Jag har hunnit vara kristen i fyrtiosju år nu, och jag var vuxen när jag kom till tro – undra på att man börjar vitna i skägget!
Man hinner göra en hel del på fyrtiosju år, och bland annat hinner man göra misstag – många misstag.
Ett av de större har varit att jag gång efter annan har fallit för frestelsen att vilja bli en kraftfylld, segrande kristen – och att andra människor skulle uppfatta mig som en sådan. Med den målsättningen blir det svårt att arbeta på sin frälsning!
Låt mig ge ett exempel på hur galet det kan gå:
För ett antal år sedan skulle jag medverka i en bibelkurs. Medan jag var på väg dit tyckte jag mig höra en Herrens maning att fasta under tiden kursen skulle pågå, och tackade glatt ja till det erbjudandet. Jag kom fram till kursgården, hade en sits med övriga medverkande, hälsade på anländande kursdeltagare – och sedan var det dags för kvällsmat. Och nu hade jag alltså två val:
Antingen kunde jag försvinna ut på promenad, tyst och obemärkt, och sedan komma tillbaka när måltiden var avklarad, eller också kunde jag gå och ta ett glas vatten, och sätta mig vid bordet med de andra. Tyvärr valde jag det senare.
Om man vet hur man ska göra, är det inte alls svårt att få folk att lägga märke till att man fastar! Man bara sitter där med sitt vattenglas, smuttar litet på det, konverserar så där lämpligt för att folk ska titta på en då och då, och inom högst ett par minuter kommer någon bergsäkert att fråga: ”Men ska du inte äta någonting?” Då får man anspråkslöst svara att Herren har manat en att fasta, och sedan har snart alla i omgivningen fått veta vilken alldeles särskilt andlig människa de har förmånen att umgås med och lyssna till…
På hemväg från den kursen kände jag mig som ett påskägg. Grant målad på utsidan, och totalt urblåst på insidan. Jag hade fått ut min lön. Och den fattiga lön jag fick, det var att de andra hade tyckt jag var from och helig och andlig…
Dagens tankar om arbetet på frälsningen ska alltså få handla om något som Herren en gång sade till Paulus:
”Min nåd är dig nog, för kraften fullkomnas i svaghet”
Vi har på senare år talat ganska mycket om det här med Guds kraft i vår arma kristenhet.
Det har skrivits böcker och hållits tal om saken, och eftersom detta med kraft och framgång alltid har tilltalat gamle Adam, har intresse inte saknats.
Vi har däremot inte varit fullt lika angelägna om att reda ut hurudan den svaghet månne är beskaffad, som kraften enligt Guds egen utsago ska fullkomnas i! Kanske det är en orsak till att det ofta har blivit som en av mina vänner en gång sade, ”istället för ora et labora, bön och arbete, har vi fått en massa orerande och laborerande i församlingarna…”
Mycket väsen och litet ull, som man brukar säga.
Om nu kraften är det som Gud bidrar med, och svagheten det, som vi skulle bidra med, vilket är då angelägnare för oss att tala om och tänka på?
För mig är svaret ganska självklart. Gud sköter nog sitt, kraften finns att tillgå!
Men sköter vi vårt? Lever vi i den svaghet, som kraften skulle fullkomnas i?
Vet vi vad detta är för något, vill vi veta det, vill vi leva i den?
Den här frågan. alltså om vi alls vill vara med på det här, den är ju Jesus själv inne på, när han säger att den, som vill följa honom, ska ta sitt kors på sig, och säga nej till sig själv!
Hur gör man det? Jag tror för min del, att en bra stor bit av den svaghet, som kraften ska fullkomnas i, handlar om frivilligt vald svaghet.
Vi kan börja med Jesu befallning om att låta saker och ting vara i det fördolda. Att gå korsets väg innebär nämligen alltid att välja bort sådant, som uppfattas som en styrka och en tillgång i denna världen, och därigenom också välja en svaghet i stället.
Jesus undervisar väldigt skarpt och tydligt om det här i Matt 6!
