”Om vi bekänner våra synder”

Vi fortsätter på temat människotankar! Eftersom förlåtelse, rättfärdiggörelse och barnaskap är centrala kristna begrepp, kan vi förvänta oss att hitta gott om mänskliga funderingar insmugglade i våra föreställningar om dem. Om vi går på exkursion i den tankedjungeln, kan vi alltså förvänta oss att finna människotankar, som blivit skickligt placerade på strategiska platser för att hindra oss att se vad vi har fått av Gud.

Vi börjar med förlåtelsen.

Vi har redan sagt en del om bekännelse av synd – synden är ju det som gör att förlåtelse behövs, så man kan inte tala om förlåtelse utan att ta upp den. Vad det gäller syndabekännelse har pendeln slagit över än till den ena, än till den andra sidan i kristen undervisning och praktik.

Ett överdrivet bekännande kan ha trälbindande effekt, likaväl som ett uteblivet har det. Det här är ett problem, som har att göra med vad vi har mer i fokus: våra synder och deras bekännande, eller Herren, som vi riktar oss till? Det är ju alltid Jesus som är den viktige i sammanhangen.

I arbetet på frälsningen behöver vi alltså lära oss att förstå och hålla fast vid hur han ser på och tar emot våra bekännelser, och vad han sedan gör åt saken!

 

Herren vet allt vad vi har gjort, han vet allt vad vi tänker, redan innan vi sagt ett enda knyst åt Honom! Därför räcker det till en början med att människan inser att hon är en syndare, och öppet erkänner det inför Gud. Han har nog minsann reda på detaljerna!

Sedan kan man börja känna behov av att ta upp enskildheter också, vartefter befrielsen fortgår och nya områden av ens liv kommer i fokus. Gud behöver inte upplysas, men vi kan behöva få lasta av oss det som tynger oss, vi behöver insikten om att det här har Herren vetat om hela tiden, och det har inte hindrat Honom från att älska oss!

 

Sedan kommer vi in på nästa fråga: Vad betyder det i praktiken för mig att Gud förlåtit mig alla mina synder? Vari består den omtalade befrielsen? Om vi ser på det hela utifrån själafiendens synvinkel är det ju så, att om åsnan ska fortsätta att gå runt i sin cirkel trots att kedjan är borta, då gäller det att dölja för henne vad som hänt! Han kan alltså förväntas ge oss tankar, som fungerar som sikthinder.  Hur ser de månne ut?

 

”Det här har jag fallit i så många gånger, och bett om förlåtelse, och fallit igen, att jag tror inte Gud orkar lyssna på mig längre”. Så kan man lockas tänka, när man börjat betrakta sig själv som snudd på hopplöst fall.

Men ta och läs Jes 43:25, broder och syster!

Jodå, Gud orkar nog. När du kommer för hundrade gången, då är du fortfarande i samma läge som när du kom den första, för Gud har beslutat sig för att inte komma ihåg det Han har förlåtit! Det är därför vi aldrig möts av förebråelser och hårda ord, när vi väl har ödmjukat oss till att börja säga som det är inför Gud!

Gud har plånat ut de nittionio gångerna du har fallit förut från sitt minne och sina böcker, så till Honom är det som du skulle komma första gången. Här är risken att man blir hårdare mot sig själv än Gud är mot en, så hård, att man inte kan förlåta sig själv för att man inte är bättre än så här!

Det tar ett tag innan man som kristen börjar kunna släppa taget om sin önskan att vara något annat och bättre än man är. (Hur var det f ö när du först såg titeln på den här serien inlägg? Trodde du det skulle handla om knep och metoder som skulle göra dig bättre?) Den här önskan är ett gyllene tillfälle för tjuven att förändra vår bild av oss själva i negativ riktning, om vi tvingas konstatera att vi inte tycks bli bättre hur vi än försöker.

 

Det finns också en demoninspirerad människotanke som låter ungefär så här: ”Sedan man väl blivit frälst och förlåten, lever man automatiskt i försoningen, så då behöver man inte vare sig bekymra sig om eller bekänna några synder längre”.

I 1 Joh 1 sägs det att vandring i ljuset är förutsättning för att leva kvar i förlåtelsen. Att vara ärlig, att vandra i ljuset som Johannes uttrycker det, är ett sätt för oss att välja Ljuset framom Mörkret.

Här finns det en och annan fallgrop att se upp för, till exempel den här: Så länge valet mellan ljus och mörker ligger utanför oss själva, har vi jämförelsevis lätt att hålla skillnad mellan åtminstone de mer lättigenkännliga manifestationerna av dem, och vi reagerar ofta med både indignation och avståndstagande på sådant mörker som ligger utanför oss!

Stanley Jones berättar i en av sona böcker om en grupp unga män, som berättade för honom att de varje vecka samlades en halv dag för att bekänna synder. Han undrade då om de faktiskt syndade så friskt och ihållande, att detta behövdes?  ”Vi bekänner inte våra egna synder, vi bekänner andras!” blev svaret.

