Arbeta på frälsningen del 19

Dags att ta en titt på begreppet ”rättfärdighet”!

När det blir fråga om vår relation till Gud, hur vi ska kunna bestå inför en helig Gud, är ju detta den avgörande frågan. Hur kan en syndig människa bli och förbli rättfärdig inför Gud??

Om vi blir infekterade av människotankar ifråga om detta, då kommer vi inte att ha så värst stora möjligheter att växa i frälsningen, så här finns ett viktigt arbetsfält! Så: Hur låter de människotankar som här serveras oss? Kanske någon av de här tankarna dyker upp i ditt huvud emellanåt?:

 ”Jaså, du säger att du är rättfärdig? Det var en konstig rättfärdighet, som man bara hör talas om, men som inte syns nånstans.”

 ”Det fattar du väl att det här, som de predikar om ”tillräknad rättfärdighet”, bara är trams! Ska du tala om att vara rättfärdig, då får du allt se till att leva rättfärdigt 24/7 också”!

 ”På en gång rättfärdig och syndare??”  Nä, nu får du bestämma dig! Det kan inte vara båda, det begriper du ju själv. Och så värst rättfärdig kan du ju inte vara, så som du bär dig åt!”

 ”Det må jag säga, du har då verkligen ändrat stil! Du är ett föredöme för dina medkristna! Vilken offervilja, vilken energi, vilken iver, vilken renlärighet ! Sån ska en rättfärdig människa vara!”

 

Eftersom den onde går under namnet ”Åklagaren”, kan vi räkna med att det alltid finns någon form av anklagelse inbakad i de tankar, som han lär oss att tänka. Nu ska vi plocka ut anklagelserna som är inbakade i de fyra exemplen ovan.

I första exemplet är det själva rättfärdigheten från Gud, som blir föremål för ringaktning. Avsikten med angreppet är att få oss att reagera så här: ”Den där rättfärdigheten, som Gud lär ha gett mig genom tro, är nog faktiskt något ganska kraftlöst och diffust. Den har ju egentligen inte producerat nånting i mig. Jag är likadan som jag alltid varit.”

Så fort man börjar tänka åt det hållet, har man tagit emot anklagelsen, och börjat upprepa den. Då blir man mer upptagen med sig själv än med Herren, och spetsar man till det kan man säga, att man har börjat värdera sin egen orättfärdighet högre än Guds rättfärdighet!.

Tänk nu på hur det var när den förlorade sonen kom hem! Jag tror knappast att de invärtes spåren efter slavtjänsten i främlingslandet försvann första kvällen! Men högtidsdräkten och smyckena blev han iklädd med en sån fart, att han knappt hann i i duschen först!

Tänk om han hade gett sig till att sitta och grubbla över vad som ännu som fanns kvar innanför festkläderna! Då hade han snart glömt att glädja sig åt dem!

Det, som ställer till problem för oss, är att i den här världen ser både vi själva och andra det, som vi är i oss själva, medan det vi är i Kristus kan vara tämligen osynligt. I andevärlden är det precis tvärtom. Där är festdräkten utanpå! Där vet minsann makterna och väldigheterna om vad de har att göra med i Kristi församling, och därför är de så desperat angelägna om att vi själva inte ska se det!

 

Andra exemplet fortsätter att ifrågasätta det Gud ger, och erbjuder samtidigt lagen, alltså de egna prestationerna, som väg att bli rättfärdig ”på riktigt”. Råkar man släppa in den första anklagelsen, slinker den här ganska lätt efter. Det samlade angreppet från de här båda människotankarna är tänkt att få oss ersätta den festdräkt, som Gud har gett oss, med våra egna gamla trasiga paltor.

Det kan tyckas märkligt hur ofta och lätt vi glömmer, att all vår egen rättfärdighet faktiskt bara är som en fläckad klädnad inför Gud, men det enda som behövs för att åstadkomma detta är att vi blir av med vår medvetenhet om att redan vara festklädda!

