”Det är inget besvär för mig att säga det här en gång till, och för er är det säkrare om jag gör det!”
Så skriver aposteln i Filipperbrevet.
Jag kan tänka mig, att de orden har varit en tröst för många förkunnare, och jag är definitivt en av dem. När man, som jag, har predikat på heltid i snart trettio år, och före det en hel del på deltid, då har man ofrånkomligen upprepat sig många gånger, och många gånger om!
När Paulus säger att det är säkrare för hans adressater om han säger det han har att säga en gång till, då handlar det om att han vill framföra en varning, samma varning, som han med ett sådant eftertryck framför både i Galaterbrevet och i andra Korintierbrevet. Det gäller alltså ledare, som går fel, och som lockar eller tvingar andra att följa med åt fel håll.
Det mesta av vad jag skriver idag gäller samma sak, och jag har sagt det förr, men det är inget besvär för mig att upprepa det! 
När jag läser texterna för andra söndagen efter påsk, den som har temat ”Den gode herden”, kommer jag att tänka på på ett svar, som jag en gång hörde på frågan hur man ska känna igen en god andlig ledare, hur man ska skilja på bra och dåliga herdar?
”Vill man veta om en herde är bra eller dålig, då ska man se på hans får!”
Så löd svaret i all sin enkla genialitet.
Inte hjälper det att enbart bedöma en pastors eller prästs förmåga att tala och lägga ut texten, när man vill veta om han håller måttet som herde!
Inte är det heller så avgörande viktigt hur lärd och beläst han är.
Inte ens fast han har många nådegåvor och förefaller vara väldigt andlig, säger det något om hurudan han är som herde – vi ska komma ihåg, att gåvorna visserligen visar att Givaren är god och generös, men de säger inget om mottagaren! De är ju givna av nåd, inte för att man förtjänat dem, och berättelsen om den förlorade sonen visar, att det är möjligt att använda sina gåvor fel!
Men de som står under någons ledarskap, ”fåren”, de har mycket att säga!
Deras kondition, hur de människor mår och mognar, som en herde har hand om, det säger väldigt mycket om hans ledarskap!
I 1 Mos 33 finns en berättelse, som jag tycker belyser en viktig sida av det här. Det är berättelsen om hur Jakob och Esau möts igen, efter att Jakob tillbringat tjugo år i landsflykt hos sin morbror.
”Det här är bara en vacker berättelse om försoning bröder emellan”, kan man tänka när man först läser den.
Men sedan kommer man till slutet av berättelsen.
”Och Esau sade: Låt oss bryta upp och dra vidare! Jag ska gå framför dig!
Men Jakob svarade: Du ser själv att barnen är späda, och jag har med mig får och kor som ger di, och driver man dem för hårt en enda dag, då dör hela hjorden!”
Esau vill låta de starkaste bestämma takten.
Jakob igen vill låta de svagaste avgöra hur snabbt man kan gå vidare!
Vilken av dessa två är en bättre herde?
Ibland kan man se tendenser till Esau-ledarskap bland oss kristna.
De som inte hinner med, de som inte orkar med, de som vill tänka efter innan de rusar åstad, de som inte är säkra på att riktningen är den rätta – de drivs ibland så hårt av et överambitiöst ledarskap att de ”dör”.
De, som inte orkar med, de uppfattar sig lätt inte ha någon plats i det som skulle vara deras ”hjord”, för där finns det inte någon plats för de svaga längre.
Flocken piskas vidare av sina ledare i en takt som bara de starkaste kan hålla, och de svagare, eller mer betänksamma, de blir betraktade som en belastning om de stannar upp.
Det här är Esaus modell, och den förstör mer än den bygger upp.
I Hes 34 får Israels herdar avsked på grått papper, hela bunten. Orsak: de har inte skött sitt herdeuppdrag rätt! De har varit dåliga herdar!
”Ve er, ni Israels herdar, som bara har sörjt för er själva! Var det då inte hjorden, som herdarna skulle ta hand om? I stället åt ni upp det feta, med ullen klädde ni er, det gödda slaktade ni, men om hjorden vårdade ni er inte. Det svaga stärkte ni inte, det sjuka helade ni inte, det sargade förband ni inte, det fördrivna förde ni inte tillbaka, det förlorade uppsökte ni inte, utan med förtryck och hårdhet for ni fram mot dem…”
Av det här framgår ju klart vad som vore det rätta för en herde att göra, vad man kan känna igen en god herde på!
Jesus säger om sig själv att han är den gode herden, och Petrus uppmanar i 1 Petr 5 alla den kristna församlingens herdar att sköta sitt uppdrag efter Överherdens förebild.
Den som stärker de svaga, förbinder de sårade och söker upp de förlorade, han är en god herde.
Den som ägnar sig åt medmänniskorna av kärlek och inte av vinningslystnad, han är en god herde.
Den som uppträder som tjänare och inte som härskare, han är en god herde!
Av deras frukt ska ni känna dem, säger Jesus i Matt 7, när han talar om de falska profeterna.
En del av den frukten är just den frukt, som deras sätt att bemöta andra åstadkommer.
Är du ett ”får” som känner igen den behandling du själv har fått när du läser beskrivningen i Hes 34, då ska du veta att du inte har någon plikt eller skyldighet att bli kvar och må dåligt under ett sådant ledarskap!
Det finns också goda herdar, det finns män och kvinnor som i sitt arbete både försöker gå åt det håll Jesus visar, och gå i den takt som den gode Herden leder, och Skriften säger att vi ska följa goda föredömen, inte onda!