Vi har i allmänhet inga problem med att ”bekänna andras synder”, att se de fel andra gör, vi människor. Det är det mörker vi möter inom oss själva, som är så jobbigt att ta itu med. När synden kommer oss så inpå livet, då  kanske vi frestas att försöka komma undan ljuset genom att ljuga och slingra oss. Vi ursäktar oss och rättfärdigar oss. Vi hittar på nya, mer tilltalande namn på våra skötesynder. Allt sådant är produkter av mänsklig tankeförmåga…

Ibland har kristna grupper också fått ”hjälp” att upptäcka en betydligt enklare väg att gå på för den, som gärna vill fortsätta med de synder, som man av någon anledning inte vill släppa taget om, en väg som Tjuven har visat Jesu lärjungar in på alltsedan den urkristna tiden!

Vi gör oss helt enkelt en teologi, som befriar oss från den ”tunga plikten” (tung för den köttsliga naturen) att vandra i ljuset! En sådan teologi bör då säga något som ungefär går ut på att försoningen är så allomfattande och automatiskt fungerande, att ingen omvändelse egentligen behövs!

Det fiffiga, ur tjuvens synvinkel alltså, med en sådan teologi är att den fångar oss i mörker, samtidigt som vi tror att allt står väl till!

Vill man arbeta på sin frälsning, då har man aldrig råd att glömma att försoningen inte betyder att Gud skulle ha fått en mer tolerant inställning till synden, den är Hans sätt att utplåna den! Att vandra i ljuset är att lämna fram sina synder att förintas, och börjar man inbilla sig att rättfärdiggörelsen innebär att man kan vandra i mörker då, när det passar en själv, utan att det får några konsekvenser, då är man grundlurad.

Att tro sig vara så rättfärdiggjord, att inga synder längre behöver tas fram i ljuset, det är en lika snabb väg till träldom som någon annan. Den som ”gör synd”, alltså syndar och framhärdar med det, han blir ju enligt Jesu ord syndens slav.

Varje tanke, som på något sätt försöker få oss att tro att det, som Gud har sagt är fel, ändå på något sätt skulle kunna vara tillåtet, är alltså en människotanke, och bär som sådan tjuvens fingeravtryck!

Det är alltid han, som vill hindra Guds barn från att vandra i ljuset och vara fria!

 

 

 

 

Publicerad i Arbeta på frälsningen
3 kommentarer på “”Om vi bekänner våra synder”
  1. Läsare skriver:

    Hej igen! Häri ligger ett stort dilemma för mig. Jag tänker mig att när man är kristen skulle man inte få falla i synd – dvs välja att göra sånt man vet är fel, och ofta om och om igen. Kan man vara frälst om man lever i synd? Och kan man få förlåtelse fastän man syndat medvetet?

  2. Ingmar Rönn skriver:

    Ja, om man inte kunde få förlåtelse, när man har gjort fel, fast man visste att det var fel, det som man gjorde, då skulle det nog bli vääldigt få, som kom till himlen.
    David visste mycket väl att han gjorde fel, när han begick äktenskapsbrott med Batseba, och sedan såg till att få hennes man dödad.
    Han fick förlåtelse.
    Gud vet vad vi är gjorda av, så han väntar sig inte att några vingar ska ha vuxit ut på oss än.
    Uppståndelsen har ännu inte skett.
    Det vore naturligtvis önskvärt att en kristen inte syndar.
    Vad som är önskvärt, och vad som är möjligt, nu när vi fortfarande kämpar med synden, som bor i oss, det är dock två skilda saker.
    Att vandra i ljuset innebär inte att leva syndfritt.
    Det innebär att leva öppet, och inte försöka gömma bort sin svaghet.
    På den vägen, när man lär sig att arbeta på sin frälsning genom att leva av nåd, leva i syndernas förlåtelse, leva nära Jesus också de dagar, när allt går åt skogen, kommer man också att börja förändras en bit i taget.
    Guds kraft fullkomnas ju som bekant i vår svaghet.

    När man är lika glad över sitt barnaskap, lika tryggt viss om Faderns kärlek de där dagarna, som går under isen, lika villigt och glatt söker sig till Herren när allt har misslyckats från morgon till kväll, och man har syndat och skämt ut sig inför både Gud och människor, som man är den dag, då man varit ett snällt, lydigt, och på allt sätt exemplariskt Guds barn, då lever man av nåd!
    Fram till dess blandar man in sina egna gärningar och sin egen rättfärdighet i frälsningen, och då arbetar man på sin frälsning på ett sätt, som för åt fel håll.

    Du använder uttrycket ”leva i synd”.
    Jag vet ju inte vilken innebörd du lägger i det, men den bibliska motsvarigheten är att synda medvetet, alltså i vetskap om att detta är något som Gud har sagt att vi inte ska syssla med, fortsätta att synda, och vägra erkänna att det är något fel med det, alltså raka motsatsen till att vandra i ljuset.
    Kan man vara frälst om man lever så?
    Jo, till en tid, nog, men inte hur länge som helst.
    Det finns en point of no return här, när man har förhärdat sig så till den grad, att ingen kallelse till omvändelse längre når fram.
    Judas Iskariot får stå som exempel på hur det kan gå.
    Han började med att stjäla småslantar ur kassan, fortsatte med det i åratal, och förrådde slutligen Jesus för en månadslön.

  3. Läsare skriver:

    Tack så mycket för ditt svar och tack för det nya inlägget!