När jag i tidernas morgon gick på bibelskola, kom en av eleverna eftr den första månadens undervisning med en litet annorlunda, men väldigt viktig kommentar. Så här sade han: ”Först när skolan började, då var jag jätteglad, och tänkte att nu får jag äntligen riktigt på riktigt tränga in i Guds Ord! Men, sen när vi varit här ett par veckor, då kände jag hur Guds Ord började tränga in i mig, och då blev det jobbigt!”
Jag minns att jag blev litet överraskad då, för jag hade ännu inte hunnit börja känna av något sådant för egen del, jag var bara fullt upptagen med att ta in information, och stuva in den på de rätta hyllorna i hjärnkontoret.
Längre fram under terminen förstod jag bättre vad han menade…
För en och en halv månad lade Finlands myndigheter locket på all mötesverksamhet, naturligtvis då också den kristna mötesverksamheten. Med tanke på att en ganska stor del av dem, som bevistar sådana sammankomster, är sjuttioplussare, kanske detta nu inte var helt fel – det återstår ju förstås att se vad som händer sen, när man lättar på restriktionerna.
Alltnog, det här innebar förstås för min del att jag plötsligt blev pensionär på heltid riktigt på riktigt, det var bara att använda radergummit på allt, som jag hade inbokat för våren.
Min första tanke var, att jag har ju datorn och telefonen, det är bara att fortsätta via andra kanaler, om nu en gång kyrkorna är stängda! Så i början skrev jag nya inlägg rätt flitigt här på sidan.
Sen kom jag att börja ägna extra tid åt bibeln. Jag har studerat den i flera tiotals år, förstås, men nu, när jag inte hade några predikoförberedelser, bara läste jag, och skrev av rätt upp och ner, utan att göra några jämförelser, utan att söka parallelltexter, utan att studera bakgrunder.
Jag bara gick in för att finnas tillsammans med Ordet, utan ambition att studera det.
Då hände det.
Litet i taget har det börjat kännas som att nu är det Guds Ord, som studerar mig!
Nu är det jag, mina tankar, mina uppfattningar, mina attityder, mina ställningstaganden, som blir studerade – och också vägda.
Det är rätt skrämmande, hur lätt det kan bli så, att människan överordnar sig Ordet, utan att ens förstå vad det är som händer.
Jag menar, om jag börjar närma mig Guds Ord som man närmar sig ett studieobjekt, om min relation till Ordet mer och mer övergår till att jag dissekerar det Gud har sagt, och sen plockar ihop bitarna igen så som jag tycker att de ska vara, då har jag ju på ett sätt placerat mig själv över det Ord, som jag menar mig ha rätt att behandla på det sättet!
Missförstå mig inte nu. Jag anser fortfarande att det är viktigt att se sammanhangen i Bibeln, att låta text tolka text, att läsa på om den historiska och kulturella bakgrunden till det texterna berättar om, och så vidare.
Det är den här grundattityden till Guds Ord, som jag funderar på.
Ställer jag mig över Ordet, eller under det?
Är det jag som studerar Bibeln, eller låter jag också Bibeln studera mig, ha synpunkter på mig, tränga in i mig, korrigera mig?
Vi är vana vid, jag är van vid, att studier, det innebär att jag har ett objekt, ett ämne, som jag lär mig mer om.
Tanken på ett ämne, som också studerar mig, och som det är Guds mening att ska tränga in i mig, och skilja rätt från fel, ljus från mörker, sanning från lögn i mig, och vara en domare över mitt hjärtas uppsåt och tankar, den är inte så där alldeles självklar att ta till sig i praktiken.
Men, vi behöver lära oss att så kan man också se det, så behöver man också se det!
Annars ser vi inte på Guds Ord så, som det är tänkt att vi ska göra.