I 1 Mos 14:18-20 beskrivs mötet mellan Abram och Melkisedek, kungen i Salem, som också var präst åt Gud den Högste.
Melkisedek förser Abrams trötta män med bröd och vin, han välsignar Abram, och han välsignar också Gud, och ger honom äran för Abrams seger.
Abram å sin sida ger Melkisedek tionde av allt, vilket var detsamma som att ställa sig under hans överhöghet, och erkänna sig vara skattskyldig till honom.
Detta är en märklig situation, för det nämns ingenstans att Abram vare sig förr eller senare skulle ha haft något att göra med Melkisedek, inte heller presenteras Melkisedek som någon stor eller mäktig jordisk härskare – Salem på hans tid var bara en småstad bland hundratals andra småstäder i Kanaan!
Anmärkningsvärt är också, att denne Melkisedek inte nämns som son till någon, inte heller har vi någon notis om hans eventuella avkomlingar.
Detta har ibland lett till att han uppfattats som en teofani, alltså en uppenbarelse av Kristus här i Gamla Testamentet.
Mot den teorin talar dock att han var kung i Salem, han regerade alltså över en jordisk småstat.
I Hebreerbrevet framställs han visserligen som en stark förebild till Jesus, men det sägs inte att han var Jesus!
Hebr, kapitel 7.
Om vi håller oss till den information vi har, är det nog säkrast att betrakta honom just som en av Gud formad, och enligt Guds vilja beskriven mänsklig förebild till den kommande Frälsaren, inget mer.
Vad är det då som gör att Abram förhåller sig så som han gör till Melkisedek?
Först av allt får vi konstatera, att präster åt Gud den Högste inte precis växte på träd på den här tiden. Det här är faktiskt första gången ordet ”präst” överhuvudtaget förekommer i Bibeln!
Det hebreiska ordet är ”kohen”, bildat från verbet ”kun” som betyder ”stå”.
Melkisedek var alltså en, som stod inför Gud på ett speciellt sätt.
Hanok, han som vandrade med Gud, kommer osökt i tankarna.
Detta var antagligen första gången, som Abram mötte en andlig ledare utanför sin egen familj, som hade större auktoritet än han själv. På den här tiden var nämligen familjeöverhuvudet också den, som skötte offertjänsten vid de lokala altarna, och Abram hade i den bemärkelsen varit sin klans präst ända sedan hans far Tera dog ca 15 år tidigare.
Han kunde därmed ha sett sig själv som jämbördig med Melkisedek – båda var ju präster för sitt folk, så att säga! Ändå uppfattar han helt klart att den andre är präst på en annan nivå än han själv.
Sedan har vi det faktum, att Melkisedek välsignar honom.
Detta är första och enda gången, som vi läser om att Abram blir välsignad i Guds namn av en annan människa.
I Hebreerbrevet 7:7 påpekas att det är den, som står högre, som välsignar den, som står lägre.
Melkisedek tar alltså självklart rollen som den ledande, och Abram accepterar detta, tydligen lika självklart, fast detta minst av allt var något han var van att göra!
Jag vill här föra fram den tanken, att här ser vi för första gången i Bibeln gåvan att skilja mellan andar i funktion!
Jag finner ingen annan förklaring till att Abram så snabbt och korrekt kunde veta vilken och hurudan den person var, som han mötte den här dagen.
Abraham var ju dock en profet, och av en sådan kan man förvänta sig en viss andlig känslighet!
En tredje sak, värd att nämna i sammanhanget, är själva namnet Melkisedek.
Namn tillmättes stor betydelse på den här tiden!
Namn ansågs forma den person som bar dem, och namngivning var på det sättet något av en förutsägelse av hurudan en människa skulle bli!
Under den tid i hans liv, som vi nu har behandlat, hette Abraham ännu Abram, vilket betyder ”upphöjd fader”. Namnet Abraham, ”fader till många folk” fick han först i 1 Mos 17:5. Mer om innebörden i det namnbytet senare.
Melki-Sedek betyder ”rättfärdighetens konung”, och kung i Salem betyder ”fridens konung”.
Det var alltså inför en fridens och rättfärdighetens kung , som Abraham ville böja sig!
1. Hur hade Abram uppfattat Gud så här långt, vilken gudsbild växte fram för honom?
Att Gud är rättfärdig, det hade han förstått för länge sedan. Att i den här situationen, nyss hemkommen från ett av Gud välsignat krigsföretag, få lära sig att Gud också är fridens Gud, det måste ha varit aningen omtumlande! Det skulle ju onekligen vara enklare för vår mänskliga fattningsförmåga om Gud vore antingen härskarornas Gud eller fridens Gud, men han är både och!
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Här lärde han sig att frivilligt underordna sig en annan människa av den enda orsaken, att denne andre var kallad att stå inför Gud – vara en andlig ledare för andra.
Frestelsen bestod väl här närmast i att vilja hävda sin egen position som gudsman gentemot den andre.
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
Han ger Melkisedek tionde av allt. Det är ett vittnesbörd, som vittnar om en omvänd plånbok!
4. Ledde tron Abram i konflikt med världen, och i så fall hur?
Man kan tänka sig att hans egna män höjde på ögonbrynen, när chefen på detta sätt böjer sig för en annan, som dessutom kanske nu inte såg så märkvärdig ut för deras ögon, men det är bara spekulation…
5. Vad lär jag mig för egen del av Abrams gudskännedom och trosvandring?
När överraskande saker händer, då gäller det att vara flexibel! Både vad det gäller att ta till sig nya dimensioner av gudsuppenbarelse, och vad det gäller människomöten och nya relationer.
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?
Han är inte så stor, att han inte kan erkänna andras tjänst och auktoritet i Guds Rike, fast han är Guds vän och trons fader. Här ser vi också, att han inte bara kan avstå från att kapa åt sig guld och gods, han kan också ge av det han redan har!
7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?
Om jag tror att jag vet allt om Gud, känner Gud, och låser mig vid det jag redan har sett och förstått, då kan inte min gudsbild växa – och då kan inte heller min tro växa.
Abrahams tro är en växande tro, en levande tro!