Det sista Jesus säger innan han dör på korset är ”Det är fullbordat”.
Fadern hade sänt honom i världen med ett bestämt uppdrag, att uppsöka och rädda den förlorade mänskligheten, och nu var det uppdraget utfört.
I Nya Testamentet har vi utförlig information om vad Kristi försoningsverk innebär för oss, och eftersom NT:s skrifter genomgående grundar sig på GT, ska vi nu se på de profetior, som ligger till grund för de nytestamentliga texter, som vi vanligen läser och använder för att beskriva det, som Jesus gjorde för oss.
Profetiorna ger både djup och bredd åt evangeliet, och det ger en ännu stadigare grund för vår tro!
Vi börjar i Jes 1:16-18.
Här kallas folket till omvändelse, och här får de ett löfte om att också blodröda synder ska kunna bli snövita. Detta är exakt samma besked som när Jesus ca sjuhundra år senare säger sitt ”gör bättring och tro evangelium!”
Evangeliet, det är ju budskapet om att Gud förlåter oss våra synder, och föder oss på nytt till att vara Guds barn.
I uttrycket ”kom, låt oss gå till rätta med varandra” finns en information, som senare tiders kristna tyvärr ofta tappar bort, nämligen att Gud alltid först dömer den syndiga människan skyldig. Sedan förlåter eller straffar han, beroende på vad människan väljer att ha för inställning till Honom.
Av detta lär vi också, att för att vi ska kunna ge varandra verklig förlåtelse, måste vi först också så att säga döma varandra skyldiga, alltså konstatera, att detta är vad den andre har gjort mot mig, utan att försöka manipulera våra egna känslor genom att söka ursäkter och förmildrande omständigheter för hans beteende.
Gud ursäktar oss inte. Han går till rätta med oss, rättvist och opartiskt, och utan att försöka ursäkta oss. Den, som försöker ursäkta sig inför Gud genom att skylla på olika förmildrande omständigheter, eller på andra människor, kommer således inte att komma genom till det befriande mottagande av Guds förlåtelse, som han skulle vilja ge oss!
Detta är ett ovant tänkesätt för oss människor, för vi är vana att laborera med just förmildrande omständigheter och andra knep för att manipulera våra egna upprörda känslor, så att det ska gå lättare att förlåta varandra.
Det vi då gör är dock inte att förlåta varandra, det är att ursäkta varandra, och här finns också alltid ett visst mått av lögn i form av självbedrägeri med.
Och finns lögn med, då blir vi inte fria!
Det är som bekant sanningen som frigör.
I Apg 26:19-20 beskriver Paulus i korta ordalag hur han har förverkligat sitt uppdrag att predika evangelium, och hans beskrivning stämmer helt överens med Jes 1. Han har predikat för både judar och hedningar att de ska ångra sig, omvända sig till Gud, och sedan också göra sådana gärningar, som hör till omvändelsen!
Här får vi alltså de grundläggande förutsättningarna för att det försoningsverk, som Jesus fullbordade, sedan också verkligen ska komma människorna till godo!
Sedan ska vi läsa Jesaja 12
Här har vi det som kallas det frälsta Israels lovsång.
Gud har varit vred på sitt folk, men nu har Guds vrede upphört, och Herren tröstar dem.
Samme Gud, som var vred på dem, har nämligen blivit dem till frälsning!
Här möter vi samma paradox som i Jes 1.
Om någon är vred på dig, och hotar dig med straff och undergång, då väntar du ju dig inte, att denne samme person ska komma och rädda dig från undergången!
I det här fallet är dock just så, som saken beskrivs, och detta är viktigt!
Om någon annan hade räddat oss från Guds vrede, då skulle ju vreden finnas kvar som ett hotfullt moln vid horisonten.
Tyvärr är det ibland så, som den del troende upplever sin situation: ”visserligen har Jesus kommit och ställt sig mellan mig och Guds vrede, men det känns nog ändå om att Gud är vred på mig fortsättningsvis…”
Men nu säger profeten, att det är Gud själv, som har blivit vår frälsning!
Hans vrede har upphört!
Gud är vår vän!
I NT beskrivs saken så här: ”Gud var i Kristus, och försonade världen med sig själv, han tillräknar inte människorna deras synder. Å Guds vägnar är vi alltså sändebud, som förmanar er: Låt försona er med Gud!” 2 Kor 5:19-21
Vi kan säga det så här, litet tillspetsat: Alla människor är frälsta, för Gud har gjort frälsning för alla!
Alla har visserligen inte tagit emot sin benådning än, men benådningen finns där, för var och en som vill ta emot den!
I det ögonblick som Jesus dog på Golgata, blev Gud vår frälsning. ”Han har blivit min frälsning”.
Det är en fullbordad handling, något som Gud har gjort, och som gäller varje människa.
Det är ett faktum, något som har skett och inte kan ändras.
I det ögonblick någon kommer till tro på detta, då kan han ge sitt personliga gensvar ”Se, Gud är min frälsning!”
Sedan kommer man in i en helt ny ställning, till Gud, till medmänniskan, till sig själv, och till ondskans andemakter. Gud är inte sur på dig, du kristne, inte arg på dig, inte missnöjd med dig, och det är bra att veta, när man frestas vara allt detta på sig själv!
Han tröstar dig!
Smaka noga på det!
Det är raka motsatsen till att vara sur, arg, eller missnöjd med någon!
I Jes 43:24-25 konstaterar Herren att Israel har vållat honom arbete och möda med sina synder och missgärningar – ett arbete som består i att synden måste utplånas för att relationen mellan Gud och folket ska kunna återupprättas.
Här får vi en bit information till om vidden av den frälsning, som Jesus fullbordade.
Gud förlåter inte våra synder så, att han visserligen inte straffar oss, men nog ändå minns och har uppsikt över vår hög av överträdelser.
Nej, han utplånar hela högen, den existerar överhuvudtaget inte längre!
Den, som har tagit emot Kristi försoning, får alltså stå inför Gud så ren och oskyldig, som om han aldrig hade syndat en enda gång!
Och inte ens där stannar det. Gud säger nämligen också så här där i Jes 43:25:
”Deras synder ska jag inte mer komma ihåg!”
Allt är glömt från Guds sida!
Då har det blodröda på riktigt blivit snövitt, då är det fullbordat!