Arbeta på frälsningen del 20

I berättelsen om Job kunde vi se hur själafienden försökte fördärva och förvränga Jobs gudsbild, få honom att tänka människotankar om Gud. Att få sin gudsbild upprättad är givetvis av den största betydelse, när man arbetar på sin frälsning, så vi kanske kan behöva säga litet till om den saken!

Jesus lär oss att kalla Gud vår Far. Tyvärr är det dock så, att det här begreppsparet far – barn inte är något självklart positivt för oss människor, och det är ett faktum, som utnyttjas till det yttersta av den suveräne inspiratören av människotankar!

Många bland oss bär på minnen från en barndom med många mörka inslag. Även om vi kanske inte utsatts för direkt misshandel eller övergrepp, är det ändå många gånger så, att hemmet inte var den oas av accepterande kärlek och självklar tillhörighet, som vi som föräldrar visserligen drömmer om att skapa för våra barn, men ändå bara delvis kan förverkliga – vi lever i ofullkomlighetens värld.

 

När vi kommer till tro och får veta att Jesus lär oss kalla Gud Fader vår, då hämtar vi automatiskt material från våra tidigare erfarenheter och minnen, när vi ska till att föreställa oss hurudan Gud månne är som Far. Den bild vi på det här sättet gör oss blir naturligtvis mer eller mindre fel, eftersom Gud är annorlunda än jordiska fäder!

Gudsbilden, fadersbilden, byggs så lätt på mänskliga tankar, och även om den också då till synes kan bygga på bibelord, utför infiltrationen av människotankar ändå sitt mullvadsarbete! En rätt bild får vi bara genom den information om sig själv som Gud har gett oss, outblandad!

 

I Ef 1:5 finns en upplysning som jag glatt mig mycket över: ”I sin kärlek förutbestämde Han oss till att upptas som Hans barn”.

Det var alltså ingen, som lämnade dig på Guds trappa, ringde på och sprang sin väg, så att Han var tvungen att för skams skull ta hand om dig!

Det var inte oplanerat att du kom till tro, Gud hade bestämt sig för dig innan du var född! Han frågade efter dig, sökte dig, innan du började fråga efter honom! I Guds familj finns inga styvbarn, ingen pojke eller flicka som är av ”fel” kön, inga ovälkomna barn, ingen som är oönskad. Han har bara älskade, önskade, planerade barn!

På det här området finns det mycket att röja i inom oss. Vi bär med oss så mycket av känslor av överflödighet, förkastelse och förakt, vi människor.

En liten flicka, som fått höra sin pappa ge luft åt sin besvikelse över att hon inte var en pojke, hur ska hon kunna ta till sig Guds faderskärlek, om inte hon får hjälp att förstå, att Han inte är likadan som hennes jordiska pappa?

Eller om vi tänker oss en bokälskande liten pojke, som krossats av en machofaders förväntningar på idrottsliga framgångar? Hur lätt är det för honom att ta till sig att Gud faktiskt älskar honom just sådan som han är?

Hur lätt är det för det barn, som jämt och ständigt tvingats uthärda jämförelsen med sina snällare, sötare, eller mer studiebegåvade syskon att sedan som kristen tro sig älskad sådan man är?

 

Jag tror att en av orsakerna till att Job kunde möta hustruns avståndstagande och omgivningens förakt med obruten självrespekt var att han inte hade någon tidigare belastning av att ha blivit nedvärderad och förkastad. Han var inte bunden från tidigare!

Sådana här erfarenheter,som ovan nämndes, de binder människot, och frälsningen är till också för att göra oss fria från den här sortens halsjärn!

Så länge vi släpar på sådana här belastningar är det inte så alldeles lätt att förstå hurudan Gud är som far! Har du under en lång tid anpassat sig till omgivningens krav och förväntningar krävs det en ganska ordentlig sinnets förnyelse innan du vågar tro att Han, som skapat dig sådan du är, inte alls vill att du ska tvinga dig till att vara något annat!

Hopplöst är det i alla fall inte! Herren både vill och kan rensa bort allt främmande som tvingat sig in i dina tankar och känslor, och vartefter den saneringen fortgår, kommer du mer och mer att börja upptäcka vem du är skapad att vara!

Tyvärr har vi i kristenheten inte alltid förstått att undvika att sätta ut de här fällorna av krav och jämförelse för varandra – och oss själva.

Därför har också kristendomen själv ibland förvrängts till att vara något, som mest av allt påmint om de skor, som kinesiska flickor av fin familj förr var tvungna att bära. Man satte stadiga skor på flickorna när de var små, och sedan tog man inte av dem igen förrän de var vuxna, för det ansågs nämligen fint att ha så små fötter som möjligt! Resultat: flickstackarna hade små förvridna klumpar i stället för fötter.

Det finns tyvärr former av religiositet som är så instängda och trångsynta och dystra, att de har liknande inverkan på människors själsliv.

Gud Fader ger oss inte sådana skor! Han vill befria oss från allt det som hindrar oss att bli det Han tänkt vi ska vara.

 

För flera tiotals år sedan, när jag satt och slötittade på TV en kväll, vaknade jag plötsligt till. En utvecklingsstörd pojke, som man letat efter i filmen, hittades just då i en garderob i TV-rutan, med täljspån omkring sig, en kniv i ena handen, och en fulländad träskulptur av en stegrande häst i andra. ”Men hur har du kunnat göra den där”, utbrast alla i korus. Pojken tittar på dem med förvånade ögon. ”Jag har inte gjort den, den fanns inne i vedträet hela tiden! Jag har bara täljt fram den!”

Den här episoden talade till mig, och den har fortsatt att tala. Det som verkligen är vi, det finns där, om än mer eller mindre infruset!

