Alltsedan jag första gången läste C S Lewis ”Från helvetets brevskola”, har jag då och då också själv försökt tänka mig in i hur den onde månne resonerar och planerar, när han för krig mot de heliga. (Ibland blir jag rent förskräckt, när jag märker hur naturligt det kan falla sig för mig att tänka som djävulen….)
En grundprincip förefaller vara, att om Gud har sagt något, då kommer den onde att ifrågasätta det på något sätt, och om Gud vill något, då vill själafienden något annat.
Jesus säger t ex att han skulle önska, att hans lärjungar vore antingen varma eller kalla, men absolut inte ljumma.
Då tänker jag mig att den ondes önskan – förvisso inte på samma sätt klart uttalad – kan tänkas låta så här:
”Jag skulle önska att du vore ljum, och blir du det, då ska jag göra allt för att du ska fortsätta att vara det!”
Den här situationen beskrivs också av C S Lewis i ”brevskolan”. Där, i kapitel sju, undervisar den gamle överdjävulen sin unge demonkollega om hur han på bästa sätt ska dra nytta av den andliga ljumheten, när en kristen väl har drabbats av den. Så här förklarar han saken:
”Det nästan gläder mig att höra att din patient alltjämt går till kyrkan och nattvarden!
Jag vet att detta innebär en risk, men ingenting skulle nu vara så farligt, som om han kom till insikt om skillnaden mellan den han är nu, och den han var de första veckorna efter sin omvändelse!
Som det nu är behöver vi inte kämpa mot den direkta ångern över en bestämd, till fullo erkänd synd. Nu går han bara med den obestämda känslan av att allt inte är som det borde vara!
Denna känsla kan vara oss till god nytta, för den inger nämligen patienten motvilja mot att tänka på Fienden!
När detta att tänka på Honom småningom innebär, att han påminns om en hel svärm halvmedvetna synder, då tiodubblas denna motvilja!
Vi måste bara sköta denna känsla omsorgsfullt!
Blir den för stark kan den väcka honom till insikt om sin situation, och så driva honom tillbaka till Fienden, och undertrycker vi den, går vi miste om nyttan av den!
Du invänder förmodligen att hans synder ju egentligen är ganska obetydliga, för liksom alla unga frestare är du angelägen om att ha något uppseendeväckande felsteg att rapportera. Men var snäll och kom ihåg, att det enda, som spelar någon roll, är hur pass fullständigt du kan föra mannen bort från Fienden! Det betyder ingenting hur små synderna är, bara de sammantagna resulterar i att han förs bort från Ljuset och ut i Tomheten!
Mord är inte alls bättre än kortspel, ifall vi kan ordna saken med kortspel! Den väg, som säkrast leder ner till helvetet, är i själva verket den som gör det sakta – den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, där det inte finns några skarpa krökar, inga milstolpar och inga vägvisarmärken!”
Jag tycker den här boken ger en av de bästa beskrivningarna av vad andlig ljumhet är, hur köttet, världen och djävulen åstadkommer och bevarar den, och vad den gör med en människa, som jag nånsin har läst!
Framför allt den här beskrivningen av hur en människa, som håller på att glida bort från sin Frälsare, småningom börjar uppleva ett inre motstånd, en motvilja, mot att verkligen söka sig nära Herren, och inte bara delta i de yttre formerna, är så skrämmande exakt!
Ofta försvaras den andliga ljumheten, den attityd, där man så att säga vill vara frälst med minsta möjliga insats, med att det både sägs och tänks att det är farligt med överdrifter, och att det ska vara lagom med allt – ”för mycket och för litet skämmer allt”, brukar man säga där jag växte upp.
Bo Giertz ger sin version av vad som är lagom kristendom i sin bok ”Stengrunden”, där en äldre, gediget kristen bonde får följande tillsägelse av sin baron: ”Han tar det för allvarligt med religionen! Det ska vara lagom med allt! Om han bara vill vara som vanligt folk, ska han få en tunna råg!”
Varpå bonden svarar: ”Herr baron! Det är när det är rätt mått på något, som det är lagom, och vår Herre Jesus har själv gett oss det rätta måttet på kristendomen! Det är att älska Gud över allt, och sin nästa som sig själv! Är det mindre än så, är det inte längre lagom….”
(Fritt ur minnet återgivet)
Eftersom Herren har gett oss det måttet på lagom kristendom, får vi anta att brevskrivarna i avgrunden försöker pracka på oss en egen version.
Den låter då ungefär som så: ”Du ska älska din lära , dina uppfattningar, och din bibeltolkning över allt, och ställa dem som villkor för att älska din nästa!”
På den vägen är det nämligen fullt möjligt att vara en flammande eldsjäl, samtidigt som man är andligt ljum, och det är så eländigt svårt att upptäcka det!
Brinnande i anden, det är man bara när man följer Jesu recept…