När det händer, då börjar vi gå på ”som om”-linjen, alltså börja försöka se ut som om man vore det man föreställer sig att en kristen borde vara för att allt ska vara rätt.  För att få oss dit matar själafienden oss med  anklagelser typ: ”Nu när du säger att du har blivit frälst får du allt försöka se ut som om du vore frälst! Stå inte här och häng med huvudet. En kristen ska vara glad!”

Ibland går vi också själva hans ärenden, och kommer med liknande appeller till varandra. Det är inte precis någon isolerad företeelse att vi försöker få fart på varandra genom att anklaga varandra. När så sker, då försöker vi aktivera Guds församling med Djävulens metoder, och det är definitivt inte att hjälpa varandra med arbetet på frälsningen!

Låter vi oss drivas av anklagelser, då finner vi oss vara tillbaka under lagen, tillbaka i det egna presterandet av rättfärdighet. Det är dit ”som om”-kristendomen tar oss. Gud har inte gett oss något ”som om”! Ja till Jesus är lika med frälst!

”Tillräknad rättfärdighet” var förvisso ett okänt begrepp för Job. Han trodde på Gud och levde i enlighet med sin tro, punkt. Frågan om huruvida Gud ansåg att han var rättfärdig, den blev däremot nog så aktuell också för honom, när prövningarna kom. Den frågan kan en på Jesus troende svara på med en helt annan säkerhet än Job. Vi har tillgång till facit, bara vi använder den!

 

I det tredje exemplet skulle anklagelsen i klartext låta ungefär så här: ”Kom inte med någon teologisk dimbildning för att försöka bortförklara fakta! En syndare är du, och en syndare förblir du!” Bibelns besked till den kristne är tvärtom: Kristus har gjort dig rättfärdig genom att ge dig av sin egen rättfärdighet, och rättfärdig förblir du så länge du håller dig till Honom, för dina synder och orättfärdigheter kan inte ändra på Hans rättfärdighet!

Jag minns en broder som en gång efter ett möte kom fram till mig, upprörd och bister. ”Ni präster och predikanter”, sade han, ”varannan söndag står ni och predikar om hur Jesus gjort allt för oss, och hur vi inte kan lägga något till Hans försoningsverk, och varannan söndag står ni och lägger ut texten om allt, som vi ändå tydligen ska göra. Så nu vill jag veta: Ska jag göra något, eller ska jag inte göra något, och om jag ska göra något, vad ska jag då göra??”

Efter tre djupa andetag svarade jag: ”Du ska leva rättfärdigt, men du ska inte nånsin låta lura dig att tro att det är det, som du blir rättfärdig av!”

I det gamla förbundet försökte människorna leva rättfärdigt för att bli rättfärdiga inför Gud. Det tänkesättet hör inte hemma i nya förbundet, för det börjar där det gamla slutar! Den som tror på Jesus får Hans rättfärdighet som gåva, när han blir född på nytt, och vartefter den gåvan genom frälsningen får påverka och förändra ens sätt att tänka och handla,  blir man också fri att mer och mer börja leva rättfärdigt!

På den här punkten kan vi tycka att Job vacklade litet grann. Kanske han var litet för angelägen om att framhäva sin stora rättfärdighet, men under de omständigheterna var det tydligen OK. Han skröt ju faktiskt inte, han bemötte bara de falska anklagelserna!

Rättfärdiga blir vi av tro, inte vilken tro som helst, utan av tro på Jesus. Får sedan frälsningen verka i våra liv så att vi blir mer och mer fria att följa honom, då börjar vi också förhoppningsvis leva mer och mer i enlighet med hans vilja. Kanske man också kan säga att tanken är den, att vi under vårt jordeliv ska växa i riktning mot vad vi redan är i himlen! Någon fullkomlighet kommer dock inte medan vi är kvar här.

Vår kunskap är ett styckverk, vårt profeterande är ett styckverk och själva är vi dubbelvarelser med både en köttslig och en andlig dimension. Så visst är det bra att vi får vara grenar i vinträdet Jesus, och att allt det vi är och gör blir helgat genom Honom!

