Derek inledde med att undervisa om de fem ledartjänsterna i EF 4, och beskrev utförligt vad de olika tjänsterna gick ut på, och talade om de nådegåvor som är förknippade med dem.
Stämningen i salongen steg märkbart vartefter de församlade mer och mer började inse vilka mångfaldiga möjligheter som finns i Guds Rike, utöver den rätt stereotypa pastorsföreställning vi ofta går omkring med!
Nästa dag var så Johannes i tur. Han talade om ledarens karaktär och mognad, hur länge det kan ta för Herren att fostra fram den mognaden i oss, och hur smärtsam den processen kan vara för oss.
Han talade om att begåvning och nådegåvor kan man få sig givna i ett ögonblick, men karaktär, det är något helt annat, och att ingen blir en duglig andlig ledare utan att först ha gått i Herrens skola. Hans slutkläm var att den, som ska vara herde och ledare, måste vara beredd på att be mer, ge mer, älska mer, ödmjuka sig mer, och tjäna mer än de han är satt att leda!
Den upprymda stämningen från första dagen dämpades snabbt, man såg nästan nålen som stack hål på ballongen…
När så den tredje och sista dagen kom skulle de båda bröderna ha sista passet tillsammans.
Han som hade målat upp den första dagens härlighet inledde.
”Jag såg nog hur ni var på väg att sväva upp i taket som apostlar och profeter allihop mot slutet av min undervisning i förrgår”, sade han och log litet. ”Men sen kom min broder här i går och satte prislappen på, och jag är så glad att han gjorde det, för allt vad han sade är sant, och allt det han sade är livsviktigt, om ni verkligen ska bli herdar efter Guds sinne!”
Som det ofta är, så väckte den här minnesbilden en annan hågkomst. Jag blev påmind om ett tillfälle för kanske tio år sedan, kanske femton, när vi var samlade till bön för Finland, bön om väckelse, och bön om väckelseledare, profetgestalter, som skulle kunna gå före och visa Guds folk vägen.
Medan vi bad såg jag en syn.
Där var mantlar, ganska många, som låg utspridda på den finländska marken, och jag visste inom mig, att detta var de mantlar, som gångna tiders gudsmän lämnat efter sig när de fullbordat sin livsvandring, på samma sätt som Elia lämnade sin mantel, när han togs upp till himlen.
Jag ropade till Herren att han skulle låta nya människor ta upp mantlarna och fortsätta arbetet, men jag fick följande tysta tilltal till svar: ”Det finns inte många sådana bland mitt folk i Finland idag, som har det djup av omvändelse, som skulle behövas för att ta upp dessa mantlar”.
Den dagen devalverade jag min andlighet.
Jag insåg nämligen, än en gång, att detta att följa Jesus är något som lätt kan stanna halvvägs.
Vi är många här i landet som nog vill följa Herren, det tvivlar jag inte på.
Vi är glada åt begåvning, vi ber om och tackar för nådegåvor.
Vi ber gärna bönen om att Gud ska välsigna oss, utvidga våra områden, låta sin hand vara med oss, och beskydda oss från det onda.
Men är vi lika villiga att ta på oss korset, när vi ska till att följa Herren?
Att ta på sig sitt kors börjar med det Johannes Facius undervisade om, att den som ska gå före också måste gå djupare. Men det slutar inte där!
Då, när ens goda rykte och anseende naggas i kanten, när ens kristna vänner inte förstår varför man gör och säger det man gör och säger, och ibland rentav vänder sig bort från en, när efterföljelsen äventyrar ens plats i samhället, anställning och lön, och kanske rentav kan leda till förföljelse, böter, och fängelse, då, när korset verkligen börjar kännas av, följer vi Jesus också då?
De som bar de fallna mantlarna gjorde det. De hade det efterlysta djupet av omvändelse… kanske de hade sett tydligare än vi nutida kristna att skatten i åkern, som Jesus talar om, är mer värd än allt det där andra?