I föra inlägget i den här serien talade jag om förkrosselse, och hur omistlig den är för den, som vill mogna i sin tro och ”växa i nåden”, som det brukar heta på Kanaans tungomål. Jag snuddade också vid det faktum, att det bara är sanningen, sanningen om mig själv, som kan göra mig fri från den förkrosselsens motsats, som kallas självupptagenhet – eller rentav andligt högmod.
Vi ska fortsätta litet till på samma tema!
I 1 Petr 2:2 finns en bild, som jag vill ta fasta på i det här sammanhanget. ”Ni ska längta som nyfödda barn efter den oförfalskade andliga mjölken, som kan låta er växa upp och bli frälsta. För ni har väl smakat att Herren är god?” I Psaltaren, Ps 34:9, finns en liknande uppmaning: ”Smaka och se att Herren är god!”
Den ”mjölk”, som Petrus talar om, är alltså att upptäcka att Gud är god, och att i förlängningen också börja upptäcka mer och mer av hur mycket gott vi har i Kristus, alltså på vilket sätt Guds kärlek har kommit till oss!
Petrus ställer också en fråga här: ”Ni har väl redan provsmakat?”
Av detta kan vi då dra den slutsatsen, att det tycks kunna finnas gudsbarn, som aldrig har fått provsmaka någon naturenlig andlig barnmat!
I denna basföda för Guds barn ingår också något mer än enbart smakproven på Guds godhet. Den är också sammansatt för att kunna eliminera olika slags andliga förgiftningar, som vi är drabbade av!
Jag har då och då, när jag har predikat om de här sakerna, frågat mina åhörare om de kan receptet på livets bröd?
Som svar på frågan har jag sedan sagt, att livets bröd är bakat på nåd och sanning. Jesus var ju full av nåd och sanning!
När mina barn var små brukade de fråga: ”Finns det frön i brödet?”, och se misstänksamma ut. Det var kryddorna som åsyftades. Fick de ”frön” i munnen, åkte de ut igen. En liknande tendens finns bland Guds barn. Ofta sväljer vi nåden och spottar ut sanningen, oss själva till fördärv. Nåden skänker oss frälsningen, sanningen gör oss fria att leva i frälsningen, för den krossar vårt inre motstånd mot nåden, och båda behövs i en balanserad andlig kost!
Om nu Gud skaffar barn, som Han älskar och vill allt gott, och om Han tillhandahåller en andlig mat åt dem som, för att ha önskad verkan, måste vara oförfalskad, utan tillsatsämnen, vad kan då den onde tänkas göra?
Jo, han häller i egna tillsatser, förstås! Då är mjölken inte längre oförfalskad, människor får fel gudsbild från början, de blir inte befriade från sina tankesystem, utan får fler istället, och hindras effektivt från att komma ut i ”Guds barns härliga frihet”.
Vi bläddrar fram Joh 8:30-47. Här börjar Jesus undervisa några människor som just kommit till tro. De är så nybakade i frälsningen att de knappt hunnit ur ugnen, så det här, som Jesus säger till dem, måste ju i allra högsta grad vara mjölk för småbarn! Men när vi läser vidare, får vi lov att konstatera, att inte är det här precis vad du eller jag skulle säga åt en grupp nyfrälsta människor!
Han börjar med de välkända orden om att de som förblir i hans ord i sanning är hans lärjungar, att de ska förstå sanningen, och att sanningen ska göra den fria. Längre än så kommer han inte förrän han blir ilsket avbruten av sina åhörare: ”Hur kan du här komma och tala om att vi ska bli fria?? Vi är väl fria som det är! Vi är ju Abrahams ättlingar!”
Jesus backar inte ett tum. Han konstaterar bara kallt att den som syndar blir slav under synden, och att den, som vill slippa den trältjänsten, får så lov att hänvända sig till honom, Jesus.
Åhörarna drar fram sin släktskap med Abraham på nytt, varpå Jesus säger att han nog minsann vet att de är släkt med Abraham, men att han också känner till ett annat släktskapsförhållande som inte är fullt lika smickrande! ”Ni har Djävulen till far, och det märks på att ni vill göra samma saker som han håller på med”.
