Ansiktslöshet och förlorat ansikte

Förr var det en negativ sak att ”förlora ansiktet”.

Det innebar att man gjort bort sig, blivit utskämd, blivit avslöjad – kort sagt, hamnat i en situation där man fick skämmas.

Nuförtiden tycks människorna många gånger trivas bäst, när de får vara utan ansikte, och där detta lyckas bäst, alltså i anonymiteten på nätet.

Men nu undrar jag: kan man vara utan ansikte utan att också förlora ansiktet? Jag tvivlar!

Det är knappast någon hemlighet för dem, som känner mig, att jag har ett litet horn i sidan till de så kallade sociala medierna, och människors sätt att handskas med dem. En av orsakerna till detta är just att de som missbrukar dem  ofta är ansiktslösa i den meningen att de inte vill eller vågar tala om vem de är.

En annan orsak är att folk i de här sammanhangen skriver till, om, och mot varandra utan att kanske nånsin ens ha träffats, och även om man har råkats nån gång också i verkligheten, är det ofta en ton och ett ordval i de tangentbordsförmedlade meningsutbytena, som man inte skulle använda om man verkligen satt i samma rum, vid samma bord.

Också kristna emellan kan tonen bli mer än lovligt vass och respektlös, vilket är en skam och en skandal.

Vi skulle ju försöka överträffa varandra i inbördes hedersbevisning, inte i att ta heder och ära av varandra!

Först gör vi oss alltså ansiktslösa, sen bär vi oss åt på ett sätt, som innebär att vi tappar ansiktet inför både människor, Gud och andevärld, och till slut förstår vi inte ens att detta är just vad som har hänt!

Någon gång då och då har jag sagt till  medmänniskor, som jag haft sådana här ansiktslösa meningsutbyten med, att de är välkomna att komma hit hem till mig, och ta en kopp kaffe med mig, så att vi skulle få mötas ansikte mot ansikte, och samtala på det viset. Jag kan bara minnas en (1), som faktiskt kom.

Vi gömmer oss för varandra! Vi gömmer oss bakom insändare, bakom i värsta fall anonyma inlägg, vi skriver e-post, vi bloggar, och twittrar, och är med på Facebook, men vad blir det av mötet ansikte mot ansikte, och då just mötet med dem, som vi är av olika åsikt med?

Det går så lätt att dräpa varandra med ord, när man inte ser den andre. Det är så lätt hänt att man demoniserar den, som man bara uppfattar som en ansiktslös (sic) fiende i cyberspace.

Tänk om det skulle finnas en ledstjärna i det här, något slags allmänt accepterad tumregel som skulle säga något i stil med ”Om jag inte är villig att möta en medmänniska ansikte mot ansikte, om jag inte vill sätta mig ner och samtala med människan bakom meningarna och åsikterna, då kanske jag inte heller ska vara så ivrig att inveckla mig i ordstrider på nätet med honom/henne!”

Visst, det finns ju alltid situationer där avstånd lägger hinder i vägen för personliga möten, men också då kan det vara bra att tänka sig in i huruvida man verkligen skulle formulera det, som man nu skriver i ansiktslöshetens skydd, på samma sätt om man hade människan framför sig, och sade det i ord?

Även om det inte nu finns, och kanske aldrig kommer att finnas någon sån här allmän gentlemannaöverenskommelse, så kan man ju alltid själv försöka leva efter den. Vi har ju var och en ansvar för egna handlingar och val, inte för andras.

Likaväl som vi människor en dag ska göra räkenskap för varje fåfängligt ord vi talar, så ska vi också göra räkenskap för det vi skriver, och det är, åtminstone för mig, en tillnyktrande tanke, när jag sitter vid tangentbordet, och går het över allt och alla, som gör mig upprörd!

Skriften uppmanar oss som sagt att överträffa varandra i inbördes hedersbevisning. (Rom 12)

Ett tänkvärt ord i dessa tider, när ansiktslösheten på nätet lockar oss att överträffa varandra i helt andra riktningar!

Publicerad i Svenska blogginlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>