Dags att ta upp tråden från senaste vinter igen!
Jag har ju tidigare publicerat ett antal inlägg på temat ”trons människor”, jag torde väl vara uppe i typ tjugofem sådana nu, där jag funderat på Gamla Testamentets gudsmänniskor, börjandes från Abel.
Inläggen baserar sig på bibelstudier, som jag har hållit i min hemförsamling, så det blev en paus på ett halvår nu, när vi på grund av coronaviruset har hållit paus i mötesverksamheten. Nu har vi kommit oss igång igen i församlingen, så nu fortsätter vi där vi slutade, alltså med att studera Davids liv och leverne.
När vi såg på Josefs liv senaste vinter, kunde vi konstatera, att där inte nämndes ett enda allvarligt syndafall – samt att man tyvärr inte kan säga detsamma om David, trots att dessa två mäns livshistoria i övrigt är slående lika.
Ibland kan livets mening vara att utgöra ett varnande exempel för andra, och nu ska vi se på de varnande exempel gudsmannen David kan ge oss!
Bland Davids psalmer finns några, som till innehållet skiljer sig från de övriga, nämligen de, som uttrycker ånger och nöd över begången synd, och glädje över att ha fått förlåtelse.
Sådana är psalmerna 32, 38 och 51.
Bakgrunden till de psalmerna finns i 2 Sam, kapitlen 11 och 12, alltså i berättelsen om David och Bat-Seba.
När detta händer har David varit kung över hela Israel i uppskattningsvis 7-8 år, att döma av beskrivningarna i 2 Sam 5-10. Före det hade han varit kung över enbart Juda stam i sju och ett halvt år.
Eftersom han var trettio år gammal när han blev kung över Juda, var han var alltså ca 45 år gammal i 1 Sam 11.
Från att han blev krönt till kung över Juda, och fram till den här dagen, hade hans liv varit ett femton år långt oavbrutet segertåg. Allt hade lyckats, allt hade gått honom väl i händer, och han hade fram till den här dagen ändå fortsatt att leva i ödmjukhet inför sin Gud.
Dock hade konturerna av den svaghet, som skulle visa sig så ödesdiger, nog börjat synas allt tydligare under dessa år!
Under den tid, då han var en av Sauls befälhavare, fick han dennes dotter Mikal till hustru. Hon stannade dock kvar i Jerusalem när han flydde undan Sauls mordlystnad.
När han blev kung vid trettio års ålder, hade han hunnit ta sig två hustrur till, Ahinoam och Abigail.
Nu begärde han att Sauls son Is-Boset skulle sända tillbaka Mikal till honom, trots att hon då redan var omgift med en annan man. Så skedde, och nu hade David alltså tre hustrur, vilket man ju kunde tycka borde räcka!
I 2 Sam 5:13 får vi dock veta, att David tog sig ännu fler hustrur och bihustrur, efter att han gjort Jerusalem till huvudstad för hela Israel.
Han fortsatte alltså att kontinuerligt utöka sitt harem, vilket onekligen tyder på att han hängav sig åt en viss omåttlighet på de sexuella området.
Detta beskrivs dock inte som någon synd – månggifte var inte förbjudet i Mose lag.
Det var alltså lovligt på den tiden, men det var definitivt inte nyttigt!
Här grundlade nämligen David en dålig vana att ta för sig efter behag bland sina feminina undersåtar!
I börja av 1 Sam 11 skönjer man också en annan ovana, som han hade lagt sig till med – han hade börjat slöa till. Han skötte inte sitt jobb som kung, varken hemma eller på slagfältet. I den här kulturen och tiden var det kungen som var överbefälhavare, kungen, som skulle leda armén i fält. David tar ledigt, och skickar iväg armén under befäl av Joab i stället.
Sen ligger han tydligen och drar sig mitt på dagen, istället för att sköta regerandet. Den, som sköter sitt jobb, stiger upp på morgonen, inte på kvällen, som David gjorde enligt vad texten berättar!
