Medan vi är inne på sådant, som Skriften kallar människotankar, vill jag passa på att ta fram något, som jag uppfattar som en riktig generalmänniskotanke! Den är sällan så här tydligt formulerad, den består till en stor del av luddiga skam- och skuldkänslor, och inte bara av ren tankeverksamhet, men skalar man bort alla omskrivningar, låter den så här: ”Förlåtelse är något du ska prestera, och klarar du inte det, då kommer inte heller Gud att förlåta dig.”
Jesus säger så här i Bergspredikan, Matt 6:15 ”Om inte ni förlåter människorna, då ska inte heller er Fader förlåta era överträdelser”.
Den bibelversen tar så den onde hand om, och kompletterar med bara ett infernaliskt väl valt ord, och sen är fällan gillrad.
Hans version låter då alltså så här: ”Om ni inte presterar förlåtelse…”
Jag har genom årens lopp samtalat med tillräckligt många medmänniskor om de här sakerna för att veta, att alltför många kristna går och liksom känner på sig, att det är detta, som menas med det Jesus säger!
Tillåt mig att anmäla avvikande åsikt, och också att argumentera för den!
Hur kom Job till sist ur sitt elände? Vi lämnade honom när Gud börjat tala till honom, och hans gudsbild började upprättas, så den biten tog jag aldrig upp. Jobs bok tar emellertid inte slut där, och väl är det. Vi behöver ta till oss budskapet i Jobs sista kapitel också!
Job var mycket besviken på sina tre vänner, besviken, och arg, och missnöjd, och det med all orsak, kan man tycka, de hade ju faktiskt burit sig rätt svinaktigt åt mot honom!
Nu ska vi minnas att hela spelet gick ut på att göra Job så illa medfaren, både till kropp och själ, att han skulle låta sig bindas i uppgivenhet och förkasta hela gudstron.
På väg fram mot det målet hade Åklagaren gjort sig mycket möda med att lära Job att både tänka och känna på önskat sätt, och just vad det gällde relationen till de tre vännerna hade han lyckats riktigt bra! När han lärde dem att tänka människotankar om Jobs olycka, lade han samtidigt också grunden för att så småningom få Job att börja tänka och känna på ett destruktivt sätt. Det är vad som vanligen händer, när någon börjar sprida människotankar omkring sig på et anklagande sätt.
Det är nämligen så, att när någon burit sig riktigt buffligt åt mot en, då börjar man lätt tycka, att man har rätt att vara arg och ledsen och besviken!
Och tycker man att man har rätt att vara allt detta, då är man inte heller så där omedelbart beredd att lämna smörjan ifrån sig. Man håller fast sina kedjor och tycker att man har rätt att ha dem! Då behöver man verkligen befrias! När vi närmar oss slutet av berättelsen om Job, har vi sällskap med en man, som är i behov av inre befrielse – av att hitta vägar att arbeta på sin frälsning!
Gud tog hand om den saken själv, och tack vare det får vi en glimt av på vilka vägar en sådan här befrielse verkställs, och vi kan också dra en slutsats om hur det inte går till!
Job 42:7-8, fritt återgivet: ”Sedan Herren talat till Job, sade Han till Elifas: Nu är jag arg, och det ordentligt, på dig och dina båda vänner, därför att ni har pratat en massa smörja istället för att tala vad rätt är om mig, som min tjänare Job har gjort! Så nu ska ni ta sju tjurar och sju baggar, och sen ska ni gå till min tjänare Job och offra dem som brännoffer för er, och så ska min tjänare Job be för er.
När han då ber för er, då ska jag, av nåd mot honom, låta bli att göra med er som er dårskap har förtjänat.”
Gud tog alltså själv hand om Jobs upprättelse, och väl var det! Annars hade väl en ”vän” till dykt upp på scenen, och börjat förklara för Job något i stil med att ”nu måste du förlåta dina vänner av hjärtat, annars kommer Gud aldrig att förlåta dig…”, varefter den arme Job hade tillbringat resten av livet med att försöka prestera förlåtelse.
Måtte Gud bevara oss från att vara den sortens vänner till slagna och misshandlade medmänniskor!
