Tiden går – datumet var 10.1 i år när jag skrev första delen i den här serien, och nu är det redan sjätte september.
Jag har ett dunkelt minne av att det nån gång i den gråa forntid, när jag var ung, fanns ett svenskt dansband vid namn Flamingokvintetten, som hade en sång betitlad ”Sjätte september”, en sång på det i de sammanhangen ack så vanliga temat olycklig kärlek, men det var, som Cornelis sjöng för ännu längre sen, ”för länge sen, sååå länge sen”….
Det var visst fråga om segelbåtinnehav och utplånande av urban bebyggelse i den visan?
Nå, nu ska jag göra ett allvarligt försök att vara allvarligt sinnad – det faller sig inte alltid så där alldeles naturligt för mig, men jag försöker!
Om man ger sig till att skriva en årslång rad av inlägg på temat att arbeta på frälsningen, kan detta innebära två saker: antingen finns det mycket att säga om saken, eller så är författaren fullständigt monoman. Jag hoppas ju innerligt att det i mitt fall är fråga om det förra, inte det senare!
Nå, varför finns det så mycket att säga om den här saken, då?
Varför kan det inte bara vara så, att man kommer till tro, Jesus gör en fri, och sedan är man fri?
Vad är det som gör att befrielseprocessen är så lång, och ibland också smärtsam?
Det var jag inne på redan i det allra första kapitlet av den här romanen: även om slaven blir befriad från sin boja, sitter ändå spåren av träldomen kvar i både själ och hjärta, och där behövs en fortsatt process av helande och befrielse, för att allt det goda vi har i Kristus verkligen ska manifesteras i våra liv!
Idag ska vi utgå från de två träd, som stod mitt i Edens lustgård.
Det ena kallas livets träd, det andra kunskapens träd.
Det har sagts, och jag tror det är helt riktigt, att dessa två träd symboliserar två sätt att leva, två sätt att få en identitet, och att skaffa sig en plats i tillvaron. Jag vill också mena, och jag tror mig ha ett massivt bibliskt stöd för den tanken, att ingen, som använder sig av kunskapens träd för att bygga upp sin identitet och självbild, och för att skaffa sig utrymme i tillvaron, någonsin kommer att bli fri på det sätt Jesus åsyftar, när han säger ”den Sonen gör fri blir verkligen fri”!
Vad handlar då detta om i praktiken?
I den här världen är man summan av det man kan och det man gör. Självbilden, identiteten, och också den bild omgivningen har av en, hur omgivningen ser på en, styrs av hur väl man presterar, om man kan leva upp till det man förväntar sig av sig själv, och till det omgivningen förväntar sig/kräver av en.
Man kan ju, förstås, aldrig leva upp till allt vad alla förväntar sig, så vi söker oss i allmänhet till någon form av grupptillhörighet eller subkultur, för att där kunna vinna det erkännande vi söker. Om detta sedan kräver av oss att vi ska ha militär uniform, flott kostym med röd slips, eller om det förutsätter grönt hår och femtielva tatueringar spelar mindre roll, det beror bara på ens personliga läggning vilken kvist av kunskapens träd man väljer att plocka den identitetsskapande frukten från.
Kärnan ligger ju ändå alltid just i detta: man försöker skapa en identitet och en tillhörighet på basis av något man kan och gör!
Det här gör vi därför att vi är skapade för gemenskap.
Vi är skapade för att ta emot och ge kärlek, och också i sitt fallna tillstånd, skild från Gud, försöker människan hitta vägar till något, som ens skulle påminna om det livet.
Tyvärr kan kunskapens träd inte ge något annat än en ofullkomlig kärlek, en kärlek med villkor, en kärlek med förbehåll: ”Var sådan du förväntas vara, prestera på förväntad nivå, så får du vara med i gänget, annars kickar vi ut dig!
Det här är det slaveri vi behöver bli gjorda fria från i vårt hjärta och vårt sinne, efter att vi har kommit till tro, fått våra synder förlåtna, och blivit födda på nytt till att vara Guds barn!
I 1 Joh 4 finns uttrycket ”fullkomlig kärlek”. Där står att den fullkomliga kärleken driver ut rädslan.
Vilken rädsla? Jag tror att det är just rädslan för att inte duga, att inte få vara med, att inte klara av att leva upp till förväntningarna, som åsyftas!
Det finns en fullkomlig kärlek, och det den, som Livets träd står för!
Gud kärlek är annorlunda.
Den kräver inte att du ska leva upp till något, prestera något, klara av något, för att få vara älskad, för att få vara med!
Hela evangeliet sammanfattas i ett enda ord: nåd, och nåd, det är att få vara föremål för den kärlek som inte kräver betalt i form av motprestationer för att älska.
Så länge vi lever kvar under kunskapens träd, är det som att stå under ett paraply när det regnar. Guds kärlek öser ner på alla sidor, och där står man under sin mödosamt ihopskrapade skärm av religiös duktighet – och är snustorr.
I en kristen gemenskap, eller en kristen församling, där man så att säga fortfarande styrs av det gamla programmet, kommer det alltid att finnas en skriven eller oskriven uppsättning av regler och krav, som medlemmarna förutsätts rätta och packa sig efter, om de vill bli betraktade som fullvärdiga. Sitt inte när de andra står, stå inte när de andra sitter, lyft dina händer, eller gör det för all del inte, och så vidare, och så vidare…..
Där sådant finns, där finns också rädslan kvar bland folket, rädslan att inte duga, och den rädslan behöver man bli fri från, om man vill bli verkligen fri!
Jesus frågar vid ett ill fälle fariséerna: ”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, men inte söker den ära, som kommer från Honom, som ensam är Gud?”
Ja, det gjorde de, men varför? Varför super Jeppe? Varför gjorde de det?
Jo, dels skapade de sig en identitet genom sin förmenta laglydnad, men de var också rädda för varandra, rädda för att inte få vara med, och alltså höll de alla sig till samma regelverk – som hade samma funktion som ett slavok i deras liv.
Ibland kan man behöva rannsaka sig själv, och kolla om man faktiskt lever i tro på Kristus!
Har jag tagit till mig det faktum, att Gud Fader har bevisat sin kärlek till mig genom att Kristus dog för mig medan jag ännu var en syndare, innan jag hade lagt två strån i kors för att söka honom?
Går jag och inbillar mig, att min plats i Guds kärlek är beroende av hur mycket jag ber och läser Bibeln, hur ofta jag går i kyrkan, eller hur mycket pengar jag ger till missionen? Då behöver jag byta diet, och börja äta från livets träd istället!
Blandar jag ihop begreppen, så att jag har börjat sätta ett likhetstecken mellan människors godkännande och Guds?
(Alltför ofta har jag kommit att tänka på tomteverkstaden i ”Kalle Anka och hans vänner firar jul”, när jag har samtalat med mina medkristna – ni vet, den där scenen där jultomten säger till dockan: ”Säg mamma!”, och när dockan presterar på önskad nivå får hon en OK-stämpel i baken…det är som vi sökte just det)
Eller vilar jag i Guds nåd, så att jag vet att Guds kärlek är en evig konstant, som inte ändras av vad jag gör eller inte gör, och att detta, att Herren önskar att jag ska leva vänd till Honom, det är ett uttryck för att han vill att hans kärlek faktiskt ska nå in i mig, med allt vad det har med sig av frid och frihet, det är inte ett villkor för att han ska älska mig? Då har jag kommit in i vilan, då är jag rotad och grundad i Guds kärlek!
Och det är att leva i tro!