Detta var då det, som gav köttet och djävulen tillfälle. Han befann sig på fel ställe vid fel tillfälle, och hade dessutom en felaktig inställning.
Resultatet får vi läsa om i fortsättningen av texten: först ett äktenskapsbrott , sedan en oönskad graviditet, följd av en panikreaktion inför det hotande avslöjandet, som i sin tur till slut ledde till ett arrangerat mord.
Vi får alltså veta att allt detta hände, vi får de oförskönade detaljerna om hur allt gick till, och när man går bakåt i berättelserna om Davids liv, kan man också se utvecklingen som ledde fram till katastrofen, vi får början till ett varför.
Vad det gäller just varför kan man dock behöva gå litet djupare.
David kände ju till vad Gud hade sagt om äktenskapsbrott och mord!
Han visste vad Guds bud sade om att ha begärelse till sin nästas hustru!
Och, han var en man, som fram till detta ögonblick verkligen hade lagt sig vinn om att lyda Gud och fråga efter hans vilja!
Hur kan det gå så på tok för en sådan människa?
Nu kommer vi in på något, som vi verkligen har anledning att stanna upp inför, nämligen syndens makt att bedra oss, som omtalas i Hebr 3:13 , och syndens förmåga att fånga och snärja in oss, som det varnas för i början av Hebr 12.
Jag tycker mig ha märkt, att det ofta är så, att på första stället något viktigt koncept nämns i Bibeln, där finns ofta fröet till allt, som sedan kommer att sägas om den saken. Så är det också med synden.
I 1 Mos 4:7 sägs det att synden ligger på lur för oss, att den har begär till oss, och att den vill härska över oss.
Den beskrivs alltså i termer av ett levande väsen, något som har förmåga att planera sina angrepp, och tålamod att vänta på sitt tillfälle!
Synden hade alltså begär till David, och den ville härska över honom.
Hur såg fälttågsplanen ut?
Jo, först lockades han att missbruka ett privilegium – han skaffade sig fler hustrur än han behövde, bara för att han uppenbarligen gillade kvinnor och sex.
Jag läste en gång ett vittnesbörd av en före detta alkoholist. Han berättade att han hade försvarat sitt vindrickande med att det ju var bibliskt att dricka vin, och Bibeln ingalunda förbjöd vindrickande, bara att dricka sig berusad. Så han drack sig aldrig berusad, men han drack hela tiden, och höll på att förstöra sin hälsa totalt.
Till slut hade en av hans vänner bemött hans försvarsargument med att stilla konstatera: ”Jag förstår. Du missbrukar ditt bibliska privilegium.”
Om man tar något, som i och för sig är lovligt, och hänger sig åt en destruktiv omåttlighet på det området, då missbrukar man sitt bibliska privilegium, och då ger man synden en angreppspunkt.
Jag finner det vara helt möjligt, att en stor orsak till att David inte vill dra ut på något månadslångt fälttåg var, att han då hade måst lämna sitt harem.
Det är också lätt att vänja sig vid ett liv i bekvämlighet och lyx, och sådant har en kung ingen brist på.
Inget fel i att ha det bra, om Herren i sin nåd låter en ha det bra, men om man inte längre kan finna sig i ringhet likaväl som i överflöd, då kommer man inte heller att vilja dra ut i fält, och avstå från palatsmiljön för en tid, när så krävs!
Ett privilegium, som man klamrar sig fast vid med händer och tänder och vägrar släppa, det har redan blivit en dold avgud i ens liv!
Sen har vi vår benägenhet att betrakta oss själva som specialfall.
”Ja, visst vet jag att detta i princip är fel, men just i mitt fall, och just under de här omständigheterna, ska det väl ändå kunna gå för sig….”
Den inställningen har jag minsann stött på också i nutid. Ofta behövs det bara en dos självömkan för att en människa ska börja tycka, att ”eftersom det av den ena eller andra orsaken är synd om mig, måste jag väl få unna mig just detta, som egentligen inte är så bra , men….”
