Jag har ägnat en hel del tid och utrymme åt David nu i min serie om trons människor i Bibeln, så det kanske är dags att gå vidare – eller i det här fallet bakåt, till Domarboken!
Före kungatiden i Israel, den som började med Saul och sedan fortsatte med David och hans efterkommande, vägleddes Israel under nära fyrahundra år av män, som kallades ”domare”.
Deras auktoritet grundade sig inte på makt av det världsliga slaget.
De hade ingen maktapparat, inget politiskt parti bakom sig, ingen hemlig polis, inget hov, inga livvakter.
De var kallade direkt av Gud till sin uppgift, de talade för Gud, och kallelsen innebar att de hade speciella uppgifter att utföra, en del som krigsanförare, andra som profeter eller rättskipare – alltså domare i den mening vi använder ordet.
Guds tanke med detta system var att folket skulle lyda och följa honom av fri vilja, utan att vara tvingade till det, och de perioder när folket faktiskt underordnade sig de ledare Gud på detta sätt gav, då gick det väl för dem.
Till slut blev allt dock bara ett enda olydnadens kaos, och då ville de ha en kung för att återställa ordningen – de ville alltså bli tvingade att lyda en människa istället för att frivilligt lyda Gud. Vi är ett märkligt släkte, vi människor….
Nå, vi ska nu gå till mitten av domartiden, till en tid, när det inte stod så bra till med Israel, och se litet närmare på den man, som då blev kallad av Herren till att återställa något slags ordning i landet, och till att rädda folket från yttre fiender.
Han hette Gideon, och levde någon gång på 1200-talet f Kr., alltså för mer än tretusen år sedan.
Han ger oss ett av de tydligaste exemplen i hela Bibeln på hur viktigt det är att konsekvent säga nej till det man ska säga nej till, och ja till det man ska säga ja till.
Både hans livsverk och hans personliga upprättelse grundar sig på hans nej till sina egna missuppfattningar och önskningar, och hans ja till Gud!
Berättelsen om Gideon börjar i Dom 6, i en tid när Israel avfallit från Gud, struntat i hans lag, och i följd av detta hamnat i ett totalt förnedringstillstånd, besegrade, ockuperade, och utplundrade.
Vi får en bild av ett gudsfolk på defensiven, ett folk som behärskas av fruktan och mindervärde, som inte längre känner vare sig glädje eller stolthet över att vara Guds folk, och Gideon är uppenbart präglad av detta.
(Det är för övrigt inte svårt att dra paralleller till nuläget i den nordiska kristenheten, och just därför har berättelsen om Gideon något att säga oss!)
Guds första tilltal till den förskrämde yngling, som sitter och gömmer sig i en grop i marken, ”du tappre stridsman” utmanar både Gideons självbild och hans negativa tankar om Gud.
Livet under midjaniternas förtryck hade fört honom in i den situation, som Bibeln kallar att vara mättad av förakt, det läge en människa hamnar i, när hon har blivit så länge och grundligt föraktad och nedvärderad av sin omgivning, att hon till slut har internaliserat eländet och börjat förakta sig sig själv.
För att han ska kunna börja växa i sin trosrelation till Gud, behöver han naturligtvis först av allt bli av med detta!
Så är också detta Guds första tilltal till honom ägnat att provocera fram just det, som han behöver befrias från…
Alla är vi angripna av ”midjaniter” av något slag, alla får vi möta sådant, som är ägnat att få oss att tänka och känna på ett nedbrytande sätt, både om oss själva och om vår Gud.
För att kunna säga ja till Gud, och till hans vilja och väg för oss, behöver vi lära oss att känna igen och säga nej till sådant, som ”midjaniterna” har smugglat in i oss!
Den moderna psykologin talar om internalisering, när en människa tar in intryck och idéer från andra, och gör dem till sina egna.
När en människa tar in negativa och nedsättande omdömen om sig själv, och gör dem till sin egen självbild, då kallar Bibeln, som sagt, detta att bli mättad av förakt.
Detta var vad som hade hänt med Gideon, och med hela Israel.
Att inse, att detta, som ”midjaniterna” i mitt liv har klistrat på mig, inte är vad Gud säger om mig, så då är det inte heller vad jag ska tänka eller säga om mig själv, det är första steget på väg till att säga nej till mörkret!
Detta är en grundläggande insikt i den andliga striden!
Utan den kan vi inte avvärja djävulens listiga angrepp så värst effektivt!
Jag hörde en gång en man berätta om vad som måste hända för att en hummer ska kunna växa. Skalet måste bort, annars hindrar det all tillväxt!
Alltså byter humrarna skal med jämna mellanrum.
Vi människor behöver också lägga av sådana skal, som hindrar oss från att växa – och som hindrar oss från att se oss själva så som vår himmelske Far ser oss! Och vi behöver värja oss för dem, som vill förse oss med nya skal istället! Vi människor är ju, till skillnad från humrarna, inte tänkta att ha skal överhuvudtaget!