Och jag rekommenderar att du inte bara noterar bibelhänvisningen, utan också tar paus från det här inlägget och läser kapitlet! Han säger rakt på sak, att hur bra saker vi än gör, har vi ingen lön att vänta från Fadern, om vi gör det vi gör för att bli sedda av människorna, om vi är ute efter att få ära och beröm av dem!
(Det är annars rätt intressant att översätta bibliska begrepp till nutidssvenska, Vad är det man gör, när man ”söker ära av varandra”? Jo, man söker bekräftelse, förstås! Man får se upp med det begäret om man ska följa herren, och något annat sätt att arbeta på sin frälsning än att följa Jesus finns inte!)
Om vi däremot väljer att låta det vi gör vara i det fördolda, att ge, be och fasta i tysthet, då kommer det att resultera i himmelsk välsignelse!
Det har sagts, och det tåls att upprepas: En kristens liv ska vara som ett isberg, en tiondel synligt, resten i det fördolda. När en människa väljer att gå den vägen, då väljer hon att gå in i en svaghet, för i den här världen betraktas det som en svaghet att inte ha en knippe identitetsskapande prestationer att visa upp. Men man öppnar samtidigt en dörr för Guds kraft! Kraften fullkomnas i svaghet!
Därför förlöste min fasta på bibelkursen ingen kraft från himlen. Jag ville bli sedd av mänskorna, och då fick jag ut min lön i den valuta jag hade valt. Esaus linssoppa var bättre. Den hade åtminstone näringsvärde för kroppen. Det jag fick hade bara näringsvärde för den köttsliga naturen.
Vi kallas också att gå in i sanningens svaghet. Ja, vi går ju inte omkring och ljuger, vi är ju kristna människor!
Men ibland kan vi frestas tycka att sanningen behöver tillrättaläggas, åtminstone om den är väldigt obekväm för en själv! Sånt som är till fördel för en själv betonar man kanske litet extra, och det som är mindre angenämt tonar man ner, och så har man skaffat sig en litet bättre position i de andras ögon, än vad som annars hade varit fallet…
Då har man skaffat sig en styrka! Tyvärr är detta en slags styrka, som tyvärr sedan är ett hinder för Guds verk i och genom en. Om jag i stället bara rakt upp och ner säger som det är, kanske jag inte lyckas rädda så mycket gott anseende i andras ögon, men den svaghet, som jag då väljer, den öppnar för Guds kraft!
Förlåtelse är en av de saker, som frigör allra mest av uppståndelsekraften, det vet vi. Den fungerar enligt samma princip. Säg att man och hustru kommer ihop sig. Sedan lugnar de ner sig, säger förlåt till varandra, och går vidare.
Ett halvår senare drabbar de samman igen. Då får man se hur det var med förlåtelsen! Alltför ofta tas det ammunition från förra grälet. ”Och minns du vad du sade då, och hur du gjorde då, och sån här har du alltid varit, och…”
Att förlåta är att avstå från rätten att anklaga. Vill man inte det, då förlåter man inte. Man kanske åstadkommer en del lämpliga läten med sin mun, men förlåter gör man inte!
Den, som väljer att avstå från den rätten, går in i den slags svaghet, som öppnar för Guds kraft, detta därför att den, som har något riktigt maffigt att anklaga den andra för, har en styrkeposition! En anklagelse fungerar som ett tillhygge, ett vapen att drämma till den andra med när behov uppkommer. Den är också ett fruktansvärt effektivt manipulationsinstrument. Avstå från den styrkan, så går du in i något av den svaghet Guds kraft fullkomnas i!
Ett av de härligaste bevis vi har på det här finns omvittnat i Apostlagärningarna. När Saulus blev omvänd på vägen till Damaskus sade Herren bland annat så här till honom: ”Det är svårt för dig att spjärna mot udden”.
Han hade alltså en udd att spjärna mot. Något som stack och plågade honom. Var hade han fått den ifrån, då? Jo, det var en som skulle ha haft all anledning att förbanna honom, anklaga honom, som valde att avstå den rätten, och i stället be Gud förlåta honom!
