Tro och misstro

”Tro” är ett av nyckelbegreppen i kristendomen, ett av de här orden som dyker upp i snart sagt varje predikan och kristet skriveri.

Eftersom vi är frälsta av tro, är tänkta att hela tiden bli mer och mer frälsta, alltså befriade och upprättade genom tro, och slutligen kommer att bli slutligt och fullkomligt förvandlade till Kristi likhet genom tro, är detta med tro naturligtvis avgörande viktigt för en människa, som vill arbeta på sin frälsning.

Men, vad är tro, egentligen? Vad menar vi, när vi talar om den?

Jag minns när fabriken, där jag jobbade för trettiofem år sedan, brann ner, och produktionen snabbt skulle organiseras i provisoriska utrymmen. Då gällde det förstås att alla visste exakt vad de skulle göra, och inte sprang om varandra som yra höns! Så fabrikschefen höll tal för den samlade personalstyrkan, och underströk vikten av att var och en visste vad som var deras uppgift.

Hans slutkläm lät så här: ”I kyrkan får ni tro, men här ska ni veta!”

I hans förståelse var alltså tro lika med ett vagt underbyggt antagande, och det är väl ganska vanligt att använda ordet så.

I en annan version uppfattas tron som en bergfast övertygelse, där man blint håller fast vid en uppfattning, som man tillägnat sig, något man själv bygger upp och underhåller genom egen ansträngning och insats. Det är tyvärr inte helt ovanligt, att kristna försöker arbeta på sin frälsning genom att satsa på att bygga upp en tro av det slaget.

Den sortens tro kan beskrivas som en frukt man plockar från kunskapens träd, och kan som sådan inte förväntas vara speciellt livgivande.

 

Men vad händer, om vi istället tänker oss den situationen, där man frågar en annan: ”Tror du på mig?”

Då får ordet ”tro” innebörden ”att lita på” istället för ”att vara övertygad om”. Då handlar det om hurudan relation man har till en annan person, istället för att handla om huruvida man håller något påstående eller antagande för mer eller mindre sant!

Det kan faktiskt vara så, och är också ofta så, att människor, också bekännande kristna människor,  i och för sig nog tror på Gud – alltså håller för sant att Gud finns – samtidigt som de inte tror på Honom – alltså inte litar desto mer på Honom!

På så sätt kan tro och otro samsas under samma tak i åratal i en människa, och om så är fallet, då går inte arbetet på frälsningen vidare!

 

Det finns en bibeltext, som tydligt beskriver den här brytningen, att den kan finnas inom en och samma människa. Den finns i Mark 9, där fadern till en sjuk pojke utbrister ”Herre, jag tror! Hjälp min otro!”

Han trodde förstås att Jesus finns, Jesus stod ju där framför honom.

Det var det här med att lita på Jesus, det här med tillit, som var den svåra biten för honom!

Att tro att någon finns är en sak, att lita på den personen är något helt annat.

Där ingen tillit finns, eller där den är svag, där behövs hjälp, Guds hjälp, för att tron ska kunna bli vad den är tänkt att vara!

 

Det här är svåra saker för de flesta av oss, för även om vi alla föds med en förmåga till tillit, så plockas den av oss ganska fort här i den här världen!

Ett litet barn hojtar av glädje när pappa hystar upp det i luften, för hos barnet finns överhuvudtaget inte den tanken och rädslan, att ”tänk om pappa bara låter mig falla i backen, struntar i att ta emot mig?” Tilliten är total.

Men sedan får barnet uppleva hur andra kastar sand i ögonen på en och tar ens saker i sandlådan, det får vara med om hur min bästis från igår inte längre är min bästis i dag, hur det man berättat i förtroende sprids runt hela skolgården, och så vidare.

Från att man tryggt trodde att man kunde lita på alla, får man rätt snabbt lära sig, att man inte kan lita på alla, och sen, efter ytterligare några svek och besvikelser, lär man sig att man tydligen bara kan lita på några få, och i värsta fall till slut att man inte kan lita på någon. Den här utvecklingen går vidare i våra liv, den här förnimmelsen blir bara starkare för varje gång man blir sviken och lurad och besviken och sårad på olika sätt.

När man sen kommer till tro på Jesus, då har man det här bagaget med. Har man en gång fått lära sig att det är säkrast att misstro allt och alla, då är detta inte något man kan lägga av sig som när man tar av sig rocken!

Man vet nu att Gud finns, men man har fått sin förmåga till tillit så skadad, att man inte riktigt vågar lita ens på Honom.

Då hamnar man i den ovan beskrivna situationen, där man både tror och inte tror.

 

Så, frågan är:  hur jag ska kunna lita på Jesus? Här behöver jag hitta ett svar som håller i alla livets lägen.

Den som finner vägen till en upprättad tillit till Gud, han hittar också vägen till en ständigt växande befrielse!

Hur kan jag lita på att Han är annorlunda, att Jesus är något helt annat än vad jag den hårda vägen fått lära mig, att människor i allmänhet är?

Hur kan jag veta att han är totalt pålitlig?

Svaret är Golgata, Kristus som korsfäst.

En, som på detta sätt har visat att han står för sina löften bokstavligen till sista blodsdroppen, han är att lita på!

Hur kan jag lita på att Gud Fader vill mig väl?

Svaret är Golgata, där Fadern visar att han är beredd att ge det bästa och dyrbaraste han har för att rädda mig från död och förtappelse.

En som inte har sparat någon möda eller någon kostnad för att jag skulle bli frälst, inte ens har vägrat att ge sin ende Son för att jag skulle kunna bli befriad från synd, död och djävul, skulle Han inte också vara beredd att vara med mig, på min sida, också i fortsättningen?

Har någon förtjänat mitt förtroende, förtjänat min tillit, så är det Gud!

Är det någon som kan hela min förmåga till tillit, så är det Gud.

 

Tron är en gåva, brukar vi säga.

Ja, det är naturligtvis alldeles sant, men även om en gåva är given, behöver mottagaren också vara kapabel att ta emot den!

När vi talar om tro i betydelsen tillit, då är den tilliten frukten av ett inre helande, det kanske viktigaste helandet av alla, helandet av förmågan att lita fullt och helt på någon annan! Förstår vi att  så är fallet, då förstår vi också på ett djupare sätt hur totalt den levande tron är en Guds gåva!

Den är både en gåva av tro och en gåva av helande från otro!

Aposteln säger, att han, när han kom till Korint, i sin förkunnelse inte ville framhålla något annat än Kristus, och honom som korsfäst.

Han talade till människor, av vilka en del var slavar, som kunde säljas som boskap, och i varje hänseende var underkastade ägarnas godtycke. Hur skulle han kunna förmedla tillit till Gud till dem?

Inte genom vältalighet och vishet, och inte genom att lova guld och gröna skogar åt dem, som klarade av att klämma fram med en tillräckligt stark övertygelse, i alla fall!

Men när han målade upp bilden av Guds Son, som kom hit för att dela våra villkor, dela vårt lidande och våra sorger, och slutligen ta på sig det , som skilde oss från Gud, och dö för att vi skulle få leva, då skedde undret.

Då såg de En, som de kunde lita på, då kom de till tro, och då började befrielsen!

 

Publicerad i Arbeta på frälsningen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>