I Filipperbrevets andra kapitel beskrivs hur Jesus avstod från sin gudomliga makt och himlens härlighet för att komma hit till oss, och leva bland oss som människa, underställd människans villkor. Och inte bara det, utan också för att dö, som människor dör. Och inte bara det, utan för att dö, inte bara sin egen död, utan allas vår död, för att vi alla skulle få möjlighet att få del i hans liv!
Kontrasten mellan det han lämnade och det han kom till, när han kom till jorden, den kontrasten är ofattbar. Obeskrivlig.
Vi är födda in i den här världen, vi vet inte om något annat. Vi är så vana vid den andliga stanken av synd och ondska, uppror mot Gud, och kringflackande demoner, att vi inte ens märker den alla gånger. Det är som att vara född i en svinstia och aldrig ha varit ut i friska luften – fast oändligt mycket värre!
Men Jesus, han kom utifrån, från heligheten, renheten och ljuset i Guds himmel, in i den mörka, stinkande svinstia som denna värld utgör i andligt hänseende. Han, som haft sin gemenskap med Fadern och Anden, han som befallt över änglahärarnas renhet och styrka, fick nu till sällskap den här världens förvridna och förstörda karikatyrer av de människor, om vilka han en gång kunnat säga: ”Det är mycket gott”.
Hur skulle vi kunna förstå eller beskriva ett sådant utblottande?
Bo Giertz gör dock i sin bok ”Med deras ögon” ett av de bästa försök jag har hört eller läst, när han beskriver den situation Jesus mötte i Lukas 9, när han kommer ner från förklaringsberget, där han för en stund fått andas den himmelska atmosfären.
” ….”Å, ni otrogna och förvända människor”, sade han, ”hur länge ska jag behöva vara hos er? Hur länge ska jag härda ut med er? För honom hit till mig!”
Pojkens far skyndade iväg upp mot bygatan. Det var mycket tyst i hela skaran.
Aldrig förr hade Johannes hört Mästaren tala så skarpt till sina egna!
Aldrig hade han så tydligt anat att det verkligen kunde vara en plåga för Guds Messias att vandra omkring med dem.
Vanligen hade man bara intryck av en stor glädje, som strömmade ur en aldrig sinande källa, men kanske det låg något annat där bakom? Johannes tänkte på det han sett uppe på berget.
Det hade varit som att blicka in genom dörrspringan till en festsal, full av en härlighet, som aldrig skådats på jorden!
Så såg han sig omkring på hopen, som nu skockades kring Mästaren. Grova, smutsiga ansikten med dumt stirrande ögon, trasiga mantlar, som styvnat av intorkad smuts, en tung lukt av svett och otvättade livklädnader, den heta vinden, som virvlade upp landsvägsdamm och torkad spillning över dem – och så, till råga på allt, dessa maktlösa och misslyckade lärjungar.
Motsatsen mellan berget och dalen blev nästan outhärdlig. Han orkade inte riktigt tänka tanken till slut, han kände bara att han snuddade vid ett offer och en självutblottning som låg långt bortom gränsen för det fattbara… ”
Ta en stund och tacka Herren!
Det var för att du en dag ska få andas den himmelska luften, komma ut i Guds solsken, och hoppa av glädje som en nyutsläppt kalv på våren, som han utblottade sig själv, och gjorde offret.