Det här är så ursmart av den onde, att man nästan beundrar det. Han plockar ut något av det mest centrala i evangeliet, förlåtelsen, den som om något är en fri gåva, och lyckas få oss att tro att den är något, som Gud förväntar sig att vi ska åstadkomma på egen hand!
Läs noga vad Gud säger i Job 42. Hittar du någon Guds dom över Job där? Något krav om att han ska se till att klämma fram med förlåtelse, annars går det illa för honom? Finns där någon lista på prestationer som ska utföras som betalning för befrielse och upprättelse?
Vännerna får en ordentlig åthutning, en uppmaning att omvända sig, och ett löfte om nåd ifall de gör det.
Job, han omtalas som ”min tjänare Job” med samma självklarhet som i första kapitlet av Jobs bok, och han får i uppdrag att förrätta gudstjänst!
Han kallas att be för dem som gjort illa mot honom, och att välsigna dem som förföljt honom, och Gud säger att om han vill göra det, då ska Herren av nåd mot honom skona de andra. Vilken upprättelse för den slagne – och vilken förödmjukelse för de tre stolta fariséerna!
Som jag förstår det kallas Job här att avstå från rätten att anklaga vännerna, för man kan knappast be om nåd för någon, samtidigt som man anklagar personen i fråga! Det tycks vara så, att om vi ber Gud förlåta våra fiender, då räknas det i himlen som att vi förlåtit dem.
I och med att vi ber om nåd för den andre, avstår vi ju från rätten att anklaga honom! I och med att vi ber om nåd för den andre, har också något annat skett, som kan vara nog så viktigt: vi har först dömt honom skyldig. Det är ju bara den skyldige som behöver nåd!
Job försöker inte ursäkta sina vänner med deras svåra barndom eller bristfälliga teologi! Vi ska inte heller tänka ut ursäkter för varken egna eller andras klavertramp. Sådant fungerar bara som ett vårt eget försök att manipulera våra känslor, så att vi på något sätt ska klara av att prestera en alldeles egen förlåtelse! Sådana konster är inte att arbeta på frälsningen, det är att arbeta på sin egen rättfärdighet.
Det är svårt att i längden fortsätta att vara riktigt ondsint och bitter på en människa man bär fram på det i Job 42 anvisade sättet inför Gud.
Också för den trasiga människan själv får en rening och ett helande sitt början i den enkla bönen ”Fader, förlåt du dem, du som kan, mina egna känslor är så på tvären, att min förlåtelse blir på hälft. Jag vill, men kan inte!”
När vi slutar försöka prestera förlåtelse, och istället utber oss den som en Guds gåva, då har vi kommit över på evangeliets mark, och dit behöver vi alltid komma, om det ska bli någon befrielse. Arbetet på frälsningen innehåller alltid ett moment av andlig strid, där finns ett fält, som ska försvaras och behållas – och ibland också återerövras!
För Job var detta vändpunkt nummer två. När han bad för sina så kallade vänner, gjorde Herren slut på hans olycka och upprättade honom så totalt att han fick dubbelt igen av allt – utom barnen. Han fick lika många som han haft tidigare, inte dubbelt så många. Detta berodde på att inget av hans barn från tiden före olyckan hade gått förlorat! De var alla hemma hos Herren, mer levande än någonsin…
Tack för din förklaring och utläggning!
En tanke som kommer i mig när jag läser det du skrivit är att det ordet, prestera, nog används av den onde i många fler situationer. Det som dök upp i huvudet och som jag många gånger kämpat med är att prestera tro, exempelvis då jag bett för någon och inget hänt, och mina tankar efteråt klandrat mig för att jag inte kunnat leverera tillräckligt med tro. Vilket lett till att jag tvekat att försöka igen.
Hur ser du på dessa mina tankar?
Det kommer ett inlägg om tro så småningom i den här serien, eftersom det har tänkts mycket mänskligt om den saken också.
Man kan väl säga, att det knappast finns något alls i kristenlivet, som inte kan vändas till prestation.
Tron är inget undantag.
Eftersom den primärt är till för att öppna och fördjupa relationen mellan Gud och människa, försöker den onde få oss att tro att den primärt är till för funktion, för han vet att funktion utan relation alltid blir till prestation….