När jag förberedde senaste söndags predikningar, kom jag att ställa mig – och sedan också mina åhörare – en fråga, som löd så här: ”Ger vi varandra utrymme att göra bättring?”
Jag kom nämligen att läsa Jesu släkttavla i Matt 1, och där möter man en minst sagt brokig skara. Skurkar och bedragare, prostituerade och äktenskapsbrytare, mördare och avgudadyrkare….
Gemensamt för dem alla, var att de hade en Gud, som var villig att ge dem en framtid och ett hopp, oavsett vad som låg bakom dem. En Gud, som inte förklarade dem vara hopplösa fall på grund av deras förflutna!
När jag i en av gårdagens gudstjänster gav en beskrivning av några av de här människorna utifrån vad som berättas om dem i Gamla Testamentet, sade en av åhörarna efteråt, att hon kommit att inse, att sådana här människor skulle vi ju utesluta ur församlingen i dag, och aldrig vilja ha något att göra med mer. Men Gud, han lät dem bli en del av det skeende, som förde fram till världens Hopp!
Så är det ofta med oss människor. När Gud ger en framtid och ett hopp, då ser vi bakåt och hopplösförklarar!
När det går så, då ger vi ju inte varandra utrymme att vända om, att göra bättring, att börja om igen! Att ha negativa förväntningar är inte att ge rum! På det sättet blir ingen vare sig tröstad eller uppmuntrad.
Jag minns också ett samtal, som jag en gång hade med en äldre, alkoholiserad man.
”Jag har bott här i trakten i hela mitt liv”, sade han, ”och människorna här har sett mig ligga i diket mer än en gång. Och fast jag skulle bli nykter i denna dag, och aldrig mer smaka en droppe sprit, så vet jag ändå att i ögonen på byborna skulle jag ändå ligga kvar i diket!”
Det här är förstås inte hela sanningen, men tyvärr finns det en alltför stor bit sanning i det. Den, som dömer ut en medmänniska på det här sättet, han ligger själv i diket, det motsatta.
Det finns fler situationer, där vi inte är sådär alldeles generösa med utrymme åt varandra. För ett tag sedan sade en något uppgiven broder i Herren ungefär så här:
”Det stora problemet med debatterna i den finlandssvenska kristenheten är, att alla tror sig veta på förhand vilken åsikt alla andra har. Då tycker man inte heller att man behöver man bemöda sig med att lyssna till vad de säger – man tror ju att man vet ändå… ”
På åttiotalet fanns en svensk kristen tidning som hette Nytt Liv. Där skrev Magnus Malm en gång en ledare med rubriken ”Du är bortdefinierad!” Han beskrev där med både humor och skärpa just det problem, som den här brodern suckade över. Det här är alltså inte ett problem bara för Svenskfinland!
Vi går ofta omkring med en uppsättning etiketter i fickan, sådär bildlikt talat.
På etiketterna står olika definitioner, sådana som ”liberalteolog”, ”homofob”, ”fundamentalist”, ”feminist”, ”patriarkalist” , ”framgångsteolog”, ”karismatiker”, sakramentalist”, ”konservativ”, och så vidare.
Sedan etiketterar vi våra medkristna, ofta snabbt och på tämligen lösa grunder, och när etiketten väl är på plats, då är vi färdiga med den människan. Då anser vi inte längre att vi behöver lyssna på någonting alls av vad hon säger, för om man själv är konservativ, då ”vet” man ju att ingen liberal nånsin kommer att klämma fram med ett vettigt ord, och vice versa…
Kort sagt, samtidigt som den andre blir definierad, blir han också alltför ofta bortdefinierad!
Detta innebär, att han blir avskriven som medmänniska och samtalspartner, och inskriven som en som ska bekämpas, och som man bör ta avstånd från.
Alltsedan jag läste, klippte ur, och sparade den här ledaren har jag med växlande framgång försökt bekämpa den här tendensen till bortdefinierande hos mig själv. Jag har strävat till att lyssna till andras meningar, ta vara på det goda och lämna resten därhän. När detta någon gång har lyckats, har jag kunnat bli blivit förundrad över att upptäcka hur mycket jag ändå har gemensamt med en del av mina trossyskon, fast vi står en bra bit ifrån varandra rent läromässigt!
Det blev mera rum – när jag gjorde bättring från mina förutfattade meningar om den andre, då fanns det plötsligt rum för gemenskap!
Själv har jag också förvisso fått känna av hur det är att bli bortdefinierad, eftersom jag har inte sett någon orsak till att inte jag, lika väl som andra, öppet skulle kunna lägga fram mina egna synpunkter på olika företeelser.
Säger man som man tänker, då kommer minsann etiketterna i användning!
Sen har vi också det där fenomenet som engelsmännen kallar ”guilt by association”
Uttrycker jag min mening i en fråga, är det som om en del människor automatiskt skulle utgå från att jag har en viss bestämd åsikt också i andra frågor, fast dessa inte alls har varit på tal!
Så blir man stämplad att vara något man inte alls känner igen sig i – och försöker man förklara hur det i verkligheten ligger till, då märker man snabbt att den andre inte längre lyssnar. Man har blivit bortdefinierad!
Vi behöver alltid komma ihåg att låta tron på den egna ofelbarheten modifieras av Skriftens ord – ”vår kunskap är ett styckverk”. Gör vi det, då kanske vi inte är lika snabba att självklart utgå från att alla, som inte tycker exakt som jag har fel!
Så, istället för att tro att man vet var en annan människa står i varje enskild fråga, kanske man kunde ödmjuka sig, och erkänna att man bara tror att man vet…
Det finns ju faktiskt en etikett som passar på oss alla, och det är den där det står ”ofullständig insikt”!
Inte vt vi allt om hur en annan tänker, och, framför allt, vi ser inte den andres hjärta! Vi hör och ser det som är på utsidan, men inget mer. Det är bara Herren, som ser det som finns där längst inne.