Mose tillbringade fyrtio år i ”ökenskolan” innan han var redo att gå in i sin stora livsuppgift.
Mose ledde konfrontationen med Farao och Egyptens gudar.
Mose ledde folket ut ur Egypten, och förmedlade väldiga tecken och under.
Mose tog emot lagen på Sinai, och förmedlade den till folket.
Till slut, efter många förvecklingar, och en trettioåtta år lång straffrunda, ledde han folket till löfteslandets gräns – men han fick inte leda dem in i landet.
Trots att Mose var den väldige gudsman han var, trots att han var den saktmodigaste människan på jorden, trots att han var smord med en kraft, som ingen annan av GT:s gestalter nådde upp till, var han inte ofelbar.
En gång gick det fel för honom, riktigt fel.
Den gången, den dagen, det som hände då, det stängde honom ute från löfteslandet.
Den dagens händelser behöver vi läsa om, och ta varning av!
Berättelsen finns i 4 Mos 20:2-13
Berättelsen börjar med att folket i vanlig ordning klagade och skällde på Mose och Aron – de var törstiga och utleda på allt marscherandet i öknen.
Gud sade till Mose att han skulle ta staven, som låg inför Herrens ansikte, i sin hand, och sedan tala till klippan, så skulle folket få vatten.
Jaha, vilken stav var det, då? Det får vi veta i 4 Mos 17, där det berättas om ett uppror mot Mose och Aron, som inträffade någon månad tidigare. I efterspelet till den händelsen grönskar Arons stav, och blir sedan lagd framför vittnesbördet, alltså förbundsarken, för att vara ett tecken och en påminnelse för folket om vem Gud hade utvalt som ledare.
Nu skulle alltså Mose ta den staven, och därmed påminna folket om vad Gud tidigare så eftertryckligt bevisat, och sedan tala till klippan, så att Gud ska ge vatten åt sitt folk.
I befallningen ingick inte att han skulle skälla ut folket, men uppenbarligen brast hans tålamod den här dagen, för först syndade han med sina läppar, och talade hårda ord till folket, ps 106:33, sedan ifrågasatte han om sådana upproriska syndare som detta folk överhuvudtaget skulle komma att få något vatten, vilket innebar att han ifrågasatte det, som Gud just hade sagt, och till slut drämde han till klippan med staven, istället för att bara tala till den.
Vilken klippa var det då han skulle tala till?
I 1 Kor 10:3-4 finns en uppskakande hänvisning till klippan, som gav folket vatten i öknen.
Det sägs att klippan var Kristus.
Första gången Mose gav folket vatten ur klippan, befallde Gud honom att slå den, 2 Mos 17:6
På det sättet etablerades en förebild av hur Kristus skulle bli slagen för vår skull, och därigenom ge oss livets vatten.
Den här gången skulle han inte slå klippan, nu skulle det ha räckt att tala till den – Kristus skulle bara lida en gång, inte många!
Skulle inte Gud ha ingripit här, då hade en totalt felaktig förebild fått stå oemotsagd, nämligen en bild av hur man kan kräva saker av Gud, tvinga Gud, ”slå” Gud, för att få som man själv vill.
Tyvärr har det här inte alltid gått hem hos oss kristna.
Då och då dyker tankar och rörelser upp, som förfäktar idéer om hur vi ska kräva och befalla, man menar att Gud måste göra si och så, eftersom det finns löften i Bibeln, som man tycker sig kunna vända till egen fördel, det talas om hur vi ska kräva våra ”förbundsrättigheter”, och så vidare.
Sådant är i princip samma slags förfarande, som när Mose slog klippan för andra gången, och lika litet behagar det Gud nu, som det behagade honom då…
Gud ville att folket skulle få vatten den här dagen, så han gav dem vatten, trots att Mose gick fel. Mose fick själv bära konsekvensen av sitt handlande, folket han ledde blev inte lidande av det.
Så kan det också ibland gå i nutid.
Om Herren t ex vill hela en människa, då kan han välja att göra det, fast det mänskliga redskapet går fel.
Detta, att ett under sker, fritar dock inte det mänskliga redskapet från ansvaret för sitt handlande!
Vi ska alltså inte ta ett Guds övernaturliga ingripande som något slags bevis på att vi har gjort allting rätt. Gud handlar med sitt folk av nåd, inte för att vi har förtjänat hans godhet – eller lyckats tvinga fram den….
1. Hur uppfattade Mose Gud den här dagen, vilken gudsbild växte fram för honom?
Det här är första gången, som Mose åsidosätter en klar och tydlig Guds befallning. Han har sett vad som har hänt andra, när de har gjort det, nu får han lära sig att han inte är något undantag, som får specialbehandling. Gud har inget anseende till personen. Ingen, som trampar på hans helighet, kan göra det utan konsekvenser.
Ändå ger Gud i sin barmhärtighet folket vatten!
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Han föll för frestelsen att låta ilska och irritation styra sitt handlande, vilket ledde till olydnad. Sedan fick han lära sig att den sortens handlande har konsekvenser.
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
När folket klagade gick han för att fråga Gud vad han skulle göra. Det var en bra början, även om fortsättningen inte blev så bra.
4. Ledde tron Mose i konflikt med världen, och i så fall hur?
Här hamnar han i konflikt med både folket och Gud på grund av sin tillfälliga otro. Det brukar kunna bli så när man låter ilskan styra sitt handlande.
5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Mose liv?
Att det inte är någon bra idé att ställa krav på Gud. Jag ska tala till Klippan, nalkas Gud i ödmjukhet, inte försöka tvinga fram något ur den.
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?
Den här dagen framstår han väl närmast som ett varnande exempel….
7. Finns det något, som hindrar mig från att gå fel som han gjorde?
Att minnas i alla lägen, att en mans vrede inte åstadkommer det som är gott inför Gud. Jakob 1:20
Samt att hålla i minnet att Gud är helig, helig, helig, och att allt annat som Gud är, det är funktioner av hans helighet.
Guds barmhärtighet minskar inte hans helighet.
Guds nåd minskar inte hans helighet.
Guds kärlek minskar inte hans helighet.
Gudsfruktan, sann och sund gudsfruktan, föds ur medvetenhet om detta.