Arbeta på frälsningen del 14

Nu ska vi återgå till Jobs bok, och läsa Job 31. Här lägger Job fram sitt liv till påseende, punkt för punkt, inför vännerna, för att slutgiltigt motbevisa deras anklagelser. När man tar del av den här summeringen, förstår man att Gud skröt med Job litet grann! Sådana här människor finns det knappt en på miljonen av. En punkt glömmer han dock att nämna, och den är den viktigaste, nämligen att hans livsföring hade byggt på att han hade tro, att han ställt sitt liv under Guds vilja.

Detta visar sig redan i första kapitlet av Jobs bok, där Gud talar om ”Min tjänare Job”.

Han var Guds egen! Han tillhörde inte den onde, han var inte sin egen, han var Guds, och det blir en mäninska bara på ett sätt, nämligen genom att tro. Det här var Abrahams sätt att få det rätt ställt med Gud. Det här är den väg som alla gudsmänniskor gått för att få det rätt ställt med Gud.

Inte var Job syndfri, det är ingen människa, inte ens en Job eller en moder Teresa. Men han hade trott på Gud, och han hade aktivt format sitt liv i enlighet med sin tro. Han var en levande personifiering av Mika 6:8, där det står så här: ”Vad annat begär väl Gud av dig än att du gör vad rätt är, vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud”.

 

Det Job talar om för oss i detta trettioförsta kapitel är inte att han varit en egenrättfärdig farisé i hela sitt liv. Hela beskrivningen passar mycket bättre in just på en människa som haft en tro, och vars tro sedan har format hela hennes sätt att leva!

Efter den här salvan, när Job så grundligt tillbakavisat alla anklagelser, som riktats mot honom, tystnar vännerna. Man brukar göra det, när argumenten tar slut, och personangreppen misslyckats.

Men nu ilsknar Elihu till, den unge mannen som var med för att lära sig. Först snäser han av de äldre med att deras omtalade vishet minsann inte varit så mycket att hänga i julgranen, och sen börjar han själv visa hur han tycker att det ska gå till.

Först låter det ungefär likadant. Han lägger fram något som är tämligen likt samma gamla missuppfattningar och falska anklagelser, som de tre vännerna redan öst ur sig. När Elihu börjar tala är det i ilska, han är arg både på Job och de ”tre vise männen”, och det är sällan något blir bättre när man uttalar sig med den känsloladdningen!

Först går han på du-har-syndat-linjen,och antyder at Job nog visst har skelett i garderoben, trots sitt till det yttre oklanderliga liv.

I 33:27 säger han så här : ”Omvänd dig, så får du sjunga lovsånger sen”.

Sedan påstår han att Gud är både obegriplig och likgiltig, och antyder därmed att Jobs rättfärdighet inget betyder inför Gud.

35:6-7: ”Gud är så upphöjd, så Han struntar väl i om du syndar eller lever rätt!”

Vilket förstås är totalt fel. Gud är inte en Gud, som i avlägset majestät nån gång kastar en förströdd blick mot jorden till. När vi människor valde att gå våra egna vägar, resulterade det i att Gud Kristus gick till korset för att rädda oss, och när vi omvänder oss blir det glädje i himlen! Så nära, så involverad är Gud i det som händer här på jorden!

Sen kommer då det i denna situation rysansvärda påståendet i 36:19. ”Hur kan Han lära dig be, om inte genom nöd!”

(Det här är f ö en av de allra oftast citerade verserna i Jobs bok, tillsammans med ”Herren gav och Herren tog”.)

Många gånger stämmer det här. Visst kan det vara så att Gud inte får en människa att stanna upp och börja fråga efter Honom på något annat sätt än genom nöd. Men här stämmer det inte! Job har ju frågat efter, tillbett, lytt och tjänat Gud i hela sitt liv, fast han haft det bra på alla sätt! Att nu, i den här situationen, säga något sådant här till Job är bara ännu en obegriplig anklagelse för honom!

