För länge sedan hörde jag en man berätta om en skämtteckning han sett i en tidning. Den föreställde ett par, som stod framför sitt hus och diskuterade vilken färg de skulle ha på fasaden, medan resten av huset stod i lågor.
Det här kan väl sägas vara ett skolexempel på felaktiga prioriteringar!
Det är också ett skolexempel på vad som oftast leder till felaktiga prioriteringar, nämligen att man inte har tillräckligt mycket av bilden klar för sig.
Det här har, naturligtvis, tillämpningar i kristenlivet. Den kristna församlingen får hela tiden se upp, så att vi inte kommer fel i viktighetsordningarna, för det slutar i allmänhet med att vi luras att bli de, som står till tjänst med lämplig vitmålning på vårt folks fasad, medan nationen i själva verket håller på att antändas av helvetets eld!
Det här beskrivs redan i Hesekiels bok, 13:1-12, så det är inte precis något nytt fenomen…
I 1 Petr. 4 kan vi läsa följande uppmaning: ”Slutet på allt är nu nära. Var därför förståndiga och nyktra så att ni kan be!”
I all den övriga undervisning, som vi översvämmats av de senaste decennierna, har det också funnits en portion av tal om tidens tecken.
Också jag själv har bidragit med massor av skriverier i det ämnet här på min hemsida.
Det tycks råda en bred samstämmighet bland bibeltroende kristna om att Jesu tillkommelse inte kan vara långt borta.
Men jag undrar, både för egen del och andras, om det råder en lika bred samstämmighet om vad detta innebär – borde innebära – för de kristnas prioriteringar?
Om vi ska tro på vad Ordet säger – och det ska vi ju – då är saken solklar. Om slutet på allt är nära, då har bönearbetet högsta prioritet!
Om slutet på allt är nära, då är laglöshetens hemlighet verksam, då är det stora avfallet här, då satsar den onde allt han har på att få till stånd så mycket ont som möjligt på den korta tid han har kvar! Då frågas det efter väktare på muren, då behövs människor som är beredda att stiga fram som förebedjare till försvar för folket, så att inte Gud, när han kommer, slår allt med tillspillogivning!
Vad gör vi då i våra församlingar?
Skulle vi se och förstå tidstecknen, då skulle det inte finnas några församlingar utan regelrätta och regelbundna bönemöten. Då skulle vi samlas, inte bara olika lokala kotterier var för sig, utan Guds folk över alla samfundsgränser, till gemensam bön och fasta för vårt land och vårt folk! Inte bara en gång, pliktskyldigast, utan åter och åter igen, drivna av nöd för alla ofrälsta i detta land!
Det står var och en fritt att studera församlingarnas annonsering.
Där står det om musikaftnar och konserter, det är vanliga möten och lovsångsmöten, helandemöten och predikomöten, söndagsmöten och vardagsmöten, ungdomsmöten och pensionärssamlingar, israelmöten och missionsmöten, men bönemötena är få, och de bönesamlingar som finns är i allmänhet rätt glest besökta.
Vad vi nu skulle behöva är bönemöten som vore hela församlingens angelägenhet, möten där människor skulle samlas av ingen annan orsak än att stå på knä och ropa till himlens Gud, och be för sin stad och sitt land så som Abraham bad för Sodom och Gomorra!
Nu tänker jag inte på den sorts möten, där man samlas för att be för sig själva eller varandra. Sådana möten finns nog både här och var.
Finlands kristenhet tycks dock ännu inte ha lärt sig att avstå från att prioritera sina egna, personliga behov, när vi samlas för att be! Undantag finns, det finns bönemöten där man uttalat samlas för att be för land och folk och inget annat, men om vi ska följa Skriftens uppmaning, då borde det vara de nuvarande undantagen, som vore regeln!
Vi kallas att be för det Sodom och Gomorra vi bor mitt i! Och när jag nämner de städerna, då tänker jag inte på samkönade förhållanden i första hand, jag tänker på den ohejdade materialismen, pryldyrkan, egoismen, som inte anser sig ha råd att räcka ut en hjälpande hand till en nödställd medmänniska, om hon råkar komma från ett annat land, eller ha en annan hudfärg! Det var just den inställningen, som var Sodoms grundsynd! Hes 16:49-50.
