Berättelsen om Israels vistelse vid Sinai börjar i 2 Mos 19:1, och fortsätter fram till 4 Mos 10:10.
Största delen av texten upptas av alla de olika lagar, anvisningar,och påbud, som Mose får ta emot av Herren, men där finns också mycket material, som behandlar relationen mellan Gud och Mose, och mellan Mose och det folk han ledde.
Den mellanposition, som Mose befann sig i, mellan Gud, och ett gudsfolk som i själ och hjärta inte var så där alldeles helhjärtat inställt på att följa och lyda sin Gud, utgör en grundmodell för den ställning, som alla andliga ledare med ens en gnutta profetisk inriktning allt sedan dess har befunnit sig i.
Alltså finns det en hel del att se och lära här också för Guds folk av idag, både för ledare och hjord!
Fram till ankomsten till Sinai hade Gud talat enbart till Mose, Aron och Mirjam, deras syster.
Folket i övrigt hade sett Guds gärningar, och sett molnstoden och eldstoden, men Herren hade inte talat direkt till dem, utan istället låtit sina tjänare framföra befallningarna och tilltalen.
I kapitel 2:20 talar Gud för första, och såvitt jag kan minnas också enda, gången i hela Gamla Testamentet hörbart direkt till hela folket. Deras reaktion på den uplevelsen lät så här: ”De sade till Mose: Tala du till oss, så ska vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö!”
Man kan ju undra varför Herren just vid det här tillfället valde att tala hörbart till dem alla.
Jag tror att det var dels för att försäkra folket om att han verkligen var deras Gud, och dels för att ge ett instrument till folket, med vars hjälp de sedan kunde pröva och bedöma om det, som deras ledare i fortsättningen sade, faktiskt var i överensstämmelse med det, som de alla hade hört Gud säga.
Båda dessa saker var i varje fall ägnade att befästa Mose ledarskap!
Sedan måste vi ju bara ta en titt på den bara alltför väl kända berättelsen om guldkalven, som vi finner i 2 Mos 32.
Den börjar med ett porträtt av en andlig ledare, som går fel.
Mose hade varit borta ifrån folket, uppe på Sinai, i fyrtio dagar.
Folket hade sett honom gå upp på berget, de visste var han var, men hade börjar tvivla på att han alls skulle komma tillbaka. Vem kan nu överleva mitt i ett vulkanutbrott, utan proviant och vatten, i fyrtio dagar?
Alltså går de till Aron, den kvarvarande ledaren, och vill att han ska stiga in i en ny ledarroll, inte bara fungera som tillfällig ledare medan Mose var borta. De ville att han skulle ta Mose plats! .
Sedan visade det sig, att de inte bara ville lämna Mose ur räkningen, de ville också lämna den Gud, som Mose talade för ur räkningen, och istället skaffa sig en gud, som det var lättare att begripa sig på.
Alltså vänder de med sin guldkalv tillbaka till Egyptens gudar.
Fruktbarhetsguden Apis representerades nämligen i egyptisk religion av en levande tjur, som med jämna mellanrum ersattes med en ny tjurkalv, när den förra blev gammal. När israeliterna vill att Aron ska göra en kalvbild att tillbe, följer de i princip denna religiösa ritual.
När Aron går med på deras begäran, då går han alltså med på att bli en ledare, som för folket tillbaka till Egypten, åtminstone i andligt hänseende!
Detta är vad som alltid händer, när ett andligt ledarskap börjar se det som viktigare att hålla sig väl med folket än att behaga Gud.
Det lömska i det hela är att de inte ens inser att de har bytt ut Gud mot en avgud, de tror att de ska kunna låta kalven representera den Gud, som har befriat dem. 2 Mos 32:4.
Så kringgår de med hjälp av ett självbedrägeri det första budet, som Gud hade gett dem bara några veckor tidigare.
Nu är Mose och Josua plötsligt ensamma kvar, de enda som ännu öppet håller sig till Israels Gud.
Men han är fortfarande Guds utvalde ledare för det avfallna folket, det ansvaret hade inte tagits ifrån honom!
Så, hur handskas han nu med sin ställning, mellanställningen mellan Gud och folket?
Svaret på den frågan säger oss något viktigt om både Mose och om andligt ledarskap i allmänhet.
Där uppe på berget, inför Gud, står han på folkets sida. Han avböjer Guds erbjudande i 32:10 om att själv få bli stamfader för ett nytt gudsfolk, och han går i förbön för folket.
Men när han kommer ner till folket, då står han på Guds sida! 32:20-29
Där finns inte ett millimeter av förståelse för vad de har gjort, inget öra för Arons ursäkter, ingen hänsyn till några förmildrande omständigheter.
Sen går han upp till Gud igen, och nu står han återigen på folkets sida, så helhjärtat, att han är beredd att dela folkets öde, om Gud inte vill förlåta dem! 32:30-35
Här är föredömet för andliga ledare i alla tider: inför Gud ska de stå med sitt folk, som förebedjare och förespråkare, men inför folket ska de stå för Gud, och inte ge efter det minsta för folkets krav på att få gå sina egna vägar, och strunta i vad Gud har sagt!
1. Hur uppfattar Mose Gud, vilken gudsbild växte fram för honom?
Han ser uppenbart Gud som en Gud, som både dömer och förlåter, och en Gud vars vrede kan avlänkas genom förbön. Via den muntliga traditionen var han med all säkerhet bekant med berättelsen om Abraham, som bad för Sodom och Gomorra, så han hade god orsak att tro att Gud skulle kunna tänkas låta tala med sig!
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Här kunde han ha sluppit bördan av det motspänstiga folket, om han hade valt den lättare väg, som Gud erbjöd honom. Han hade ju inte blivit stamfar till något nytt stort folk inom sin egen livstid!
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
Han trodde att Gud är barmhärtig, och vågade därmed gå i förbön för folket, och han predikade Guds helighet och vrede för folket, som hade förkastat Gud.
4. Ledde tron Mose i konflikt med världen, och i så fall hur?
Avguden måste krossas, och det gjorde han. Alla, som konfronterar avgudar, kommer att komma i konflikt med dem, som vill tillbe dem.
5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Mose liv?
Det gäller att tala för folket inför Gud,och för Gud inför folket. Och blanda inte ihop de sakerna, då slutar man som Aron!
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?
Han är en förebedjare, som fortsätter att stå i bräschen för folket, fast han ser att både de och deras ledare är totalt vilse, och inte vill följa och lyda Herren.
7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?
Om jag tar ett steg bort från Gud, så att det blir viktigare för mig vad människor säger och vill än vad Gud säger och vill, då blir Jesu fråga aktuell: ”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra?”
Om jag tar ett steg bort från mina medmänniskor, så att jag inte längre ser mig som en av dem, utan som någon, som är bättre och mer helig än de andra, och börjar förakta dem så smått, då blir Jakobs konstaterande aktuellt: ”Gud står emot de högmodiga”.