En av de röda trådar, som går genom Guds folks historia, är att Gud mestadels arbetar genom människor. Han utväljer, fostrar och insätter ledare. Någon eller några finns alltid där och bär upp det arbete, som Gud utför ibland oss.
Läser man Bibeln kan man inte undgå att lägga märke till, att Herren i allmänhet först söker sig ledare, människor efter sitt sinne, som han kallar och utrustar, innan han börjar handla med sitt folk.
Dessa bibliska ledargestalter fungerar sedan som herdar för Guds folk.
Detta innebär i praktiken att de vågar gå först, de vågar leda, och de vågar ta strid om så behövs.
Detta är en stor tillgång och gåva till församlingen, för utan ledarskap får vi den situation som beskrivs i slutet av Domarboken – var och en gör vad honom behagar, och kaos och anarki blir följden på det andliga området. I Efesierbrevets fjärde kapitel understryks att det andliga ledarskapet är en Guds gåva till församlingen!
Tyvärr kan vårt behov av herdar också användas mot oss, och så har också skett alltifrån gudsfolkets första tider till denna dag.
När Israel inte ville gå och inta landet, därför att de blev förskräckta av spejarnas rapport, vad sade de då?
Jo, de ville välja ledare åt sig, andra ledare istället för Mose och Aron, och tanken med dessa andra ledare var att de skulle leda dem tillbaka till Egypten, bort från strider och jobbigheter! Det här kan vi läsa om i 4 Mos 14
När man läser vidare till 4 Mos 16 ser man, att där är då den tanken verkställd, och tre av folkets ledare plus 250 medlöpare, som också är anförare bland folket, gör gemensamt uppror mot Mose och Aron. Utan Guds direkta ingripande hade folket varit på väg tillbaka till Egypten innan den dagen var slut!
Frestelsen att försöka skaffa sig en lättare, mer inbringande, och därmed också en mer tilltalande lärjungavandring, plus frestelsen att lyssna till, och rentav aktivt skaffa sig sådana ledare, som är villiga att ge folket det som folket vill ha, den frestelsen har alltid varit något värld, kött och djävul har kunnat exploatera i sitt krig mot Guds folk!
Helt som man kan vänta sig hittar vi ett liknande mönster också i Nya Testamentet.
Varför skulle nu Guds folks fiender överge en så bra idé?
I Apg 20 kallar Paulus till sig de äldste i Efesus, och håller avskedstal till dem. Bland annat varnar han just för att ledare, som drar åt fel håll, kommer att dyka upp. Värst av allt, han säger att det bland dessa äldste själva, dessa män, som han själv har undervisat och insatt, kommer somliga att förvandlas till ”vargar”, som sprider villoläror och lockar folket att följa sig!
Här upprepas alltså samma mönster som i 4 Mos 16, där det ju var leviter, män som redan var avskilda till att vara ledare bland Guds folk, som ledde upproret!
(Ni ska alltså se upp med mig! Även om jag förhoppningsvis är på rätt spår idag, så är det ingen garanti för att jag fortfarande är det om ett år, så sluta aldrig pröva det jag skriver!)
I 2 Kor 11 möter vi ett sällskap, som aposteln ironiskt benämner ”väldiga apostlar”.
Deras målsättning är att sko sig så grundligt som möjligt på de kristna, och deras metod att uppnå detta är att de inför en främmande ande, en främmande Kristus, och ett främmande evangelium. 2 Kor 11:4
Det är för övrigt inte ens sagt att de själva insåg vad de gjorde! Det är fullt möjligt att de uppfattade sig själva som goda och rätta Herrens tjänare! Människans kapacitet till självbedrägeri tycks vara nästintill gränslös.
Här ska vi lägga märke till att beteckningarna, de kristna grundbegreppen, de kvarstod, medan innehållet förändrades. Det räckte plötsligt inte längre med att Guds folk lyssnade in ”kodorden”, och sedan lugnade kunde luta sig bakåt och tänka att ja, de talar ju om Jesus och Anden och evangeliet, då måste det ju var rätt. Man måste också börja ställa frågan om vilken Jesus, och vilken ande det egentligen är de talar om, och om det nu verkligen är Kristi evangelium som predikas? Och se, den frågan ställdes inte, och alltså fick vargarna härja fritt ett tag.
Detta var så framgångsrikt och effektivt, att det har hängt med ända till våra dagar.
Genomgående är, att där den här typen av ledarskap lyckats tillskansa sig makten i församlingen, där har de som vågar pröva dem, och tala klarspråk om deras verksamhet, inget förbarmande att vänta. Något av den obarmhärtigaste förföljelse, som har riktats mot kristna genom historien, har kommit från andra, som också kallat sig kristna.
Fortfarande tas utfrysningsmekanismerna i bruk, när maktmänniskan i församlingen ska försvara sina positioner.
Eftersom Skriften ger så tydliga varningar ifråga om det andliga ledarskapet bör alla, som gör anspråk på att vara något speciellt och av Herren utvalt, alltid prövas extra noga!
Som ett försök att tillhandahålla verktyg för den prövningen planerar jag att parallellt med inläggen i ”Guds folk i historien” skriva några artiklar om andligt ledarskap…