Gud ser det, och Han vill smälta fram, tälja fram, gräva fram, den skönhet Han lagt ner i oss var och en, så att den också får bli mer och mer synlig för andra. Också vi jordiska föräldrar önskar ju, förhoppningsvis, att våra barn ska utvecklas och mogna på ett sunt, harmoniskt och allsidigt sätt, och Gud är föräldraskapets ursprung!

”Han är den från vilken allt vad pappa heter i himlen och på jorden har sitt namn.”

 

Jag minns också hur Floyd McClung berättar i sin bok ”The Father Heart of God” om hur han en gång försökte vittna för en medlem i ett gatugäng: ”OK, du får en minut. Tala om för mig hurdan Gud är”, sade gatuligisten. ”Han….han är som en far”, svarade Floyd. ”Om han liknar min farsa kan du behålla honom”, svarade pojken med ögon som gnistrade av vrede och hat.

Senare fick han veta att pojkens far misshandlade modern regelbundet, slog pojken när han fick tag på honom, och upprepade gånger hade våldtagit hans syster. Var finns vägens början för en sådan yngling? Inte i de kristna standardsvaren i alla fall, men får han hjälp att börja förstå att Gud är allt det hans jordiske far borde ha varit, och inget av det han faktiskt var, då finns det hopp!

 

Nå, det här sista är ju ett ytterlighetsexempel, liksom Jobs livshistoria är en berättelse om extrema lidanden och prövningar. Valutan är dock densamma, om än valörerna är olika. De allra flesta av oss har minnen och erfarenheter som får oss att tro, att om vi ska vara älskade, då får vi allt jobba för det. Vi har också med oss minnen av tider och tillfällen, när vi har gjort allt vi kunnat, och det ändå inte har räckt till. Ribban har varit för hög, kraven omöjliga att uppfylla. Den efterlängtade kärleken, accepterandet vi hungrade efter, det uteblev.

 

Andra kanske aldrig ens försökte leva upp till något, utan gjorde uppror istället. Det finns både hemmasöner och förlorade.

Inte heller upproret, vägran att vara till lags, brukar ge så värst rika skördar i denna värld för den som vill uppleva faderskärlek…

Alla sådana här bittra minnen och erfarenheter står oss i vägen, när vi ska börja växa i förståelse av hurudan vår himmelske Fader är, och vad det innebär att vara Hans barn. Vi får helt enkelt börja med att be om att kunna inse att Gud är annorlunda än de jordiska papporna, och Gud är bättre.

Vi får också lov att erkänna att det är för oss som för David: vi kanske vet att Gud omsluter oss på alla sidor och håller oss i sin hand, att Han vet allt vad vi gör, och också allt vad vi tänker, och vi har fått höra att Han inte släpper taget om oss ändå. Trots att vi vet allt detta är den här kunskapen för hög och för stor för oss – vi kan inte förstå den. Inte utan hjälp i alla fall, men hjälp finns att få! Gud vill att vi ska förstå!

Vi behöver alltså också veta att Gud har lovat ge vishet åt alla som ber Honom om det, befriande sanning som hjälper oss att komma till tro på Hans kärlek. Naturligtvis behöver vi då också ta Honom på orden, och verkligen be om hjälp att förstå vem och hurudan Han är!

Job vände sig upprepade gånger till Gud, och han fick ju den fördjupade insikt han behövde så småningom!

 

I Jobs fall valde Gud att tala till honom direkt, men många gånger väljer Han att sända en medmänniska i den hjälpbehövandes väg. Detta kan då också ha sina fallgropar med sig.

Jag hörde en gång en berättelse om en gammal man, som överraskades av en svår översvämning. Han satt i ett fönster på andra våningen i sitt hus och vattnet stod meterhögt utanför. En båt kom förbi och räddarna uppmanade honom att komma ner och kliva i båten. ”Nej, jag förtröstar på Guds hjälp, inte på människors”, svarade gubben.

Dan därpå satt han på taket, det hällregnade fortfarande och vattnet steg. En ny livräddarexpedition kom förbi i båt, och erbjöd hjälp. ”Jag förtröstar på Herren, och icke på människors hjälp” fräste gubben.

Tredje dan satt han på skorstenen med stövlarna i vattnet, regnet höll i sig och vattnet steg. En helikopter dök upp och släppte ner en sele i ett rep. Gubben ställde sig upp på skorstenen, kupade händerna och vrålade: ”Herren är min hjälpare”, och vägrade ta på sig någon sele.

Men som han stod där och fäktade och skrek, tappade han balansen, föll i vattnet och drunknade.

Så kom han till himlen och mötte Jesus. ”Du har ju lovat att vara min hjälpare, hur kunde det gå så här”, undrade den gamle mannen.

”Jag sände två motorbåtar och en helikopter, men du ville inte ha dem,” svarade Herren.

Det krävs ibland en hel del ödmjukhet för att kunna ta emot den hjälp Herren sänder, när vi ber om hans bistånd att kunna arbeta på vår frälsning! Framför allt gäller detta när det är fråga om hjälp i form av oväntade människor eller obehagliga sanningar!

Ödmjukheten behövs också, när saker sker på ett sätt som man inte är van med, inte har väntat, eller helt enkelt redan har förkastat. När Naaman från Syrien kom till profeten Elisa för att bli botad från sin spetälska, var han på vippen att gå miste om sitt helande därför att han inte tyckte sig bli bemött med tillbörlig respekt…  och frågade inte redan Jesu samtida med ett tvivlande tonfall om något gott kunde komma från Nasaret?

 

 

Publicerad i Arbeta på frälsningen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>