 

Det fjärde exemplet är en anklagelse som riktar sig mot dina medkristnas brist på syn- och hörbar rättfärdighet. Så fort man börjar tycka sig något vara, har den här tanken börjat ta sig in. Om jag börjar tänka tankar typ ” nu börjar det äntligen bli något av min kristendom”, har jag med säkerhet låtit lura mig att jämföra mig med andra. Leder jämförelsen till att jag tycker mig vara litet bättre än mina medkristna, då är jag på väg in i fällan, för då har jag släppt in det andliga högmodet.

För tillfället har jag då inga större problem med mitt rättfärdighetsmedvetandet, problemet är bara det att det är fel sorts rättfärdighet, som jag är medveten om! Det här är ett problem som, om det inte upptäcks i tid, resulterar i födelsen av en farisé, och då omintetgörs alla möjligheter att arbeta på sin frälsning.

 

Summan av alla fyra exemplen blir att attacken, anklagelserna, alltid riktas mot det som antingen vi själva, eller också våra medkristna, är i oss själva, och den är avsedd att få oss att börja se på oss själva eller varandra, i stället för att se på Jesus.

Fienden vet, att om vi gör det, då glömmer vi också bort den sanningen, att oberoende av om jag lyckas litet bättre eller sämre i mitt personliga liv, är det ändå bara Jesus, och det som Han gjort, som allt hänger på.

Skulle det gå så illa att vi glömmer det, då försvinner snart en stor bit av grunden för vårt levande hopp! Hur ska man kunna se fram mot den stora festen med förväntan, om man inte vet om att man redan har lämpliga kläder?

 

Har du annars sett en bild av en sträckbänk någon gång? Den är ett tortyrredskap där man satte fast offret med fötterna låsta vid en ände av bänken och armarna utsträckta över huvudet fastgjorda till ett vindspel. ”Behandlingen” bestod i att man ökade dragkraften tills den arma människan antingen gick av på mitten eller gav önskade upplysningar.

Synden och lagen är den ondes sträckbänk. Fötterna sitter fast i synden, och med hjälp av lagen ökas trycket, genom att anklagelserna, och den fördömelse de resulterar i, blir värre och värre…

När Gud förlåter våra synder tas fötterna loss, och när vi blir förklarade rättfärdiga i Kristus utan laggärningar, då blir också händerna lösta. Sedan är vi fria! Det kan inte tjuven göra så mycket åt. Men om han kan stjäla insikten om vad Gud har gett oss ifrån oss, då kan han få oss att ligga kvar på sträckbänken fast vi inte längre sitter fast!

 

Om vi läser Rom 7:16-20 ser vi hur det är tänkt att vi ska förhålla oss till problemet med vår köttsliga natur, som har begärelse mot anden, och vice versa.

Paulus konstaterar ärligt att det finns något i honom, som drar åt fel håll, men sedan vägrar han att identifiera sig med detta något! ”Det är inte längre jag som gör det här, det är synden, som bor i mig!”

Det han säger är alltså ett ”Jag har synd, men jag är inte synd!”

När vi använder det gamla slagordet ”på en gång syndare och rättfärdig”, behöver vi kanske komplettera med det här bibelstället för att inte bli helt schizofrena!

Om en människa har en cancersvulst i sin kropp, då identifierar hon ju sig inte med cancern genom att säga att hon är både människa och cancer, tvärtom, hon tar ställning mot detta onda som finns i henne, och hon gör det av hela sitt hjärta! För att ett sådant ställningstagande ska vara möjligt behöver hon dock vara medveten om att hon faktiskt har en i övrigt frisk kropp!

Alltså behöver vi också som Guds barn växa i vår medvetenhet om att vara delar av en ny skapelse, en frisk kropp! Vi behöver lära oss att allt mer bejaka det Kristus gjort för oss och med oss, så att vi, istället för att identifiera oss med den gamla ”kräftsvulsten”, inställer oss i Guds ljus, där den får nödvändig strålbehandling! Det är att arbeta på sin frälsning!

 

 

 

Publicerad i Arbeta på frälsningen
En kommentar på “Arbeta på frälsningen del 19
  1. Läsare skriver:

    Rätt läsning i rätt tid! Tack!

Lämna ett svar till Läsare Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>