När vi är inne på det här med människotankar, ska vi för all del inte glömma att det finns något sådant som människokänslor också! De kan också ställa till det för oss, för de påverkar vårt tänkande, mer än vi tror!
”Jag tror inte att Gud förlåtit mig överhuvudtaget, för det känns inte så!”
Det här är upplevd verklighet för många kristna. Man har bekänt sina synder, blivit tillsagd att ”tro sina synders förlåtelse”, gjort sitt bästa, och allt känns ändå som förr. Man har läst och hört alla bibelspråk om hur Gud förlåter synder och utplånar missgärningar, och den enda slutsats man tycker sig kunna dra av det hela är att Gud i varje fall tydligen inte har förlåtit just mig – för det känns ju inte så!.
Kommer du ihåg Jobs vänner? De som hade en sån enkel och klar teologi om orsak och verkan i fråga om sorger och lidanden? Det är lätt att göra sig en förenklad förlåtelseteologi också!
Den kan då låta ungefär så här: ”När Gud förlåter en människa hennes synder, då ska den människan alltid uppleva omedelbar befrielse och frid!”
Av den tanken följer oundvikligen den slutsatsen, att om hon inte gör det, då har Gud uppenbarligen inte förlåtit, då är det något som fattas, något som människan borde göra, för att det ska bli riktigt på riktigt som det borde vara!
Där finns bara ett enda ord som är fel, men det räcker för att tjuven ska lyckas med ännu ett inbrott. Det är ordet ”upplever”.
Det som den onde i det här fallet lyckas få oss att tro, är att det, som inte finns i våra känslor, inte skulle finnas överhuvudtaget!
Sedan går han bara in och manipulerar våra känslor lite grann åt önskat håll, och vips är vi beredda att göra Job sällskap på askhögen!
Sanningen är förstås den, att när Gud förlåter en människa, då utplånas hennes synder och hon blir förklarad rättfärdig i Kristus, alldeles oavsett hur hon känner sig eller inte känner sig! Men tänk så skicklig han ändå är, tjuven. Här räckte det med bara ett enda människotänkt ord för att få oss i baklås! Plus, förstås, en del känslopåverkan.
Läser man Kol 2:13-16 står det att underlaget för fällande dom är utplånat, och då ska vi inte heller låta någon döma oss!
När någon är dömd är han både anklagad och förklarad skyldig, och blir man det när det inte finns något bevismaterial, då har man ingen skyldighet att godkänna domslutet.
Det här var ju vad som hände med Job. Hans vänner anklagade honom, och de dömde honom skyldig, och det kunde ju inte Job göra något åt! Vad han däremot kunde göra något åt, och också gjorde, det var att han vägrade underkasta sig vännernas felaktiga domslut!
Nu har vi ju anat en pådrivande kraft bakom vännernas agerande. Det var sist och slutligen Åklagarens falska beskyllningar och domar, som de gav ord åt! Det här var den gången hans strategi för att vända Jobs känslor åt önskat håll, i hopp om att tankarna också skulle följa efter.
Nå, om du nu inte tycker att det känns som om du vore förlåten, hur känns det då? Jo, förmodligen som om du vore både anklagad och dömd!
Då gäller det att minnas att de här känslorna inte ger uttryck för något som verkligen finns, det bara känns som om det skulle finnas! Skulden försvann när synden blev förlåten. Det enda vapen, som Åklagaren sedan har kvar att ta till, är skuldkänslor, och det gäller för oss att hålla skillnad på dom två sakerna, alltså skuld och skuldkänslor!
Det här är ungefär som om någon skulle vinna på lotto, investera pengarna i aktier och två veckor senare, första april, skulle någon skämtare ringa och säga ”Det är från banken, tyvärr har hela er förmögenhet gått förlorad”. Där skulle sedan den stackars människan sitta och känna sig utfattig fast alla pengarna i själva verket finns kvar!
De tillgångar vi nu talar om finns på himmelsbanken, och den går som bekant inte omkull. 
Här går en viktig skiljelinje i dessa snårigheter: Ska jag tro på Gud och hans Ord, eller ska jag tro på mina känslor?
Det finns fler exempel ur människotankelagret! Här är ett av dem:
”Jesus sade till äktenskapsbryterskan att hon skulle gå, och inte synda mer. Tydligen gäller det att verkligen hålla sig på den smala vägen nu, syndar man sen man kommit till tro ligger man tydligen risigt till!”
Hur ska vi förstå Jesu ord till äktenskapsbryterskan? Finns det nåd för återfallsförbrytare? Varför säger Han så här?
I det här sammanhanget får det räcka med att konstatera, att Jesus inte säger något om att Han inte skulle ha för avsikt att förlåta henne någon mer gång! Lägger man dit en sådan tolkning har man lagt dit en tanke som inte kommer från Gud. Men det som Jesus just har gjort, när Han med ett genidrag räddade kvinnan från att avrättas, det var något så omstörtande både för kvinnan själv och hennes tilltänkta bödlar, att det nog var helt på sin plats att påpeka, att det här inte var tänkt som någon fullmakt in blanco att fortsätta med äktenskapsbrytandet!
