Nyårsafton

”Lova Herren, min själ, och glöm inte det goda han har gjort”, står det i psalm 103 i Psaltaren.

Så här på nyårsafton kan man ju praktisera den uppmaningen en stund, visst?

Först av allt vill jag lova Herren för att jag fortfarande är en kristen. Vore det inte för att han håller mig kvar i tron, skulle det inte lyckas så värst länge, frågan är om jag skulle klara mig ens till dagens slut. Jag menar så här: den vi har mot oss var före sitt fall den främste bland sköna skapelser, ”en vittskuggande kerub”, den varelse som fått mest av skönhet, kraft och begåvning av alla Guds skapade andevarelser.

Skulle jag klara mig mot en sådan fiende, om jag inte ständigt hade Guds hjälp och beskydd? Inte en chans!

Jag samtalade en gång med ett syskon i tron, som var helt säker på att han då inte hade fått någon helig ande. Han märkte inga tecken på att han skulle ha den helige Ande, sade han. Jag frågade då hur länge han hade varit en kristen?

”Femton år”, var svaret. (vill jag minnas, i alla fall)

”Nå, tror du faktiskt att du skulle ha klarat dig mot kött, värld och djävul i femton år, om det inte var för att en, som är större än den onde, bor i dig?”

Se, det hade han aldrig tänkt på, men han tog i varje fall tanken till sig!

Sedan prisar jag också Herren för att jag har fått vara frisk hela året! Efter den där hösten för tretton år sedan, när jag låg förlamad, tar jag inte hälsa och krafter som något självklart. Första symptomet på att något var fel den gången, var att jag plötsligt inte kunde få upp stortån ovanpå nästa tå. Nervbanorna till tårna är de längsta i kroppen, så det var där, ute i periferin, som det började märkas först att signalerna inte gick fram som de skulle.

Jag prövar fortfarande då och då, om stortån fungerar som den ska, och är glad och tacksam varje gång den gör det!

En viktig punkt på tacksamhetslistan är också att jag får ha en familj. En bibellärare sade en gång att nåd, det är när ens vuxna barn visar en vänlighet. Jag skulle då tillägga, att nåd kan också definieras så här: det är när ens hustru fortfarande, efter snart fyrtio års äktenskap, visar en vänlighet! Det måste ju vara nåd, för förtjänst är det definitivt inte. Lova Herren, min själ, för hustru, barn, barnens äkta hälfter, och barnbarnaskaran!

Sedan är jag också glad för att jag fick förstånd till att gå i pension då för ett år sedan. Jag vet ju inte hur jag skulle ha mått idag, om jag hade fortsatt att jobba för fullt under det gångna året, men jag vet att jag nu, efter att ha varit pensionär ett år, mår så bra som en gubbe på sextiofem nånsin kan förvänta sig. Inte vill jag påstå att jag har blivit ung på nytt som en örn, men jag mår bra, bättre än i fjol den här tiden!

Lovad vare Herren för det finländska pensionssystemet, och för att jag genom hans nåd hade vett att ta vara på det, när jag hade möjlighet till det!

Änglavakt är också något att tacka och prisa Herren för! Med barn, barnbarn och svärdotter och -son inräknade  är vi nu inalles tolv personer i familjen, och ingen av oss har råkat ut för någon allvarligare olyckshändelse under det gångna året.

Visserligen krockade jag med en vitsvanshjort i höstas, och fick mig ett oväntat bilbyte på kuppen, men ingen utom hjorten blev skadad, och den nya gamla bilen verkar bra, så tack för den!

Jag ser alltså det nya året an med en viss tillförsikt. Inte så, att jag väntar mig att allt ska gå som på räls, vi lever dock i ofullkomlighetens värld, men så, att jag litar på att Gud kommer att vara densamme i morgon, som han är i dag och igår.

Godhet och nåd ska följa mig i alla mina levnadsdagar, och sedan ska jag åter få bo i Herrens hus evinnerligen, och om jag än vandrar i dödsskuggans dal någon gång, kommer Herren att vara med mig också där, och leda och trösta mig!