Det predikas ibland om hur Gud nog skonar staden/landet om bara en på tusen där följer Honom.
Men det är inte det, som berättelsen om Sodom vill säga oss! Vad den säger är att där fanns en förebedjare, en gudsmänniska som var villig att ta tiden och besväret att lägga sig ut för staden, och därför hade Gud varit villig att skona en stad, som levde i en pöl av smuts och liderlighet och själviskhet, om där bara hade funnits tio rättfärdiga.
De rättfärdiga hade räddats i vilket fall, och det var inte dem Abraham bad för! Han bad för staden! Gud räddar alltid sina barn, om inte från den fysiska döden, så i varje fall från den eviga! Staden däremot behöver förebedjare, den är ju full av människor, som ännu inte vänt sig till Herren, och tagit emot sin benådning!
Tidstecknen är klara. Den här tidsåldern går mot sitt slut.
Vad Gud har för tilltal och uppdrag åt sin församling i den här tiden är lika klart.
Det kommer inte att hjälpa Finland att vi ändrar gudstjänstordningar och mötesstil, det hjälper inte heller hur vi än importerar nya metoder och konster från söder och väster.
Det här landet får ingen nådatid av att vi har pastorer med nådegåvor och fantastiska predikningar, inte av att vi har nyrenoverade församlingsutrymmen med stoppning på bänkarna, inte ens av att vi prisar Gud så högt, att de som sitter närmast högtalarna behöver öronproppar för att inte behöva gå hem med tinnitus.
Vad som nu behövs är den nykterhet och den besinning som får oss att se att vårt land står i lågor, som får oss att strunta i fasadmåleriet och börja släcka!
Slutet på allt är nära, tack och lov! Nu är det dags att vakna till en rätt besinning, och ändra våra viktighetsordningar så de stämmer med Guds!
Eller är vi mer lika profeten Jona än vi liknar Abraham? Berättelsen om Jona är instruktiv på mer än ett sätt. Den handlar inte bara om en motsträvig Herrens tjänare, som försökte fly från sitt uppdrag, den handlar också om en Herrens tjänare, som satte de nationella intressena och sin egen aversion mot de hotfulla utlänningarna högre än människors frälsning!
Han ville inte gå till Nineve med någon kallelse till omvändelse, han ville inte ge dem som bodde där chansen att göra bättring, för han tyckte att de där syndarna helst av allt kunde fara till helvetet allihop! Han blev besviken när Gud inte förstörde staden!
Eller är vi bara allmänt likgiltiga? Prästen och leviten, som gick förbi den slagne i Jesu berättelse om den barmhärtige samariten, de hade ju inte slagit någon. De gick bara förbi.
Jag tänker mig att likgiltighet kan också stavas ”passiv obarmhärtighet”. Det är mer beskrivande, kommer närmare sanningen
Det finns mycket av den sorten i vårt individualiserade samhälle.
Vårt sätt att prioritera, både ifråga om bönen och ifråga om medmänskligheten, kommer att visa vilken andes barn vi är.
Jag har följt med den tidvis heta diskussionen om det tillstundande amerikanska presidentvalet, och satt in det i ett bibliskt sammanhang.
De enda uppmaningar jag har hittat ifråga om de världsliga makthavarna är att vi ska lyda dem, så länge de inte vill ha oss att göra sådant som Gud förbjuder, och att vi ska be för dem – oavsett om de sedan heter Trump, Biden, Niinistö, Marin, eller något annat, och alldeles oavsett om vi råkar gilla dem eller inte!
Hur prioriterar vi där?
Ber vi också för sådana ledare, som vi inte har röstat på, eller skulle rösta på, om de ändå går och blir valda, eller är det bara sådana, som faller oss på läppen, som får våra välsignelser?
Lydnad är bättre än offer, också i de här sammanhangen….
Jesu lärjungar kom en gång och bad Mästaren att han skulle lära dem be.
Det första de fick lära sig be om var att Guds vilja skulle ske, och att hans Rike skulle komma.
Vi, hans sentida lärjungar, behöver inse att vi också behöver lära oss be, behöver be Honom att han ska lära oss be!
Annars kommer vi aldrig ur våra egna små bönebubblor…