Jag skrev just in några kommande mötestillfällen på listan här på frontsidan, och det var ett bra tag sen jag gjorde det senast!
Jag har haft en snart halvårslång paus i predikandet – coronarestriktionerna stängde ju ner det mesta av mötesverksamheten, så jag har haft det verkligt lugnt. Litet grann har jag börjat komma mig igång igen, och framöver ser det ut att återgå till det normala, om nu inte någon andra våg kommer rullande, förstås.
”Det normala” är då alltså att åka ut litet då och då, på den nivå, som passar en pensionär.
Förra veckan fick jag åka ut på en resa, som verkligen gladde mig. Jag var tillsammans med yngste sonen och vildmarksvandrade uppe i Lappland, närmare bestämt i Saariselkä. Man får passa på nu så länge man orkar!
Det är väl så med livet i den här åldern, att man har just fått tid att göra sådana här roliga saker, men man vet inte hur länge man kommer att orka göra dem…
Jag har ett eremitdrag i mig, som gör att jag trivs med att vara ensam, eller där det åtminstone är litet folk omkring mig. Riktigt ensam är man ju i och för sig aldrig, om man räknar med den osynliga världen, och har man ingen annan att tala med, faller det ju sig naturligt att tala med Herren! 
Här är vi människor uppenbarligen väldigt olika, jag har träffat många, som absolut inte skulle se det som någon förmån att få vara ensamma en vecka ute på en vandringsled, eller på en öde ö, något som jag igen upplever som en möjlighet att varva ner, och låta själen hinna i kapp en.
Tystnaden och avskildheten har blivit en bristvara i dagens samhälle.
Också när människorna inte är tillsammans med andra, har de ändå alltför ofta en ljudridå och intrycksström igång, som effektivt dränker deras möjlighet att faktiskt reflektera över saker, och lyssna in de egna inre signalerna – för att inte tala om de inre tilltal, som Gud skulle vilja ge!
Jag skulle t ex definitivt inte ha velat förstöra upplevelsen att klättra upp på Terävä-Nattanen, och sedan ha tid att sjunka in i utsikten över Guds skapelse, med att lyssna på musik i hörlurar medan jag klättrade, och sedan sitta och uppdatera Facebook uppe på toppen!
Tystnaden är inte en fiende, tvärtom! Den är en dörr både till mitt eget inre, och till en verklighet, som är större än jag – en dörr, som jag skulle må väldigt dåligt av att stänga!