Efter en halvårslång paus ska jag försöka få till en fortsättning på serien om andligt ledarskap jag hade på gång i fjol. Hösten gav inte mycket utrymme för skrivande, men nu ser det litet glesare ut i almanackan framöver!
Som jag redan har konstaterat, är det herdeskapet, som ligger i botten på alla ledartjänster, men det finns en tjänstegåva, som på ett särskilt sätt lyfter fram just herdeperspektivet. Det är, naturligtvis, herdens tjänst.
Herden är den som ser till att byggnaden, som Ef 2 talar om i slutet av kapitlet, fogas samman och hålls i skick. Han förmedlar helande och befrielse, kanske framför allt till det inre. Därigenom hjälper han de troende att komma till tro på Guds kärlek, och börja i vandra i Ande – ett begrepp som vi ska återkomma till.
Han är också konfliktlösare och relationsbyggare – där det finns människor kommer det alltid att uppstå missförstånd och konflikter, som hotar riva sönder gemenskapen, om de inte blir uppredda och förlåtna.
Kort sagt, han är en som har som uppgift att ha omsorg om Guds folk, en som följer den Herre, som hade medlidande med dem, som var illa medfarna och uppgivna.
Om evangelisten är den, som tar människor ut ur världen, så hjälps profet, herde och lärare sedan åt att ta världen ut ur människorna, så att de kan börja fungera tillsammans i ödmjukhet och kärlek. Bara så kan en församling bli en organism, en kropp. Annars blir den bara en organisation, en sammanslutning av människor som har ungefär samma ideologi, litet som vilken annan intresseförening som helst.
Herden har hjärta för fåren. Han är särskilt utrustad med tålamod och kärlek. Han är själavårdare, och han kan lyssna. Han är också den som försvarar sina får, den som ställer upp för dem som sitter trångt, den som känner igen och vägrar acceptera utstötningsmekanismer, förtal och kritiksjuka.
När man ser på Paulus och Barnabas i Apg 15:36-40, ser man hur Barnabas, herdetjänsten, förhåller sig till evangelisten, läraren och profeten Paulus.
När de skulle ge sig ut på andra missionsresan, då ville Barnabas ge Johannes Markus en ny chans, medan Paulus direkt sade nej.
En som hoppat av mitt i arbetet och åkt hem till mamma på första resan ville han inte ha med nån fler gång!
Slutresultatet blev att de gick skilda vägar, för Barnabas vägrade att överge Johannes Markus – vilken nog skulle ha haft en tuff tid framför sig där i Antiokia, om han blivit kvarlämnad och utpekad som den som inte levt upp till förväntningarna…
Herden behöver ha gåvan att ta sig an hjälplösa, de som ligger slagna vid vägkanten efter att ha varit i klorna på denna världens rövare, både fysiska och andliga.
Han behöver därför själv vara befriad från fruktans ande. Ska man stå till försvar för andra, då behövs kraft och frimodighet! Just den här sidan av herdetjänsten, att ta strid med vargen när fåren är hotade, brukar det inte talas så högt om, tyvärr, men den är nog så viktig!
I själavården behövs kunskapens ord, så den gåvan kan han förvänta sig att ha.
Det har sagts, med rätta, att man bäst får reda på hurdan herde en ledare är genom att se på hur hans får mår! Inte genom att se på hans lärdom, vältalighet, nådegåvor, eller andra talanger, utan bara helt enkelt genom att se på hur de människor mår och mognar, som han har i sin vård.
Märk väl, även om vi är vana med tänka att pastorn ska klara allt, finns det inget i Bibeln som säger att herden också automatiskt ska vara lärare i församlingen. Det finns goda själasörjare som inte alls sysslar med offentligt predikande!
Eftersom vi idag i princip har klämt samman alla ledartjänster under en hatt, och kallar den hatten ”pastorstjänst” eller ”prästämbete”, tvingas människor i ledarställning i församlingarna i dagens läge att satsa en stor del av sin tid på sånt, som Gud inte kallat dem till, men som de ändå förväntas göra.
Det är tunnsått med evangelisttjänster idag.
Inte ser man så ofta att församlingarna skulle ha avskilt profeter heller.
De som skulle vara lärare eller herdar får lov att lägga ner så mycket tid på administration, och på att försöka vara både herdar och lärare, plus litet av det andra som råge på arbetsbördan, att de aldrig får tiden och orken att verkligen förkovra sig i det de egentligen skulle göra.
Undra sen på att folk bränner ut sig.
Jag hörde en gång en gammal profet säga så här: ”I min hemförsamling har vi ingen traditionell pastor, honom har vi avskaffat för att inte ha ihjäl honom. Istället har vi ett ledarteam med några bröder, som har visat att de har åtminstone början till någon av de fem tjänsterna i Ef 4, och så hjälps vi åt att leda församlingen!”
Det lät liksom väldigt rätt, när han sade det…
Tack Ingmar för att du fortsätter att skriva om det andliga ledarskapet. Eftersom insikten om den undervisningen verkar tunnsådd bland vår kristenhet, och som iaf vad jag hört, aldrig förekommer offentligt, så är betydelsen mycket stor att få läsa om detta.