Så kommer vi till 1 Mos 14, och berättelsen om Abrams krigståg mot de kungar, som överfallit Sodom, och tagit Lot och hans husfolk tillfånga.
De här kungarna kom långt österifrån.
Elam fanns i nuvarande sydvästra Iran, och var tillsammans med Egypten en av de två första stormakterna på Mellanöstern-arenan.
De andra tre kungarna var vasallstater till Elam.
Sinears rike, vilket är detsamma som Ur, fanns i nuvarande södra Irak, och erövrades av Elam strax efter att Tera och Abram hade flyttat norrut till Haran.
Ellasar fanns i nuvarande norra Irak.
Var ”Gojim” fanns är svårare att säga, men sannolikt var den kungen hemmahörande någonstans i nuvarande Irak, han också, eftersom han var i förbund med elamiterna.
Kanaan var på den här tiden ingen enhetlig statsbildning, där hade i princip varje stad sin egen kung, och det området var alltså ett lätt byte för plundrare, som kom någotsånär manstarka – man får anta att eftersom de fyra kungarna österifrån kom för att plundra, inte för att ockupera, var inte deras expeditionskår överväldigande stor, kanske ett par – tre tusen man.
En sådan styrka hade den fördelen, att den inte krävde så stor underhållsapparat, och därmed kunde förflytta sig snabbt.
Ändå tog Abram upp striden mot en styrka, som var flera gånger större än hans egen.
Vi kan jämföra den här berättelsen med Gideons strid mot midjaniterna, som beskrivs i Domarbokens sjunde kapitel.
Likheterna är slående, både vad det gäller val av taktik och de inblandade styrkornas inbördes storleksförhållande!
Det är inte långsökt att tänka sig, att Gideon lade upp sin stridsplan efter Abrams förebild, även om Gideons strid mot midjaniterna inträffade typ åttahundra år senare, fanns berättelsen om Abrams fälttåg både nedskriven i Moseböckerna, och dessutom också med säkerhet högt uppe på listan över Israels traderade berättelser!
Slutresultatet är också samma i båda fallen – Herren ger seger, mot alla odds.
Igen slås man av osjälviskheten i Abrams handlande.
Fienden hade hunnit få långt försprång – Abram hinner upp dem först efter 200 km förföljelse.
Här kunde han ha tänkt ett ”det här är ju omöjligt, de har tre dagars försprång, vi hinner aldrig upp dem”.
Fienden var mänskligt sett så mycket starkare, att han kunde också ha tänkt, att även om han skulle hinna upp dem, kunde han ändå inte hoppas på att besegra dem.
Och, han kunde till och med ha tänkt något i stil med ”som man bäddar får man ligga, själv ville han ha Jordanslätten, själv ville han flytta in till Sodom!”
Hans förmåga att skapa förtroende för sin person, och att knyta vänskapsband med andra , visar sig i det faktum, att två av de män, som han lärt känna efter att han flyttade till Hebron, hade ingått förbund med honom, och därmed också ställde sig själva och sitt manskap till hans förfogande i fritagningsaktionen.
Detta är ett drag i Abrams personlighet, som definitivt förtjänar att framhävas!
Hans tro och hans gudsförhållande har inte fått honom att se ner på andra, eller ta avstånd från dem, tvärtom!
På väg tillbaka från krigsföretaget kommer de så till ”kungadalen”, som befann sig nära det, som senare blev Jerusalem. Här äger ett av de märkligare mötena i Bibeln rum, när Melki-Sedek, prästkonungen i Salem kommer ut för att möta Abram och hans folk.
Abram visar en anmärkningsvärd vördnad och dito underordnande inför denne man.
Vi ska återkomma till det mötet i nästa inlägg om Abraham.
Här äger också ett annat möte rum – kungen i Sodom har fått underrättelser om Abrams seger, och kommer nu skyndande honom till mötes för att rädda vad som räddas kan av sitt härjade rikes tillgångar.
Gentemot denne kung visar Abram inte ett dugg vördnad, eller ens artighet.
Han var helt uppenbart inte en, som bugade sig åt alla håll, och försökte vara alla till lags!
Hans sätt att avvisa sodomkungens erbjudande var i den tiden och kulturen att betrakta som en ren förolämpning.
Nödvändigt var det, dock, för Abrams välgång skulle bero av Guds välsignelse och inget annat. Inget fick komma in, som kunde ge någon anledning att påstå, att det var någon annan än Gud, som hade gjort Abram välbärgad och mäktig!
Återigen avstår Abram alltså från möjligheten att kapa åt sig jordiska rikedomar, till och med fast han denna gång ju faktiskt kunde tyckas ha förtjänat det som erbjöds.
Här kan man för övrigt se en parallell till hur Serubbabel 1500 år senare svarar de hedningar, som med grumliga motiv försöker tränga sig in på ett hörn, när templet i Jerusalem ska återuppbyggas efter den babyloniska fångenskapen. Det finns något av ett ”ni ska inte kunna säga att det är ni, som har byggt upp templet åt oss” i det svar han ger. Esra 4
1. Hur hade Abram uppfattat Gud så här långt, vilken gudsbild växte fram för honom?
Gud visar sig här vara en Gud som är med, om man tar strid för andra, som blir illa behandlade. Något att minnas, om man får bevittna hur andra blir mobbade eller trakasserade!
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Han frestades att vara rädd om sitt eget skinn, han frestades att tvivla på att Gud kan ge seger under alla förhållanden, och han frestas av all den materiella rikedom han blir erbjuden.
Här står han emot alla omöjlighetstankar och locktoner.
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
Han lider inte av någon beslutsångest! En sund tro gör en människa handlingskraftig, inte velande och obeslutsam, och här ser vi just detta i Abrams reaktion på nyheten om Lots bortrövande. Det här har att göra med den grundtrygghet, som kommer av att lita så på Gud, att man har lagt sitt liv i Guds hand
4. Ledde tron den här människan i konflikt med världen, och i så fall hur?
Han kom i konflikt med plundrarna, när han kom för att hjälpa de fångna, och han kom i konflikt med kungen i Sodom, när han vägrade spela med i hans spel. Det var just detta, att han litade på Gud, och inte ville ta emot någon hjälp från fel håll, som gav upphov till de här situationerna.
5. Vad lär jag mig för egen del av denna persons gudskännedom och trosvandring?
Om jag ser någon som blir nedtrampad och illa behandlad, då är det Guds vilja att jag ska ställa upp för den personen, på vad sätt situationen ger för handen.
Här får vi också lära oss, att vi inte ska ta emot pengar för något, som är Guds verk.
Profeten Elisas tjänare Gehasi gjorde det misstaget vid ett senare tillfälle, mer än tusen år efter att Abraham avvisade kungen i Sodom, och se hur det gick för honom… 2 Kung 5:26-27
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?
Det här med att bemöta sina medmänniskor på ett sådant sätt, att de vill var ens vänner, och ”ingå förbund” med en, det är viktigt! Samt också detta, att inte ha anseende till personen, utan inbjuda till vänskap också när det gäller sådana, som nu inte tror och tänker som jag själv i varje fråga.
7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?
Att tappa bort det förnämsta budet slår botten ur min tro. Det var för att han älskade Gud mer än mammon, som han kunde säga nej till pengarna.
Att tappa bort den gyllene regeln förstör min möjlighet att bygga goda relationer till mina medmänniskor. Det var för att han levde enligt den, handlade mot andra så, som han ville att de skulle handla mot honom, som folk fick förtroende för honom.