Sedan får Gideon löfte om att han inte ska dö, fast han har fått möta Herren på detta sätt.
Herrens ”frid vare med dig” här i texten bär samma budskap, som hans ”frid vare med er” till de elva lärjungarna i Joh 20:19-22 mer än tusen år senare, alltså att Gideon är accepterad av Gud, förlåten av Gud, och kallad att tjäna Gud.
Detta är då nästa sak, som han får lära sig att säga nej till: den känslan av syndighet, dålighet, ovärdighet, och otillräcklighet, som fördömelsen präglar människorna med.
För att helhjärtat kunna säga ja till förlåtelsen, friheten, renheten som Gud vill att hans barn ska leva i, måste man ju säga nej till anklagelserna – och till Anklagaren!
Finns inte detta andra nej, då blir det svårt att hålla fast vid det första!
När Gideon sedan bygger ett altare åt Gud, och kallar det ”Herren är frid”, är detta en bekännelse av att han har fått frid med Gud – och av att han har fått frid med sig själv, genom att han har börjat finna sig själv under skalet av främmande tankar av självförakt och mindervärde!
När Gud väl hade byggt den grunden i hans liv, då var han redo att ta de första stegen till att börja förverkliga sin kallelse.
1. Hur uppfattade Gideon Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?
Fram till den här dagen hade han upplevt att Gud var mot honom, och mot hans folk. Nu får han höra att Herren är med honom! Att ha tillit till en Gud, som man uppfattar som en fiende, eller åtminstone som frånvarande och likgiltig, låter sig knappast göras. Att ha tillit till en Herre, som klart ut säger. ”Jag är med dig, jag är med er”, det ligger redan helt inom möjlighetens gräns!
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Jesu fråga till den lame mannen vid Betesdadammen mer än tusen år senare, ”vill du bli frisk”, är inte så orimlig som den först kanske verkar. Att lämna det invanda, även det kanske inte är så mycket att hänga i julgranen, och ta steget ut i något nytt och okänt är alltid litet skrämmande.
Gideon fick välja mellan att tro på det Gud sade, eller att tro på det han intill den här dagen hade trott och hållit för sant. Han kunde ha valt att stanna kvar nere i vinpressens bräckliga trygghet, i stället för att komma upp där han syntes, han kunde ha valt att gömma sig bakom sin egen förmenta feghet och oduglighet, istället för att ta till sig tanken, att han kanske ändå med Guds hjälp kunde få bli något annat och mer än så.
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
Han byggde ett altare, och kallade det ”Herren är frid”. Då gav han ett klart besked till omgivningen om att både hans bild av Gud, och hans relation till Gud hade genomgått en total förändring!
4. Ledde tron Gideon i konflikt med världen, och i så fall hur?
I och med att han tog till sig det Gud sade, och bekände sig till det genom att bygga altaret, var den kommande konflikten oundviklig. När en människa tar strid mot lögnerna hon har blivit infekterad med från värld och djävul, då har ju konflikten defacto redan startat!
5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Gideons liv?
Jag ska säga nej till ”midjaniterna” i mitt liv, och till deras försök att ge mig en fel bild av både Gud och mig själv, och jag ska säga ja till det som Gud säger, om sig själv och om mig!
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?
Han väljer att tro på det Herren säger, och att ta emot den frid, som Gud uttalar över honom.
7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?
Självömkan. Är man van att tycka synd om sig själv, kan det kännas svårt att sluta med det. Är man van att tillåta sig både det ena och det andra, eftersom det ju är så synd om en, är man van att manipulera sin omgivning med sin självömkan som instrument, då kan det kännas avigt att ge upp själva grunden för sitt tycka synd om sig själv-beteende!
Falsk ödmjukhet. Om man tror att det är ödmjukt och bra att ständigt framhålla sin egen dålighet inför sig själv och andra, kan steget till att istället börja berömma sig av Herren vara vääldigt långt! Det blir en slags bakvänd fariseism av det här, och sådan är aldrig lättbekämpad!
Okunnighet. Om jag helt enkelt inte vet, att det är meningen att jag ska säga nej till de här sakerna, att Gud vill hjälpa mig fri från dem, då kommer jag inte heller att göra det.
Då kan det kristna livet bli en enda lång, plågsam undran varför jag inte är fri, fast Jesus säger att den Sonen gör fri, han blir verkligen fri…
Jag känner en viss osäkerhet huruvida jag ska placera det här inlägget i kategorin ”Trons människor i Bibeln”. eller om det hör mer hemma under ”Arbeta på frälsningen”, dessa båda tema överlappar varandra rätt ordentligt. Det får nu bli ”Trons människor” i alla fall, de fick minsann vara med om att arbeta på sin frälsning….