 

Mot slutet av Elihus tal blir det ändå bättre. Han börjar nämligen tala om Gud, tala om skapelsens vittnesbörd om Guds storhet och visdom, och vill på så sät fästa Jobs uppmärksamhet vid Gud, bara Gud. Man har en känsla av att ynglingen nu har  hunnit lugna ner sig litet från den inledande ilskan!

37:14: ”Stanna upp Job, lyssna, tänk på Guds under!”

Visserligen finns där fortfarande en felnyans, man har en känsla av att Elihu lyfter fram det här för att få Job att förstå att han inte egentligen kan vänta sig några svar på sina frågor, att Gud är så stor och väldig, att Han inte kan förväntas bry sig om allt vad människokrypen gnäller om.

Men ändå, strålkastaren riktas åt rätt håll!

Här är vändpunkten, den punkt där Job får en puff åt rätt håll, en impuls att sluta älta sina egna eländen, och för en stund se mer på Gud än på sig själv!

Redan i Jobs första tal kom, som vi minns, en god portion självömkan till synes. Med risk för att upprepa mig intill gränsen för ren tjatighet vill jag ännu en gång påminna om hur destruktivt det är att börja tycka synd om sig själv!  Självömkan är ett så fantastiskt effektivt sätt att få en människa att bli självupptagen och inkrökt i sin egen situation, att själafienden naturligtvis försöker så in det ogräset överallt där han ser att det finns jordmån för det!!

Nu får Job, säkerligen genom att Gud själv lägger orden i Elihus mun, den nödvändiga vägledningen att så att säga ”lyfta blicken högre”, nu bryts navelskåderiet, och Gud själv tar över, och börjar tala till Job.

 

Den upprättelse, som Herren nu initierar i Jobs liv, börjar på ett för människoförståndet märkligt sätt!

Gud gör inte alls, som vi skulle förvänta oss, alltså, han gör inte som vi skulle ha gjort. Han börjar nämligen  inte vare förklara sig eller  försvara sig inför Job.

Han säger inte det, som vi självklart skulle vänta oss: ”Det var den där elake djävulen som var stygg mot dig, Job, men nu har jag jagat bort honom, ta det nu lugnt bara, så ska jag hjälpa dig och plåstra om dig!” Istället fortsätter Han på det tema Elihu inlett, nämligen gudsuppenbarelsen i skapelsen.

Gud ursäktar sig aldrig inför oss. Ursäktar sig gör den, som tror han gjort något galet, och Gud gör inte fel. Aldrig. Någonsin.

Inte heller skyller Han på någon, varken på vännerna eller på Djävulen. Vi ska vara medvetna om att Åklagaren inte kunde  ha lyft ett finger mot Job, om inte Gud tagit bort sitt beskydd, och hade Gud slagit vännerna med stumhet, då hade de inte kunnat säga ett dugg av alla sina dumheter!

 

Det här leder oss in på den verkliga tiotusenkronorsfrågan: Varför fick den onde tillåtelse att härja i Jobs liv på detta fruktansvärda sätt??

Varför fick han komma honom så in på livet? Visst, det pågår en strid i det andliga, det vet vi, men varför blandas vi människor överhuvudtaget in i den kampen?

 

För att få någon slags fason på det här, ska vi börja med att konstatera att kampen mellan Gud och Satan inte är maktkamp.

Gud är den Allsmäktige, han har all makt. Den onde är bara en fallen, skapad varelse. Den dag Herren vill bli av med den onde, då sätter Han så där bildligt talat tummen på honom och vrider om en gång, så att bara en våt fläck blir kvar.

Det kampen gäller är kärlek och tillbedjan. Vem ska människan välja att följa, tjäna och älska?

När den onde skulle utkastas ur himlen, då behövde inte Gud ens ta honom i nacken själv. Det räckte med en annan ängel, Mikael, för att verkställa den avhysningen.

Ibland har det också på kristet håll framförts tankar som snuddar vid dualism, alltså föreställningen om en ond och en god makt som är jämnstarka, och evigt bekämpar varandra. Detta är människotankar, inspirerade av den fallna ängel, som så gärna ville vara Guds jämlike.

