Vi fortsätter att se vad vi kan lära oss av gamla tiders gudsmänniskor!
Nu är det dags att titta litet närmare på skeendet, som ledde fram till Ismaels födelse.
I 1 Mos 15:4-5 får Abram löfte om att få en arvinge, en son.
Av Abrams sätt att uttrycka sig märker man, att han själv vid det här laget har gett upp hoppet om något sådant, han vet, att detta inte längre är möjligt. Ändå litar han på det, som Gud säger till honom i fråga om kommande ättlingar.!
Tydligen har han svårare att ta till sig det Herren säger om att hela Kanaans land småningom kommer att ges åt hans efterkommande, för i vers 8 undrar han hur kan ska kunna vara säker på den saken?
Inte ens trons fader själv hade alltså alltid så lätt att lita blint på allt Gud sade, och det är en tröst för oss andra!
Nu tar Gud till drastiska åtgärder, och han gör det på ett sätt, som Abram kan förstå.
Herren befaller Abram att hämta rekvisitan för ingående av förbund!
Det var så här man gjorde på den här tiden, när man ingick ett fast förbund med varandra.
Förbundsparterna skulle komma från varsitt håll, gå mellan de halverade djurkropparna, och mötas på mitten, som ett tecken på att de ingick förbund mellan likvärdiga parter och med likadana förpliktelser.
Så Abram ställer allt i ordning, och väntar sedan på att Gud ska komma.
Sedan söver Gud honom, och gör honom oförmögen att röra sig. Höra och se kan han dock fortfarande, eftersom han hör och ser allt som händer. Herren ger honom besked om vad förbundet innebär, vad Gud åtar sig att göra, och också när det utlovade ska ske.
Sedan får Abram bevittna ingåendet av ett förbund på ett sätt, som han aldrig sett hända förr: det är bara ena förbundsparten, Gud, som går mellan styckena av djuren!
Gud åtar sig alltså ensam att se till att förbundet hålls och uppfylls!
Abram kan bara se på.
Guds förbund med Abram är alltså till 100% ett förbund, som grundar sig på Guds nåd och trofasthet.
I kapitel 16 visar det sig dock, att Abraham inte riktigt har förstått vidden av det Gud har sagt och visat. Här tar han och Sara sig nämligen för att försöka hjälpa Gud!
På den vägen får de sedan sonen Ismael.
Ismael står som urtypen för allt sådant, som vi människor försöker göra i egen kraft för att det ska bli som Gud har lovat.
Allt sådant har en sak gemensamt, nämligen att det som är fött av kött aldrig kan bli annat än kött, och därmed på ett eller annat sätt till slut blir ett uttryck för fiendskap mot Gud.
Gal 4:21-31 beskriver detta förhållande.
Ismael var född av en ambition. Sara ville bli mor till en arvinge, och när hon inte själv kunde bli det, då föreslog hon att de skulle använda sig av en surrogatmamma. Sara hade ju en ung egyptisk slavinna lämpligt till hands!
Här kan kanske noteras, att egyptiska slavinnor var något som man lättast kom över i Egypten. Sannolikt hade de Hagar med sig, när de kom tillbaka från sin sejour i Egypten, för i 1 Mos 12:16 sägs det ju att Abram bland allt annat, som Farao skänkte honom, också fick tjänare och tjänarinnor!
Man kan ju fundera en del på lämpligheten av att, naturligtvis i bästa välmening, använda sig av sådant, som ”Egypten” tillhandahåller, för att försöka föra Guds verk framåt….
Abram ville också ha en arvinge, en son som han själv var biologisk far till, så han gick med i spelet, slog ihop det han hade kvar av mannakraft med en ung, fruktsam kvinna, och så blev det en son.
Visserligen var det ju inte en son, som hade kommit till genom det utlovade gudomliga ingripandet, men det var ju en son, i alla fall!
Någonstans hade han inte lyckats ta till sig, att Gud faktiskt hade tagit på sig hela förbundet, tagit på sig att göra allt, som skulle göras…
En egen väg är en egen väg, även om man går den med de bästa avsikter!
1. Hur hade Abram uppfattat Gud så här långt, vilken gudsbild växte fram för honom?
En sak, som nog blev bra mycket klarare för Abram den här dagen, var att Guds tidsperspektiv inte är som våra. Vi planerar inom ramen för vår livstid, Gud har inga sådana begränsningar.
Sättet som förbundet ingicks på lär ha satt igång många tankar hos honom, men här kom han nog bara till början av den processen.
Sen kan man anta, att han blev tämligen lättad av att få se att Gud var villig att hjälpa honom till en fastare tro på sådant, som han till att börja med hade svårt att ta till sig.
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Frestelsen var att själv försöka förverkliga det Gud hade sagt att han skulle göra. Den kom genom Saras förslag, men det var Abrams eget val som avgjorde saken. Han föll för frestelsen, utan att ens inse att det var fråga om en frestelse!
Det är den sortens frestelser som är värst.
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
Han litade på Gud. Han ifrågasatte inte Guds Ord!
4. Ledde tron Abram i konflikt med världen, och i så fall hur?
Man anar vissa äktenskapliga misshälligheter efter att Hagar blir gravid, men om detta ska klassificeras som konflikt med världen vet jag inte. De hade ju båda varit överens om hur problemet med barnlösheten skulle lösas, och det de gjorde var en köttets lösning, så kanske detta är världen, som ställer till med konflikt mellan två makar?
5. Vad lär jag mig för egen del av Abrams gudskännedom och trosvandring?
När Gud säger något, lovar något, då är det så. Där ska jag inte komma med några om och men, bara ett amen!
Om jag ärligt söker svar hos Gud, då kan jag vänta mig att småningom få större klarhet över sådant, som jag har svårt att förstå.
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?
Han ställs fram som en förebild, fast han inte på något sätt kan sägas vara fullkomlig. Han litar på Gud, och det räcker! Jag får också lita på Gud och tro att jag får gå med Gud, fast jag inte heller är fullkomlig!
7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?
Min attityd till Guds ord kan bli ett hinder. Om jag inte är villig att tro, också då, när jag inte med mitt lilla huvud förstår varför Gud talar och handlar som han gör, om jag börjar omskriva, bortförklara, eller utelämna de svåra texterna, då kan jag inte tro som Abram.
Människan tänker ibland något i stil med att ”först vill jag förstå, först ska jag fatta det här, sedan kan jag tro!”
I Guds Rike är det precis tvärtom.
Först tror jag på det Gud säger, för Gud är ju Gud, och kan inte ljuga!
Sen, vartefter jag går med Gud, kan jag börja förstå litet grann här och där.