Vi fortsätter i Jesaja 53. nu från v 6.
Där beskrivs själva grundorsaken orsaken till att mänskligheten stod under Guds dom med orden ”vi ville alla vandra vår egen väg”, och där sägs vad som var Guds lösning på syndens problem – ”all vår skuld lade Herren på honom”, alltså på Jesus, Messias.
Att det behövdes offer för att försona synd, det hade redan hamrats in i israeliternas medvetande under åttahundra års tempeltjänst, när Jesaja fick ta emot sina uppenbarelser omkring år 700 f Kr.
Att skuld kunde tas från den ene och flyttas till den andre, det hade den årliga stora försoningsdagens dramatiserade profetia, den som beskrivs i 3 Mos 16, undervisat och påmint dem om lika länge.
Nu kommer Jesaja med en preciserad förutsägelse: det kommer att komma en, som bär allas skuld, som tar på sig alla de synder, som begåtts av oss människor, när vi hellre gått våra egna vägar än Guds väg.
Hur definierar vi då detta, att gå sin egen väg?
När Paulus skriver i Rom 14 att allt, som inte sker av tro är synd, då är det just detta, att vilja gå sin egen väg, han avser. Detta kan ta sig många olika uttryck, här är några:
De, som inte vill ha något alls med Gud att göra, de bryr sig naturligtvis inte heller om vad Gud vill eller inte vill. De vandrar sin egen väg utan att överhuvudtaget ifrågasätta det rätta i att göra så – tvärtom, de ser det som något bra och eftersträvansvärt att göra så! Frank Sinatras ”My Way” blev en jättehit just därför att den speglade allas önskan att få gå sin egen väg.
Genom att leva på det här sättet ackumulerar människan ständigt mera skuld i sina liv. Inget i deras liv sker av tro, alltså allt är färgat av synd.
Gud kan ibland välja att använda också sådana människor, han leder som bekant ”konungars hjärtan som vattenbäckar”, men någon medveten trons lydnad finns inte.
Jesus har burit all deras skuld, men en benådning är inte giltig förrän man tar emot den!
Sedan har vi de, som nog vill ha sitt på det torra vad det gäller livet efter detta, men ändå i många fall hellre vill vandra sin egen väg här i detta liv, än säga nej till sig själv och följa Jesus.
De resonerar då i praktiken ungefär så här: ”Om Gud vill som jag vill, då gör jag som Gud vill, men om Gud inte vill som jag vill, då gör jag som jag vill”.
Då gör man i praktiken som man själv vill hela tiden – och vandrar mestadels på sin egen väg.
Jesus har burit all deras skuld, så visst tror jag att de kommer till himlen när de dör, eftersom de bekänner sitt behov av Jesus som sin Frälsare, men av deras lärjungaskap blir det inte mycket.
Sen finns det också namnkristna människor, som aldrig ens kommer på tanken att fråga efter Guds vilja i sina liv.
Man tänker, att bara man uppfyller sina grundläggande plikter, så må väl Gud vara nöjd.
Men det är han inte!
Gud har behag till lydnad, inte till offer, och en attityd av att ”jag må väl duga åt Gud, jag är ju en god medborgare, går ju i kyrkan nån gång då och då, och är döpt och konfirmerad”, den attityden ger inte mycket utrymme för någon trons lydnad, inte heller uttrycker den något behov av Kristi offer för oss.
Jesus har burit också dessa människors skuld, men det är nog tvivelaktigt, om nåden verkligen har blivit emottagen av dem.
Till slut finns det också människor, som vill vandra i ljuset, som ber att Herren ska verka vilja och gärning i dem, så att Hans goda vilja sker, som många gånger förstår att säga nej till sig själva för att kunna följa Jesus – men också dessa går emellanåt sin egen väg, planerar och verkställer utan att Herrens Ande är med, eller faller tillfälligtvis i någon synd.
Alltså får också den gruppen lov att sätta hela sin förtröstan till att Jesus har burit all vår skuld!
I och med att Gud låter profeten använder just det här uttrycket, ”vandra sin egen väg”, ställer han alltså hela mänskligheten in under samma villkor: ”Erkänn faktum, att Messias måste komma och bära din skuld, det var din enda chans att bli av med den, och det är din enda chans att fortsätta att bli av med den!”
I vers 7 sägs först, att Messias inte kommer att att öppna sin mun under sitt lidande för mänskligheten, vilket ju gick i uppfyllelse under rättegången.
Sedan används uttrycket ”lamm” om honom.
I de gammaltestamentliga offren, som ju alla på ett eller annat sätt var förebilder till det slutliga offret, Messias, hade lammet en särställning.
Först kommer påskalammet, det som skulle slaktas varje år vid påskhögtiden till minne av hur Gud hade räddat Israels förstfödda genom lammets blod.
Om detta stadgas i 2 Mos 12 följande:
Det skulle vara felfritt. Jesus var syndfri.
Det skulle slaktas.Jesus blev avrättad.
Blodet från lammet skulle användas på föreskrivet sätt för att ge skydd mot straffdomen. Jesu blod renar från all synd, om vi bekänner våra synder.
Påskalammet skulle ätas samma natt det blev slaktat. Jesus instiftar nattvarden vid den sista måltiden – som var en påskmåltid.
Sedan finns också en anvisning om något som kallas ”det dagliga offret” i 2 Mos 29:38-42.
Detta offer bestod av två lamm per dag, ett på morgonen, ett på kvällen.
Enligt texten skulle de offras till en ljuvlig doft åt Herren, och i samband med detta offer finns ett löfte om att Gud ska uppenbara sig för sina tjänare, och tala till dem där lammen offras.
I övrigt finns inga anvisningar i GT om att använda just lamm som offerdjur.
I och med att Jesaja 53 talar just om ”lamm” i profetian om hur Messias ska offras för världens synd, kopplas hans offergärning alltså både till befrielse från straffdom, och till upprättad gemenskap mellan Gud och människa!
I Jes 53:8 talas om ”våld och dom”. Detta indikerar ett justitiemord, vilket ju också den följande versen bekräftar – ”han hade ingen orätt gjort”.
Att göra sig skyldig till våldshandlingar har alltid en negativ klang i Skriften, de som sysslar med sådana står inte i rättvisans tjänst!
Här förutsägs alltså att Messias ska dödas på grund av ett orättfärdigt domstolsutslag, vilket sedan också skedde. Judarna försökte använda sig av falska vittnen, eftersom de inte hade något konkret att anklaga honom för, och Pilatus lät avrätta honom på grund av trycket från folkmassan, fastän han visste att han var oskyldig.