Läraren har gåvan att se helheter i Guds Ord, att kunna undervisa om ”hela Guds rådslut”. För att kunna börja se sammanhangen får man så lov att ägna tid, mycket tid, till att studera Guds Ord - jag hörde en gång en gammal bibellärare säga: ”De, som blir undervisade, har rätt att förvänta sig, att den som uppträder som lärare vet mer om ämnet än åhörarna, och det gäller för allt från geografi till bibelundervisning!”
Det räcker dock inte bara med kunskapen, han behöver också gåvan att undervisa i Ordet så, att det blir till liv för dem som lyssnar. När Jesus undervisade de två lärjungarna på Emmausvägen, blev deras hjärtan brinnande i dem! De hade inte bara fått ett stycke intellektuell kunskap att stuva in i lämpliga fack i hjärnkontoret, de hade fått mat för sin invärtes människa!
En lärare hjälper Guds folk att se både vad de är, och vad de är tänkta att vara, och ger dem evangelium för varje ny undervisning, så att de bevaras i tron på att det här är Jesu verk, vi får bara hålla oss till honom så gör han resten. Det finns som bekant egentligen bara ett villkor för att grenen ska bära sin frukt, och det är att den hålls fast på trädet! Som jag förstår det är detta något av det mest centrala i lärarens uppgift, att hjälpa sitt folk att hålla fokus på Jesus.
”Jag ska bygga min församling”, säger Jesus! ”Jag ska göra er till människofiskare!”
Om folket får en undervisning, som gör att de själva börjar i egen kraft försöka åstadkomma det Herren säger att han ska göra, då har läraren skäl att tänka över vad han vill vara, vad han är kallad att vara – lärare i evangelium eller lärare i lagen?
Alla kristna, ledare som andra, har en uppgift som är viktigare än allt annat:
Det är att vittna om Guds nåds evangelium, det som handlar om Jesus, vem han är, vad han har gjort för oss, vad han har gjort med oss, och vad han har gjort oss till! Kristen undervisning ska befria oss från lagens krav, och leda oss ut i den frihet där det är Kristi kärlek som tvingar oss, inte vare sig Mose lag, importerade församlingsbyggarmodeller, eller någon annan lag!
Det här med bibelundervisning ska inte förväxlas med ren underhållning, vilket det handlar om när någon med mänsklig vältalighet och skämtsamhet håller en församling på gott humör, utan att något evangelium egentligen blir förmedlat. Läraren behöver mer än bara mänsklig begåvning!
Det är verkligt illa, om det blir som jag en gång hörde beskrivas att det hade gått, när en man ivrigt hade uppmanat sin vän att komma och lyssna till en populär förkunnare. Efter mötet frågade han ivrigt sin vän: ”Nå, vad tyckte du om honom?”
”Ja”, svarade den andre, ”sinnet tjusades och känslorna njöt, men hjärtat frös, och anden svälte.”
Läraren behöver alltså vishet och kunskap i den helige Ande, samt en gedigen bibelkunskap, och han behöver vara en människa som själv lever av nåd, själv lever i syndernas förlåtelse och evangeliets frihet. Annars är risken stor att andra saker blir viktigare i förkunnelsen…
Sen får vi ju tänka efter hur vi tar emot lärarna! Risken finns alltid att vi säger ”halleluja, det här är ju underbart”, och behandlar också god undervisning som underhållning!
Det gör vi om vi lyssnar och applåderar, men inte tar vara på evangeliets nåd och vägledning..
Jag besökte en gång för länge sedan en kristen konferens, där en av huvudtalarna hade ett rent fantastiskt budskap om Guds godhet och nåd i Kristus. Han var också en glad humorist, som drog ner både applåder och skrattsalvor.
Ett par veckor senare kom jag att träffa några andra, som också hade varit på samma möten, och började då tala om förkunnarens budskap, och hur viktigt det vore för oss att verkligen ta vara på det han predikat, och leva i det. Då visade det sig att de andra inte kom ihåg så mycket annat än hur rolig talaren hade varit, och hur mycket de hade skrattat.
Inte tror jag det är något fel, om en förkunnare är glad och avspänd, tvärtom, och inte tror jag det är något fel fast vi skrattar i kyrkan nån gång, det är inte det jag är ute efter!
Men Gud tycker inte om när hans Ord blir behandlat som underhållning och inget annat, som vi ser i Hes. 33:30-33
Läraren är naturligtvis också begränsad i sin tjänst. Det är i allmänhet ingen bra idé att sätta en utpräglad lärare att tala i väckelsemöten, hans gåva är mer inriktad på att betjäna de redan troende, och på att försvara tron mot angrepp utifrån, alltså det vi kallar apologetik.
Det var det här med att komma ihåg, att Anden hjälper oss att göra det som är Guds vilja i våra liv, inte att göra allt vad vi själva eller vår omgivning hittar på…