I både 1 Kor 15 och Rom 5 jämförs Jesus med Adam – han kallas till och med ”den andre Adam”.
I berättelsen 0m Adam har vi alltså en stark förebild till Jesus, en profetisk förebild, som är väl värd att se närmare på!
Adam skapas enligt 1 Mos 1 att vara den varelse, som har auktoritet över skapelsen, det är därför människan brukar kallas ”skapelsens krona”. Guds tanke är att människan ska råda över skapelsen, för att bruka och bevara den.
Efter syndafallet är det dock inte längre Adam, som är den här världens ledare och herre. Han gav över den positionen åt Satan i samma ögonblick, som han valde att göra som den onde sade i stället för att lyda Gud.
Därför sägs det i Nya Testamentet att hela världen är i den ondes våld, 1 Joh 5, att Satan är denna världens furste, Joh 14, och denna tidsålders gud, 2 Kor 4.
När Jesus kom hit till jorden, blev människa, lade han enligt Fil 2 av sig hela sin gudomliga makt och härlighet.
Ändå har han auktoritet över både den synliga skapelsen och andemakterna! Hur kunde det vara möjligt?
Som jag förstår det, och den tanken har jag fått av Sven Reichmann, handlar det helt enkelt om att han, som var syndfri och opåverkad av syndafallets följder, naturligtvis kunde fungera i Adams ursprungliga auktoritet!
I Luk 4 erbjuder sig den onde att ge Jesus makt över hela jorden, och det kunde han ju göra, eftersom den förste Adam hade överlämnat skapelsen åt honom. Jesus har inga invändningar, när den onde säger att jorden har blivit överlämnad åt honom, och att han därmed kan ge den åt vem han vill!
Den här frestelsen är i princip ett försök till upprepning av det den onde lyckades med i Eden – att, genom att erbjuda något som verkar vara alldeles oemotståndligt bra, få människan att erkänna hans överhöghet.
Jesus frestas alltså på samma sätt som Adam att lämna ifrån sig den ställning som både Adam och han hade.
Sen är ju Jesus också upphovsman till den nya mänskligheten, den som består av dem, som är födda på nytt till att vara Guds barn. Vi, som tror på Jesus, är ju enligt Jesu ord i Joh 15 inte längre av den här världen, även om vi är i den.
Kött och blod, alltså opånyttfödda människor, kan varken se, komma in i, eller ärva Guds Rike. Det riket befolkas av dem, som är del av den nya skapelsen i Kristus.
I detta, att han är början till den nya mänskligheten, liknar han också Adam, som ju var stamfader till den gamla mänskligheten.
Både Adam och Jesus får en brud.
Adam fick sin Eva från sin egen kropp, hans sida sårades för att hon skulle kunna komma till.
Jesus fick sin sida sårad, när han dog för att köpa oss fria från den gamla skapelsens syndafall, och tillhandahöll därmed materialet, när församlingen, Kristi brud, skulle börja byggas.
Det står om Evas skapelse att Herren Gud byggde en hustru åt Adam, och när Jesus, den andre Adam, säger ”jag ska bygga min församling”, är det ett tillkännagivande om något mycket mer djupgående än organisation av ett kyrkosamfund!
Kristi församling är byggd av hans kropp till att vara hans kropp!
Både Adam och Jesus har en brud, som är fallen i synd.
Adam följde sin Eva i fallet.
Jesus däremot väljer att dö för sin ”Eva” för att frälsa henne från fallets följder. Där kommer den stora skillnaden mellan den förste och den andre Adam!
Både Adam och människan Jesus är Guds avbild, ett återsken av Faderns härlighet.
Adam syndade, och förlorade härligheten från Gud.
Jesus förblev syndfri, och uppstod i härlighet efter att ha gått i döden för sin ”Eva”.
Då säger Gud om honom: ”Du är min Son, jag har i dag fött dig!” Apg 13.
I sin uppståndelse från de döda blir Jesus med kraft bevisad vara Guds helige Son, och då blir han den livgivande Ande, som både Rom 5 och 1 Kor 15 vittnar om.