”.

Hade det inte funnits någon barmhärtighet hade de blivit kuggade.

Det är väl det som behövs i alla mellanmänskliga förehavanden, barmhärtighet.

Den slags kärlek som överskyler en myckenhet av synder, och förstår att ta vara på det goda.

Den sortens kärlek som Gud älskar oss med, och den sortens kärlek som vi egentligen bara kan ha, om vi först tagit emot Hans.