Är detta mjölkmat för nyomvända??
Nu måste vi ta oss en funderare över de här människorna, som han talar till. Det här är ju inte något, som Jesus rutinmässigt säger till alla, som just har satt tro till honom! Det, som han säger här, kan alltså förmodas vara speciellt avpassat för just det behov av befrielse, som dessa nyomvända judar hade!
Nyckeln till att förstå vad Jesus är ute efter tror jag finns i deras upprepade hänvisningar till Abraham. Detta visar nämligen att de hade något, som de berömde sig av, något de höll fram som en religiös kvalifikation!
De hade blivit lärda från barnsben att de tillhörde det utvalda folket, det som härstammade just från ovannämnde Abraham, det folk som fått lagen och tempeltjänsten och offren och löftena – att de var Guds folk framom alla andra folk på jorden! Så här skulle ingen komma och påstå att det var något fel på dem!
De hade alltså ett hopp, men det var falskt.
Så länge en människa stöder sig på religiösa kvalifikationer, är hon oförmögen att ta emot Guds kärlek, oförmögen att komma in i ett sunt barnaförhållande till Gud. Guds kärlek kan bara tas emot som något totalt oförtjänt, som en fri gåva – det vi kallar nåd! Den kvalificerar man sig inte för, tvärtom, man stänger den ute, om man börjar hålla fram sina kvalifikationer!
Har man blivit lärd, antingen från barnsben eller från det man kommit till tro, att just vårt samfund, vår förening, vår teologi, vår församlingsstruktur, eller vad det vara må, är mycket sannare och bättre och mer biblisk och finare än alla andra kristnas, då har man fått en dos skadligt tillsatsämne i sin modersmjölk, något som neutraliserar den befriande sanningen. Alla sådana här kvalifikationer är nämligen vad Bibeln kallar att berömma sig av köttet!
Det är inte likgiltigt vad vi hoppas på. Huvudsaken är inte att vi hoppas på något, vad det vara må! Det vi behöver är ett hopp, som inte låter oss komma på skam!
Jesus anser det vara så viktigt att de här människorna blir av med sitt falska hopp, att han tar upp det som första punkt i undervisningen! Detta bör verkligen få oss att stanna upp!
Deras reaktion på det han säger bör också stämma oss till eftertanke. Den visar, att av alla människotankar, som vi går omkring med, är det de, som ger oss något slag av falsk trygghet, som vi allra minst vill släppa taget om!
I Filipperbrevets tredje kapitel berättar en människa, som från början hade sin hemvist i sällskapet i Joh 8, så här om sin egen befrielse från den egna religiösa berömmelsen:
”Om nån tycker att han kan berömma sig av köttet så kan jag det ännu mer! Jag är omskuren enligt lagens föreskrift på åttonde dagen, jag är av Israels folk och av Benjamins stam. Jag är en hebré, född av hebréer, en lagtrogen farisé, som sådan har jag varit en fanatisk förföljare av de kristna, jag har varit en oklanderlig människa, om man mäter med lagens mått! Men allt det här, som jag förr betraktade som kvalifikationer, har jag nu genom Kristus kommit att räkna som en förlust. Ja, sannerligen, och det gör jag för att jag hittat något mycket mer värdefullt, nämligen kunskapen om Jesus Kristus, min Herre! För hans skull har jag varit villig att mista allt det där och räkna det som skräp, för att jag ska bli delaktig i honom.
Delaktig i Honom blir jag nämligen aldrig genom min gamla lagrättfärdighet, utan bara genom den rättfärdighet som kommer genom tron på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt den som tror”. (fritt återgivet)
Kommer du ihåg hur Job räknar upp alla sina kvalifikationer för sina vänner i Job 31, och att vi konstaterade att han glömde en sak?
I Job 40, när Gud har börjat tala till Job, då har han glömt hela meritlistan. Nu vill han bara lägga handen på munnen, tiga och lyssna när Gud uppenbarar mer av sin härlighet för honom. Allt det, som hade sett så bra ut i dämpad belysning, blev så märkvärdigt futtigt i det här ljuset!
