I slutet av Matt 16 säger Jesus, att den, som vill följa honom, får så lov att ta sitt kors på sig och säga nej till sig själv.
Detta var ju vad Jesus själv gjorde, och den vägen anvisar han följaktligen också lärjungarna att gå.
Vi kan då förvänta oss att hitta förebilder också till detta i de Skrifter, som vittnar om Jesus!
En av de tydligaste förebilder vi har inom detta område är Abraham.
Han sade nej till sig själv för att kunna fortsätta att följa Herren vid många olika tillfällen.
Här ska vi nämna sju av dem.
I 1 Mos 12 kallas han att lämna allt tryggt och invant bakom sig, och ge sig ut i det okända.
Mellanöstern för fyratusen år sedan var – liksom nu - inget ställe med ordnade förhållanden, fred och harmoni. Det var den egna staden och den egna släkten som stod för säkerhet och skydd, inget annat.
Att lämna den tryggheten var att riskera både liv och egendom, och för att kunna göra det måste han säga nej till sitt behov av trygghet och säkerhet - alltså till behovet att känna, att man har något slags kontroll över sin tillvaro.
(Att tro att man har detta, under några som helst förhållanden, är naturligtvis en chimär, men vi bygger ändå oftast vår trygghet på den chimären, och vill inte gärna släppa den ifrån oss)
Jesus levde ett tryggt och lugnt liv i Nasaret, omgiven av sin familj och sysselsatt i familjeföretaget, tills han var trettio år, och det blev tid för honom att säga nej till allt han hade levt i, och istället ge sig ut i sin offentliga tjänst, en tjänst som innebar ständiga konflikter, upprepade dödshot, och till slut döden.
I 1 Mos 13 ger Abraham sin brorson Lot företräde i fråga om att välja vilken del av landet han ville ha. Abraham var klanens överhuvud, och det skulle egentligen ha varit han, som valde först!
Här säger Abraham nej till habegäret, till att använde sin makt till att skaffa sig egna fördelar, och tvinga sin egen vilja igenom.
Detta därför att han visste, att det inte var han personligen, som skulle ärva landet! 1 Mos 12:7
Han var en främling i landet, det var hans efterkommande, som skulle komma att besitta det.
1 Matt 4 frestar djävulen Jesus med alla riken på jorden, och all deras rikedom. Jesus tackar nej, för han vet, att ännu är inte den tid inne, när han ska komma för att regera över alla folk.
Han ska i sinom tid komma att ta emot riket av Fadern, och regera över alla jordens folk, men skulle han ha tagit det då, då hade han tagit emot det av den onde.
I 1 Mos 14 avstår Abraham från att dra ekonomisk nytta av den seger, som Gud hade gett honom, när han vägrar att ta emot något av kungen i Sodom. Samtidigt förstör han sina möjligheter att få anseende och stå i gunst hos kungen ifråga – det han säger togs antagligen som en grov förolämpning av potentaten ifråga! Han säger alltså nej till två saker, som vi människor i allmänhet strävar efter!
Om Jesus hade gått med på att hoppa från tempelmurens utsprång i Matt 4, då hade han fått massor av uppmärksamhet och anseende! Han hade kunnat hänvisa direkt till det bibelställe den onde citerar, och säga ”se, änglarna bar mig på sina händer, jag är Messias”!
Samtidigt hade han i så fall dock fallit till att söka ära av människor, vilket är förödande för relationen till Gud. Joh 5:44
Och för att få den äran hade han dessutom brutit mot det bud, som säger att vi inte ska fresta Herren, vår Gud.
I 1 Mos 15 säger Abrahan nej till misstron och vantron, som så lätt invaderar oss människor, när saker förefaller oss vara omöjliga. Han väljer den attityd, som säger: ”Om Gud lovar det, då kommer Han också att göra det!”
Abraham kräver inga tecken, inga bevis. Han bara litar på Gud!
I Matt 4 inleder den onde sitt angrepp med att ifrågasätta att Jesus verkligen är Guds Son.
”Är du nu säker på att du inte har inbillat dig alltihop? Försök nu göra de här stenarna till bröd, du är ju hungrig! Lyckas det, då vet du var du står!”
Jesus säger nej till sin mänskliga önskan om att få säkra bevis på var han står, och säger som Abraham: ”Gud har sagt det, det räcker! Jag väljer att leva av Guds Ord och löften, istället för att kräva bevis och omedelbar behovstillfredsställelse!”!
I kap 18 ber Abraham för Sodom. Han vet mycket väl vad folket i den staden går för, att de har förtjänat sitt öde många gånger om. Ändå väljer han att säga nej till den självrättfärdiges skadeglädje över att det ska gå illa för syndarna! Istället riskerar han, vad han vet, sitt eget skinn, genom att börja köpslå med Gud Allsmäktig för att om möjligt rädda staden!
Jesus ber för både sina vänner, Joh 17, och sedan också för sina ovänner och dem som korsfäster honom. Han avstår från hämnd, och välsignar istället för att förbanna.
I 1 Mos 21 säger Abraham nej till sig själv, och avstår från Ismael, den son han fick med Hagar, den son, som han har fäst sin all sin kärlek och alla sina förhoppningar vid i fjorton års tid, fram till dess Isak föds.
Man kan säga att här avstår han från sin jordiska ättling, sin ”son efter köttet”.
Jesus säger nej till sina jordiska släktband, när han säger att det är lärjungarna, som är hans familj, inte hans jordiska mor och syskon. Matt 12:46-50
I 1 Mos 22 kommer så det slutliga provet. Här måste han säga nej till det som är själva hans livs mål och uppfyllelse, avstå ifrån den son, som Gud har sagt han ska få avkomlingar genom, den som ska vara uppfyllelsen av allt Gud lovat honom, och allt han arbetat för.
Det hade antagligen varit lättare för honom, om Gud i stället hade befallt Isak att offra Abraham som brännoffer! Att offra Isak var för honom värre än att offra sitt eget liv.
I följd av sin oöverträffade lydnad får han ett förnyat löfte från Gud.
Jesus sade nej till sin önskan att leva, nej till sin dödsfruktan, för att kunna säga ja till Faderns vilja.
Därför har han fått det namn som är över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, och varje tunga bekänna att Jesus är Herre, Gud Fadern till ära!
Sju gånger tar Abraham sitt kors på sig – det kors, som finns där hans vilja och Guds vilja korsas, där det, som han i sin mänsklighet känner och önskar går i kors med det Gud vill.
Så blev han också den bland Gamla Testamentets förebilder till Jesus, som kallas trons fader och Guds vän….