Saulus hade tydligen fungerat som åklagare vid rättegången mot Stefanus, eftersom det var vid hans fötter vittnena lade av sig mantlarna, innan de påbörjade stenkastningen. Han var den, som hade allra mest anledning att ta åt sig, när Stefanus bad Herren att inte tillräkna bödlarna denna synd. Och nog tog han åt sig! Det står att han ”gillade” att Stefanus blev avrättad, och det är ju ett ganska milt uttryck, men kort efteråt hade han förändrats så att han gick omkring som ett rytande lejon och andades hot och mordlust mot alla kristna! Man blir av naturliga skäl ganska argsint, om man har en udd att spjärna mot!
Det var alltså inga teorier, som Paulus sedan kom med, när han i Rom 12 undervisar om att med hjälp av förlåtelse och välsignelse ”samla glödande kol på huvudet” åt folk! Han hade själv en gång gått med sveda på skallen tills han inte orkade längre.
Så gick det alltså till, när den Guds kraft, som hade frigjorts av Stefanus’ frivilligt valda svaghet, förde Saulus till omvändelse!
Sedan kan vi nämna tjänandet. Samma sak, samma mönster som framträder. Den som tjänar avstår från makt och position – från styrka, och väljer istället svaghet, den svaghet där kraft fullkomnas. Jag har för övrigt lagt märke till att det är rätt vanligt med ledarskapskurser i kristenheten nuförtiden. Däremot har jag haft svårt att upptäcka några tjänarskapskurser….
Ändå undervisar Jesus väldigt tydligt om att den som vill vara stor ska vara allas tjänare, och den som vill vara störst ska vara allas slav, och att denna världens hierarkiska maktstrukturer inte har någon plats i hans församling!
Jag är övertygad om att detta, att avstå från att söka kraft, att avstå från sådant, som ger styrkeposition och gott anseende, är en central del i arbetet på frälsningen!
Till sist vill jag nämna bikten. Att bekänna sina synder för en medkristen är visserligen motbjudande för den gamla människan, men ack så hälsosamt! Den sorts styrka, som man får genom att gå omkring och låtsas vara något annat och bättre än man i verkligheten är, den får ingen Guds kraft att uppenbaras i ens liv. Jakobs brevs sista kapitel ger handfasta anvisningar för den här sidan av kristenlivet! ”Bekänn era synder för varandra, och be för varandra, så att ni kan bli helade”.
Visst är det en händelse som ser ut som någons onda tanke, att vi blivit så mycket mer inriktade på att begära förbön för våra problem än på att bekänna våra synder?
Någon, jag tror det var Dietrich Bonhoeffer, har någon gång uttryckt det så här: ”När jag bekänner mina hemligaste synder för en kristen medbroder, då dör min gamla människa en smädlig död inför hans ögon”.
Det är bra när så sker! När vi talar om uppståndelsekraft måste vi komma ihåg, att det är sällsynt med uppståndelse utan föregående död…
Den Guds kraft som väntar på att få uppenbaras ibland oss, den handlar inte bara om kraftgärningar, tecken och under. Den handlar också, och framför allt, om att bli, och förbli gemenskapsduglig. Ju mer av den här sortens svaghet vi lever i, desto bättre blir förutsättningarna för gemenskap, den sorts gemenskap Jesus kom med. Den gemenskapen har plats för och inbjuder andra, därför att den bärs av den kärlek, som inte frågar vad den kan vinna på att älska sin nästa. Och att bli och förbli duglig till jämbördig gemenskap med andra, det är verkligen att arbeta på sin frälsning!
Helgelse är ett begrepp vi lägger många olika innebörder i. I min tanke är detta att bli mer helgad detsamma som att frälsningen så att säga får bättre grepp om en.
Som jag förstår det är just den här växelverkan mellan kraft och svaghet något för oss att tänka på, be över och rannsaka oss ifråga om, om vi ska komma vidare i arbetet på vår frälsning.
Att välja svaghet är en del av att dela Kristi lidanden. Den som vill göra det, frivilligt väljer att göra det, har löfte om att också få dela Hans härlighet!