David tyckte knappast synd om sig själv just då, men kanske han i stället hade börjat uppfatta, att han som kung och envåldshärskare stod över de regler, som gällde för vanligt folk? Sådan är syndens makt att bedra, att den till och med får oss att lura oss själva. När så har skett, då är det bara en tidsfråga innan syndafallet inträffar!
Så gick det också för David.
Nu såg det ut som om synden hade segrat, som att den hade David i sitt våld, eller hur?
Gud släpper dock inte taget om sina tjänare så lätt, även om vi ibland gör saker som misshagar honom. Han tar oss under behandling i stället!
I nio månaders tid var Herrens hand tung över David, och sedan, när han var tillräckligt mör, sändes profeten Natan att återföra Herrens vilsegångne tjänare till ordningen.
I ett fullständigt genialiskt upplägg leds David att fälla domen över sig själv, och när han inser vad som har hänt, då kommer förkrosselsen, det tillstånd när man inte längre har några bortförklaringar och ursäkter, inte längre har någon eller något att skylla på, utan bara bekänner sin synd rätt upp och ned.
Nu ska vi komma ihåg, att berättelsen om allt detta har vi fått för att lära oss något om oss själva, och om Gud, inte för att vi ska skaka på huvudet åt David! Vad kan vi hitta, om vi ser på det hela ur den synvinkeln?
1. Hur uppfattade David Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?
Han hade kanske börjat uppfatta sig som en Guds favorit, som stod över de vanliga reglerna, men här fick han lära sig att Gud inte har några favoriter. Kanske han också hade drabbats av osårbarhetskomplex – att han trodde att han var immun mot syndens makt att bedra. Här fick han lära sig att han, likt alla andra, hade sin akilleshäl.
I en del av hans psalmer får man ett intryck av att han trodde att det var hans gudsfruktan, som gjorde att han fick leva i en nära relation till Herren, men nu fick han lära sig att det bara var av nåd.
Vad han också fick lära sig, och som också vi alltid ska minnas, det var att Gud är en Gud, som förlåter synd och utplånar missgärningar, om syndaren bara vill omvända sig, och fly till Hans barmhärtighet!
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Han fick lära sig att privilegier inte innebär att man kan missbruka dem utan konsekvenser. Omåttlighet öppnar för frestelser man har svårt att stå emot. Det brukar sägas att pengar, sex och makt är de tre stora problemområdena, och i Davids fall fick han lära sig att en maktutövning, som syftar till att tillfredsställa egna begär, i det här fallet sexuella begär, i längden innebär att man ger över makten över sig själv åt ondskans andemakter.
Man inser lätt hur allmängiltigt detta är, om man betänker hur fruktansvärt vanligt det är att folk utnyttjar sådana, som står i något slag av beroendeställning till dem….
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
Han försökte inte gömma bort vad han hade gjort, efter att han hade omvänt sig. Efteråt gjorde han inga försök att hemlighålla vad som hade hänt, tvärtom, han skrev sånger om det! Att berätta om hur helig och hur nådig Gud är, det var viktigare för honom än att bevara sitt eget anseende!
4. Ledde tron David i konflikt med världen, och i så fall hur?
Här var det snarare upproret mot Guds bud, och missbruket av den ställning Gud hade gett honom, som ledde honom i konflikt med Gud.
5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Davids liv?
Måttlighet är värd att eftersträva på alla livets områden. Begären växer ju mer mat de får.
Man ska aldrig missbruka ett bibliskt privilegium.
Att sköta sin uppgift är i sig ett skydd mot frestelser.
Man kan aldrig reparera ett fel genom att göra ett fel till!
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?
Han bekänner sin synd utan ursäkter och bortförklaringar, och han försöker inte låtsas vara bättre än han är inför andra människor.
7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?
Min mänskliga benägenhet att skylla ifrån mig, ursäkta mig, bagatellisera det jag gjort, och i största allmänhet försöka vitmåla mina synder.