Det kan nämligen gå så illa, att människor som börjar ”synda på nåden” småningom blir så förhärdade, att de inte längre är medvetna om vad de håller på med. I det läget är det sedan lätt hänt att man börjar bekänna sig till en teologi som säger, åtminstone mellan raderna, att inga syndabekännelser egentligen behövs! För likaväl som man kan ha skuldkänslor, fast ens skuld är utplånad, kan det också bli tvärtom, så att man inte har några skuldkänslor alls, fast ens skuld bara växer med ränta på ränta och dagliga insättningar. Då blir det ganska naturligt att börja driva den sorts vrångbild av rättfärdiggörelsen som ovan beskrivits, för har man struntat i både omvändelsen från och bekännelsen av synd i åratal, utan att ens samvete längre säger ett knyst, då tror man ju att allt står väl till!
Det finns nåd för återfallsförbrytare, om de bekänner sig vara sådana, och vill ha någon förlåtelse! Utsikterna är betydligt dystrare för den, som inte tycker sig behöva gå sådana vägar. ”Den som döljer sina överträdelser, honom går det inte väl. Den som bekänner och överger dem, han får förlåtelse!”
”Nu blev det ännu värre”, kanske någon tänker. ”Jag har ju inte övergett min synd, eftersom jag faller i den på nytt och på nytt!”
Den logiken stämmer lyckligtvis inte, den är en människotanke. Visst kan du ha övergett din synd, fast du faller i den på nytt! Det är nämligen tyvärr så, att även om du vill överge din synd, så vill din synd absolut inte överge dig! Vi får lov att fortsätta att slåss mot den. Men låt aldrig den kampen förbittras av tanken att det inte längre skulle finnas nåd så det räcker för dig, för det finns det!
Nästa människotanke: ”Tack vare syndernas förlåtelse kommer jag småningom till himlen, men här i livet förändras egentligen ingenting. Det blir inte bättre.”
Det låter inte riktigt så i 1 Petr 1. Här beskrivs hur människor påverkas av det himmelska hoppet så att också jordelivet blir betydligt mer uthärdligt! Det är vad Guds förlåtelse öppnar för.
Vad är det som kastar mörka skuggor också in över en människas framtid, och äter upp ens glädje och frid? Det är mest av allt synden, den skuld man bär med sig som resultat av den, de konsekvenser den haft i eget och andras liv. Vad är det som äter upp hoppet inför framtiden, om inte minnet av gamla misslyckanden, besvikelser, bittra erfarenheter, och också av synd?
Vi gör ofta misstaget att blanda ihop mänskligt och gudomligt. Vi människor gör så, när det har strulat till sig, att vi klappar varandra på axeln och säger: ”Vi glömmer det där”. ”Det var inte så farligt”. Vi glömmer ju egentligen inte, det märks, om inte förr så när samma människa trampar oss på tårna igen.
Kanske vi många gånger ursäktar varandra i stället för att verkligen förlåta, eller också kanske vi försöker glömma istället för att förlåta. Gud förlåter först och glömmer sedan, Han ser oss utan några förskönande knep, och älskar oss ändå, och Han kan det som ingen annan kan. Han kan utplåna skuld, och då behöver man inte längre bära med sig gårdagen in i framtiden!
Guds tanke är att det inte ska finnas någon skugga över framtiden, inga band som binder en till det som varit! Förlåtelsen förändrar allt!
Den förändrar min relation till Gud, till mig själv, till medmänniskorna, till ondskans andemakter – allt förändras till det bättre när förlåtelsen ger mig tillbaka det hopp som försvann i skuld och dåligt samvete.
Här har vi verkligen ett område, där vi erbjuds rika möjligheter att hjälpa varandra att arbeta på vår frälsning!
Ef 6:16 vill fästa vår uppmärksamhet vid tjuven och rövaren igen. Allt det ovan nämnda vore mycket lättare att ta till sig, om vi finge göra det i lugn och ro. Det är inte så lätt att sitta lugnt och i stillhet meditera över djupa andliga sanningar, när det står en illasinnad typ med båge och skjuter brinnande pilar på en stup i ett!
”Trons sköld” rekommenderas som försvarsvapen, och den behöver vi både ha och använda. De brinnande pilar som ska avvärjas kan med ett samlande namn kallas för anklagelser (som du säkert kunde gissa), och eftersom de uppträder i många olika former, och kan riktas åt alla håll, är de inte alltid så lätta att känna igen och avvärja.
Jag vill kort bara nämna tre människouttänkta sätt, som inte fungerar så värst bra, vad det gäller att försöka avvärja dessa pilar. Vi brukar bli lurade att använda dem som surrogat för trons sköld. De är släkt med varandra, och de kallas att rättfärdiga sig, att ursäkta sig, och att skylla ifrån sig.
Det finns bara ett bra sätt att släcka anklagelser, och det är att hänvisa till Kristi kors och blod, och den förlåtelse och rättfärdighet de ger.
