Om nu den kristna församlingen började som fria församlingar, som vi såg senast, hur och när kom då folk- och statskyrkor med i spelet?
Grovt skisserat såg händelseförloppet ut så här:
Under de första hundra åren efter församlingens födelse hade de kringresande ledarna, lärare, profeter och apostlar, en stark och erkänd ställning i de församlingar de besökte. Småningom började dock de lokala ledarna göra anspråk på att vara herrar på täppan i sina församlingar, och redan i tredje Johannesbrevet, skrivet nångång på 80-talet e kr, framgår att en lokal småpåve vägrade att släppa in aposteln i ”sin” församling.
Omkring 150 e Kr hade den här utvecklingen redan gått så långt, att man tagit stora steg mot enmansvälde i församlingarna, dessa biskopar, som de då kallades, samlades till synoder, där de stärkte sin ställning ytterligare, gjorde anspråk på att ensamma kunna berstämma i lärofrågor, utestänga misshagliga individer från nattvarden, osv.
Under samma tid hade också Roms biskop börjat kräva särställning i församlingspampskollegiet.
När vi närmar oss år 200 hade redan det vi kallar den gammalkatolska kyrkan tagit tydlig form.
Denna var fortfarande en frikyrka utan någon gemensam agenda med staten, men det viktigaste steget på väg mot statskyrkan var redan taget: man hade byggt upp en institution, en maktstruktur, och där en sådan finns är det kort steg till att koppla ihop den med andra maktstrukturer. Sådana är nämligen kompatibla med varandra, för att använda ett modernt uttryck…
Det var i huvudsak tre saker som bidrog till den här utvecklingen:
- församlingsledarnas prestigeladdade krav på bestämmanderätt
- anpassning till den romerska rättsuppfattningen
- återinförande av gammaltestamentliga präst- och offerbegrepp, det sistnämnda var då startskott för det vi idag kallar sakramentalism, en övertro på dopets och nattvardens verkan, som närmar sig ren magi, och är nära släkt med det som praktiserades i de samtida hedniska mysteriereligionerna – där man också hade sakrament.
(Ordet sakrament kommer från latinets ”sacramentum”, som betyder helig, helgad. Det ordet kom in i kristen teologi genom att man av någon anledning valde att översätta grekiskans ”mysterion”, som betyder ”hemlighet”, till latin på det sättet i den gammalkatolska kyrkan. Detta är anmärkningsvärt så tillvida, att där NT talar om ”hemlighet” är det i allmänhet Kristi hemlighet, alltså evangeliet, som åsyftas, inte enskilda kulthandlingar… tydligen ville man ha ett latinskt begrepp som skulle vara lättillgängligt för allmänheten, och brydde sig inte stort om hur detta påverkade innebörden.)
På vägen tappade man dessutom bort själva kärnan i evangeliet, nämligen att människan blir rättfärdig genom att tro på det Jesus gjorde för oss. Paulus var tämligen undanskymd hundra år efter sin död. Istället hade man infört ett rättfärdighetsbegrepp, som såg betänkligt lagiskt ut.
Detta grundade man på tanken att apostlarnas brev inte kunde anses ensamma vara bindande för all framtid – ”nya tider kräver nya grepp” skulle man väl säga idag – och säger det också.
Ingenting nytt under solen…
Även om kyrkan i sitt förhållande till staten fortfarande var fri, så var den ändå inte längre fri.
Vilket många av dess medlemmar naturligtvis inte kunde undgå att märka.
I del 14 skrev jag att den första stora splittringen i kyrkan kom 1054.
Detta var dock inte den första splittringen överhuvudtaget.
Det hade funnits många sådana långt tidigare, men 1054 var första gången själva den gammalkatolska kyrkan sprack, därför kallade jag det den första stora splittringen.
I de tidigare söndringarna hade den gammalkatolska kyrkan stått intakt, då var det större eller mindre grupper som gick ut från den – och bildade vad vi idag skulle identifiera som frikyrkor.
Först ut var Marcion, som omkring år 140 gick ut från församlingen i Rom, och bildade en egen församling. Han höll stenhårt på Paulus, och förkastade det gammaltestamentliga tänkande som anammats inom den framväxande gammalkatolska kyrkan, och, som redan nämnts, lett till en rättfärdiggörelselära, som var mer judisk än kristen.
Dessutom strävade han och hans efterföljare efter en livstil, som liknade den ursprungliga kristna, med återhållsamhet i fråga om allt utom kärlek till nästan.
Marcionismen spred sig snabbt över hela romarriket, och bekämpades bittert av den etablerade kyrkan, bla a med anklagelser om villoläror och ren gnosticism.
Nutida forskning har dock kunnat påvisa att dessa anklagelser var falska, det rörde sig om ren skrämselpropaganda.
Från ca år 400 framåt avtog marcionismen i styrka, detta beroende på att efter att den gammalkatolska kyrkan blivit statskyrka satsade kejsarna naturligtvis på den, och hjälpte till att förfölja och utrota alla avvikare.
När det sägs att förföljelsen av kristna upphörde, när kristendomen blev statsreligion i Rom, är detta en sanning med modifikation. Det var förföljelsen av den etablerade gammalkatolska kyrkan som upphörde. Men ve dem som inte rättade sig i ledet där!
Några decennier efter Marcion började den montanistiska väckelsen i Mindre Asien.
Den initierades av Montanus, som haft en upplevelse som enligt beskrivning sannolikt var ett andedop, och efter det fungerade i andliga nådegåvor.
Han startade en karismatisk, profetisk rörelse, som kom i omedelbar konflikt med ämbetsbiskoparna i församlingarna där – det där med andedop och nådegåvor hade deklinerat väldigt snabbt redan vid den här tiden – vilket ledde till brytning och bildandet av en ny frikyrklig rörelse.
En av de stora stridsfrågorna var att Montanus och hans folk hävdade att Anden och gåvorna gavs direkt av Gud, medan etablissemanget hävdade att de gavs genom de kyrkliga ämbetsinnehavarna.
Kontroll är en förutsättning för bevarande av maktposition…
Montanus predikade också personlig omvändelse och bättring, och kallelse till att leva ett helgat liv, där var han och Marcion på samma linje.
I början spred sig montanismen över hela östra medelhavsområdet, till och med Tertullianus, biskop i Karthago och sedermera en av kyrkofäderna, kom att omfatta montanismen.
Sedan gick den samma öde till mötes som marcioniterna, kejserlig förföljelse, och utrotning.
Ändå levde båda dessa rörelser vidare i nya grupper som uppstod, och deras huvuddrag lever fortfarande vidare i dagens frikyrkor.
När man ser på dessa båda rörelser kan man konstatera, att här läggs mönstret fast för all framtid.
Återgången till och fasthållandet av evangeliets huvudinnehåll, Guds Lamm som bär vår synd för att vi ska få del i hans rättfärdighet, och återupptäckandet och mottagandet av den helige Ande och hans nådegåvor, ställs mot maktstrukturer som styr och definierar ett religiöst etablissemang, och bekämpar all konkurrens med alla till buds stående medel.
Där har vi frikyrklighetens historia i ett nötskal.
Vi ska naturligtvis inte inbilla oss att de gamla kyrkorna är svarta och frikyrkorna vita. Precis samma saker, som tog sig in i den första fria församlingen, och en bit i taget förvandlade den till den gammalkatolska kyrkan, har angripit alla frikyrkliga rörelser sedan dess, ofta med stor framgång….
Det här inlägget är i huvudsak grundat på uppgifter från Gunnar Westins ”Den kristna friförsamlingen genom tiderna”