I del fyra av den här serien nämnde jag, att det här med att arbeta på sin frälsning inte bara är en fråga om att få rätt information, även om det är nog så viktigt. Efter det har jag hållit på med vad då? Jo, att försöka förmedla vad jag tror vara den sorts information vi som kristna behöver, för att kunna arbeta på vår frälsning….
Så, jag kan förstå om någon tycker att jag sätter en massa tid och text på något, som jag själv har förklarat vara icke allena saliggörande! 
Jag skrev också, att problemet ofta ligger i vår förmåga att ta till oss och tillgodogöra den information vi får, och jag har ägnat mycket tid, både i mitt arbete som predikant och själasörjare i allmänhet, och i den här artikelserien i synnerhet, åt att försöka klargöra de mekanismer, som står i vägen för oss på det här området.
I gamla tider beskrevs det här problemet som tredelat: det är världen, djävulen, och vårt eget kött, som står i vägen för var och en kristen, som vill växa i tro och efterföljelse.
En sak, som denna oheliga treenighet vill undvika, det är att människan går genom den process, som kallas förkrosselse, för utan den kommer ingen att kunna vare sig arbeta på eller växa i sin frälsning på ett sunt och normalt sätt.
En människa kommer till tro på Jesus, och börjar följa honom.
Före förkrosselsen vandrar människan med Herren före korset.
Efter förkrosselsen vandrar hon med sin Herre efter korset.
Låt oss se på Jesu första lärjungar.
De lämnade allt för att följa honom. De blev undervisade av honom varje dag i tre år – vilken bibelskola! Perfekt undervisning av en fullkomlig lärare…. De blev utsända för att bota sjuka, väcka upp döda, och driva ut onda andar, och de kom tillbaka, bubblande av entusiasm över att det faktiskt hade fungerat!
Samtidigt kivades de ständigt om vem av dem som var störst, de manövrerade för position i det kommande Gudsriket, och skröt om hur de aldrig skulle svika Jesus. De uppvisade inga tecken på någon förkrosselse. De följde Jesus före korset.
Sedan kom de katastrofala natt, när de fick alla sina illusioner om sin egen förträfflighet och fromhet krossade, när de alla övergav Jesus och flydde.
Och sedan kom det ögonblick, när Jesus kom tillbaka till dem, och fortfarande ville ha dem som sina apostlar, när de kom till insikt om att det inte var på grund av att de var de människor de var, som de hade blivit utvalda, det var trots att de var det de var – syndiga, förtappade, opålitliga, svaga varelser.
Efter den dagen följde de fortfarande Jesus, men nu följde de honom efter korset. Nu var maktkampen borta, nu var intrigerandet för position och ministerposter borta, nu ar den storordiga självhävdelsen borta, kort sagt, nu såg de inte längre sin tro och sitt lärjungaskap som något medel till egen vinning. Nu såg de inte längre sig själva som ”Herrens stora tjänare”. Nu räckte det att få vara Herrens tjänare, för nu hade de sett och upplevt nåden.
En av mina egna lärare sade vid ett tillfälle något i den här stilen: ”Ett av de stora problemen i dagens församlingar är, att man kan läsa in en teologisk examen, eller gå en pastorsutbildning, och sedan bli satt att leda en församling, utan att själv någonsin ha gått igenom en personlig förkrosselse”.
Så sant, men problemet är större än så. Vi behöver ju alla, inte bara ledarna, få gå igenom vårt getsemane-misslyckande, vi behöver alla få uppleva att möta den nåd, som möter just när man har blivit avskalad all egen förtjänst och berömmelse, annars fortsätter vi ju att följa Jesus ”före korset” hela livet, med allt vad det innebär av ogräsodling i det, som skulle vara god jord för Herrens utsäde!
Missförstå mig inte nu. Det här är ingen frälsningsfråga. Den som tror på Jesus kommer hem till Herren när man dör, fast man aldrig kom till någon personlig förkrosselse. Det här är en fråga om vad som står i vägen för den, som vill, som Skriften säger, ”korsfästa sitt kött med dess lustar och begär”. Vilket, naturligtvis, är detsamma som att arbeta på sin frälsning….
Det sker inte på något annat sätt än genom den personliga förkrosselsen.
Det tredelade motståndet vet detta. Alltså får vi lära oss att bortförklara, vinkla, skylla ifrån oss – kort sagt, på allt sätt undvika att möta oss själva i all vår ynkedom, för då kunde vi ju råka ut för den sanning, som befriar!
Så länge vi kristna slingrar oss och bortförklarar våra tillkortakommanden, så länge vi jämför oss med varandra, och söker position och egen ära, så länge vi ser tron som ett medel till vinning, så länge vi jämrar oss över att alla andra bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig, är dock indikationen kristallklar. Här har ingen förkrosselse landat än…. och den insikten i sig kan vara början till en välsignad förkrosselseprocess, om man bara vill ta den till sig!