Samma sak händer med alla våra meritlistor, när Guds ljus faller på dem. Allt sånt här behöver få komma i sin rätta dager, och den belysningen tillhandahåller Herren just för att han vill hjälpa oss att arbeta på vår frälsning!
Det är för övrigt ofta just ur det här sällskapet, som Jesus konfronterar i Johannes 8, som de sentida ättlingarna till Jobs vänner rekryteras!
Sådana människor, som kanske i och för sig har stora kunskaper i både bibel, systematisk teologi, och bekännelseskrifter, men som också har anlag att vara högmodiga och hårda mot sina medmänniskor, är i riskzonen.
Ur det här i egna ögon oklanderliga sällskapet kommer också de, som säger ”du ska bara göra si och så”, med sina förenklingar och löften om snabba klipp i både böneliv och annat arbete i Guds Rike. Det var ju något av den andan som kom fram också i de tre ursprungliga jobsvännernas råd: ”Du ska bara börja bekänna, du ska bara tro…”
Nu kan vi konstatera att det, som Jesus säger i texten i Joh 8, uppenbarligen var avsett att provocera fram deras felaktiga tankar och föreställningar om sina nedärvda religiösa företräden. Blir dessa aldrig framgrävda, kan det ju aldrig bli någon omvändelse!
Herren säger, att de som förblir i Hans ord ska bli fria.
Att förbli är summan av att höra och att göra.
Får man höra att det man gjort och tänkt har varit i strid med det Jesus säger, då får man ta ut ny riktning.
Omvändelse är att få sig serverad en dos av Guds sanning, erkänna att Gud har rätt, och sedan börja inrätta sig efter den sanning man hört.
Utan omvändelse kan dessa nyfrälsta inte börja ta till sig Guds kärleks gåva. Går de miste om Guds kärlek får de ingen oförfalskad mjölk, och utan den kommer de inte att växa vidare i frälsningen.
I stället för att hisna över det klarspråk Jesus tar till, och undra hur vi ska våga göra något liknande, kanske vi borde fråga oss hur vi ska våga låta bli? Tänk om en medmänniska, eller kanske rentav jag själv, släpar omkring med en säck, som vi inbillar oss är full med dyrbarheter, men som i själva verket bara är ett lass sopor? Hur ska jag nånsin bli fri från den bördan om ingen hjälper mig att förstå att det är just sopor?
Och hur ska jag våga släppa taget om det jag tycker mig ha, om jag inte har hopp om att i stället få något långt värdefullare?
Det var först när lantarbetaren i Jesu liknelse hade hittat skatten i åkern som han avstod från allt annat för att kunna köpa den åkern!
Det tycks alltså vara så, att nåden och sanningen växelverkar i våra liv. Gud är barmhärtig, och vet hur mycket sanning vi kan bära i taget….
Sanningen kan göra ont, det vt alla, som har tvingats möta sanningen på det personliga planet, inte bara som ett abstrakt, läromässigt begrepp.
Det är som när trälen skulle bli av med sitt halsjärn.
Eller som att gå till tandläkaren!
När jag gick i folkskolan någon gång i forntiden, var det en flicka som bet skoltandläkaren i fingret, när det gjorde ont.
Ofta blir de som säger sanningen till människor också ”bitna i fingrarna” på ett eller annat sätt, det får de räkna med. Om barnen är tillräckligt små, förstår de ännu inte att tandläkaren vill dem väl med sitt borrande!
Jag tror knappast att flickan jag berättade om biter tandläkaren i fingrarna längre, även om borren får det att ila i tänderna. När man växer till sig litet slutar man med sånt. Då vet man redan att behandlingen är nödvändig, och att den har goda resultat med sig!
Min reaktion på obehagliga sanningar om mig själv kan alltså berätta något om min andliga mognad….
Inte tror jag heller att tandläkaren bytte yrke för att han blev nafsad i tummen, så ömma i skinnet är inga tandläkare.
Sådan ömtålighet i skinnet behöver också de, som ska hjälpa sina medmänniskor med sanningens verktyg, bli befriade från, annars blir tjänsten kort!