Sådana här tankar har trängt sig så djupt in i den kristna kyrkan, att de t o m återfinns i kristna sångböcker! ”Två väldiga strida om människans själ…” Det här är sångboksteologi. Det finns bara en väldig! Gud kan krossa den onde, och alla som gör vad ont är, som du krossar en mygga.

Men inte skulle Han få vår kärlek för det, vi skulle bara bli rädda! Därför går allmaktens Gud maktlöshetens väg när Han kommer till oss.

 

Av samma anledning kan den Gud som äger allt silver och guld inte heller köpa sig anhängare, varken med pengar, välgång eller andra privilegier! Jag läste en gång en berättelse från den tid när missionen i Kina kom sig igång. På ett ställe hade missionärerna börjat dela ut ris åt dem, som kom till gudstjänsten. Församlingen växte, arbetet blomstrade till synes, och alla var nöjda. Men så blev det sämre tider, och missionärerna hade inte längre råd att dela ut något ris, varpå församlingen upphörde att existera. Ingen kom till missionsstationen längre!

Tänk dig, om alla som kommer till tro och blir frälsta, automatiskt skulle bli rika, friska, unga, vackra, och allmänt problemfria. Vilka mängder av ”riskristna” det skulle bli!

Herren är inte ute efter flesta möjliga anhängare av den sort, som är med för att det verkar löna sig. Han söker efter människor, som vill låta sig befrias till att på riktigt, i praktiken, leva i Hans kärlek.

Han vill ha människor, som är mer intresserade av Givaren än av gåvorna, människor som Han en bit i taget kan leda in på Sina vägar, tills de en gång kommer fram till den punkt där de kan säga: ”Vem har jag i himlen utom Dig, och nu, när jag har Dig, då frågar jag inte efter något på jorden!”

 

Det Åklagaren påstår om Job i början av Jobs bok, det är att han är en ”riskristen”. Han låter påskina att Job egentligen inte alls älskar Gud, utan  bara är med på Guds sida för att han tycker att det lönar sig!

Det Gud sedan gör är att låta Job bevisa att Djävulen är en lögnare.

Han framställde sin falska anklagelse inför Guds tron, inför alla himlens härskaror, och inför dem alla kommer han att bli avslöjad och förödmjukad om Job består sitt prov, och håller fast vid tron också när välsignelserna tas bort – eller när  risransonerna försvinner, om man vill använda den bilden.

 

Nu har han bestått sitt prov så här långt, och nu står Gud i beråd att dra slutstrecket för prövningarna.

”Hit men inte längre”, kan jag tänka mig att Han säger till den onde. ”Allt du påstod om Job var lögn, och nu har Job bevisat att du är en lögnare. Nu har du förlorat, lille vän, nu har Job vunnit.”

Herren börjar nu ta sig an sin tjänare på ett synligt sätt. Han har naturligtvis funnits med i kulisserna hela tiden, i enlighet med vad som sägs i 1 Kor 10:13 om att Gud är trofast, och inte ska tillåta att vi blir frestade över vår förmåga, men nu stiger Han fram.

 

Men, som sagt, Gud börjar inte med att komma med några förklaringar om det aktuella skeendet.

Job får något annat, och bättre, i stället! Han får lära känna Gud litet grann bättre, och får sin gudsbild både upprättad och utvidgad! Han får alltså tillbaka det, som hela angreppet gått ut på att ta ifrån honom, och mera därtill, och på samma gång börjar hans hopp upprättas. Han är fortfarande illa medfaren, men han är inte längre uppgiven! Det märks i det han själv säger i Job 42:5: ”Förr har jag bara hört berättas om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon!”

Att lära känna Herren har upprättelse med sig, det har frälsning med sig, med allt vad det innebär. Ingen kunskap om hur kraftspelet i det osynliga fungerar, ingen teologi, hur riktig den än är, kan någonsin ersätta detta, att lära känna Herren.

”Detta är evigt liv, att de känner dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus”

 

 

 

Publicerad i Arbeta på frälsningen
En kommentar på “Arbeta på frälsningen del 14
  1. Regina Kreander skriver:

    Tack käre broder för denna undervisning! Man känner igen sina syskon!

Lämna ett svar till Regina Kreander Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>