Så snart vi börjar diskutera med den onde, har vi pilen i oss.Till honom ska vi bara tryggt säga något i stil med: ”Ja allt det där har säkert hänt, som du nu drar upp, men nu är saken den, att Jesu blod renar från all synd, och jag har inte den minsta tanke på att förlita mig på min egen rättfärdighet, för jag har fått Kristi rättfärdighet, och vad hade du tänkt göra åt den, mister djävul?”
Inför Gud ska vi aldrig försöka rättfärdiga oss, för Gud är ju den som gör oss rättfärdiga.
Inte heller är det lönt att ursäkta sig, för Gud tar inte emot våra ursäkter.
Och minst av allt duger det att försöka skylla från sig. Inför Gud är var och en ansvarig för egen förvaltning!
Börjar man förklara och ursäkta sig, om det sedan är inför sig själv eller andra, vad är det då man gör? Jo, man försöker bemöta en anklagelse!
Fanns det ingen sådan, då fanns det heller inget behov av ursäkter och bortförklaringar! Om man ursäktar sig, då är det ett tecken på att pilen redan träffat!
Som sagt, låt ingen döma dig! Den som känner sig skyldig skyller gärna från sig, och då har man själv blivit en liten åklagare. Då anklagar man nämligen i sin tur någon annan, och det blir inget bättre av, även om det temporärt kan kännas litet bättre, när man hittat en syndabock.
Till sånt har vi ingen kallelse. Tvärtom, vi är kallade att förlåta varandra! Och vad det gäller den saken finns det många möjligheter att komma på fel spår i tankebanorna!
Att på ett rätt sätt kunna ta emot förlåtelse leder ut i frihet, men för att bli kvar i denna frihet vill det till att man också lever i förlåtelse!
Detta är en central del i arbetet på frälsningen.
En myckenhet av bundenhet har sin rot i vägran att förlåta, ovilja att förlåta, eller omedvetenhet om att man behöver förlåta. Besvikelse, bitterhet, missnöje, resignation, vrede, hat, hämndtankar – allt sådant lever och frodas där förlåtelse inte blir given. Och som det kan binda! Vi är inte alltid medvetna om hur destruktivt det är att gå odla besvikelse eller missnöje.
När gjorde du senast en missnöjesinventering? Vet du hur mycket missnöje du egentligen går och bär på?
Jag brukar ibland föreslå för människor att de ska göra följande experiment: Ta en papperslapp och en penna, ha den med dig under en hel dag, på jobbet, i skolan, där några människor sitter och pratar på kafferast och lunch, när du läser tidningen, när du ser på nyheterna.
Lyssna noga, och dra ett streck på pappret varje gång någon på något sätt uttrycker missnöje med något. Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen, som bekant, så det här är ett bra sätt att få reda på i vilken utsträckning folk är missnöjda!
Gör man det här experimentet ett par gånger får man en uppfattning om hur fullständigt genomsyrat av missnöje både det här samhället och de kristna församlingarna är!
Vi är missnöjda med fruar och makar, med barn och föräldrar.
Lärare och skola är pest, lönen är dålig, jobbet är tråkigt, chefen inkompetent, politikerna en samling korrumperade klåpare.
Pastorn/prästen är torr, församlingen kärlekslös, bönegruppen oandlig.
Vägarna är dåliga, skatterna för höga, maten för dyr, grannen för bullrig.
Och finns det inget annat att klaga på kan man ju alltid ta till det säkraste kortet av alla, nämligen vädret!
Alla dessa missnöjestankar och missnöjeskänslor binder! Att på en gång vara både missnöjd och besviken, och jublande glad i sin frälsning torde vara ett av de mer hopplösa företagen. Av detta följer att missnöje är något, som behöver bekännas inför Gud, och att det man är missnöjd med sedan också behöver bli föremål för ens böner, annars blir det här något man sitter fast i.
När Höga Visan uppmanar oss att fånga de små rävarna som fördärvar vingårdarna, då undrar jag om det möjligen kan vara just de negativa tankar och beteenden, som underlåtenhet att förlåta och odlande av missnöje leder till, som åsyftas! Bara vi kan komma underfund med att missnöjesrävar faktiskt behöver fångas, kan det bli bättre med både vingårdsvistelsen och fruktbärandet!
Rävjakt är alltså en del av arbetet på frälsningen!
Det kan också vara nyttigt att på baksidan av pappret ta och skriva ner sitt livs tre största besvikelser.
Sedan har man något att börja reda ut, gärna tillsammans med någon pålitlig medmänniska.
Målsättningen är att komma därhän, att man kan börja förlåta de människor, som gjort en besviken, och be för det man insett, att man behöver bekänna att man är missnöjd med. Det är så man fångar räv. Många gånger kan man rentav få lov att inse att det man var missnöjd med egentligen var något att tacka för!
Ta nu t ex de nämnda matpriserna. När tackade du Gud senast för att du inte håller på att svälta ihjäl?