Om osårbarhetskomplex

I går regnade det, och då var jag ute och fiskade. Det finns ju som bekant inget dåligt väder, bara dåliga kläder, och jag har ett heltäckande regnställ.

Fisken var tyvärr inte så på hugget som jag skulle ha önskat, men visst ska vi äta fisk några gånger nu!

Idag regnar det också, och nu sitter jag inne vid datorn. Jag har flera gånger om konstaterat, att nog ser det tråkigt och intetsägande ut det här: ”Arbeta på frälsningen del 1, del 2, del 3, del 4…… Så nu har jag gått igenom alla inläggen i den mappen, och satt ordentliga rubriker på dem.

Tanken är att om någon vill hitta något av inläggen med ledning av vad det handlade om, ska rubrikerna kunna vara till hjälp!

Ordningsföljden är samma som förr, de nyaste inläggen är överst på listan, de äldre längre ned.

 

Jag har hållit på rätt länge med den här hemsidan, och innehållet har svällt ut över alla bräddar under årens lopp – här finns tusentals sidor text, och ibland, när jag kollar bakåt, hittar jag sånt, som jag inte överhuvudtaget minns att jag har skrivit! Blame it on my old age….

Ändå har jag inte hittat något jag har känt behov av att ändra på något radikalt sätt,  eller rentav radera. Tydligen har varken mitt grundläggande sätt att förstå Bibeln, eller mitt sätt att se på vad det är att vara en Jesu lärjunge,  förändrats på något avgörande sätt under de senaste trettio åren.

Detta är då en bra sak, i fall jag har varit på någotsånär rätt spår från början, och det är illa, om där finns något som jag faktiskt skulle behöva ändra på! Skönt att få be till Herren, att han ska leda mig på rätta vägar för sitt namns skull, och att han ska hålla koll på om jag är på väg ut på en olycksväg, och leda mig tillbaka på den eviga vägen….

Det här är en bön jag har med  mig på regelbunden basis.

Jag inbillar mig nämligen på intet sätt att jag är skottsäker och osårbar.

Jag är inte säker på att jag aldrig kommer att falla för några svåra frestelser, och begå några värre synder.

Jag är inte säker på att jag alltid har rätt i allt jag säger, tänker, eller skriver.

Jag har skrivit en hel räcka med inlägg om att arbeta på sin frälsning, och det här är kan betraktas som ett till i den raden, för den, som inte är medveten om sin egen sårbarhet, kommer snart att se ut som en nåldyna, när han har agerat måltavla för den ondes brinnande pilar!

 

I Odysséen berättas om en gosse som hette Akilles. Han lär ha varit skottsäker – osårbar, så när som på en punkt. Hans häl var lika sårbar som alla andras, därav uttrycket akilleshäl. Så småningom var det ju en som fick in en träff i hälen på honom, med en förgiftad pil till råga på allt. Det brukar gå så.

Det finns mycket vishet i de gamla sagorna, och visst får vi ge Homeros rätt i att vi alla har någon svag punkt, hur bepansrade vi än tycker oss vara! Det ser vi tydligt, när vi läser om Bibelns människoöden.

Adam hade en svag punkt – hans önskan att vara Eva till lags.

Mose hade en svag punkt – det häftiga humör som fortfarande fanns i honom till  och  med när han fostrats till den mest saktmodiga människan på jorden.

Saul förblindades av makten och glömde vem som egentligen var Konung i Israel.

Salomo i all sin vishet föll för prakt och pengar – och kvinnor.

Petrus övervanns av sin rädsla för lidande och död.

 

Nu är det ju så knepigt, att det, som är en frestelse för den ene, kanske inte är det minsta lockande för den andre, och tvärtom.

Tänk om det går så här: Du är inte intresserad av vin, inte av kvinnor, och inte av sång heller, för nån sångröst har du aldrig haft.

Politiken har du inget intresse av att ge dig in i, för du vill inte ha makt.

Pengar vill du inte ha mer än vad du behöver, och du är av den meningen att det är fridens man som har en framtid, så en sådan vill du vara.

Kristen är du, en församling tillhör du, Herren följer du.

Och du kan inte begripa dig på folk som super och hoppar över skaklarna, som drömmer om storvinsten, eller som strävar efter makt. Det, som är en frestelse för dem, det är ingen frestelse för dig!

 

Men. Du har en liten ambition att vara en gudsman. Att bli litet heligare, mer överlåten och andligt mogen än genomsnittet. Din frestelse är frestelsen till fariseism.

Den frestelsen har jag själv fått kämpa med i alla dessa år, och jag tror att den ligger närmare till för just dem, som vill arbeta på sin frälsning, som vill ta sitt lärjungaskap på allvar, än den påverkar andra!

De vitmålade frestelserna är de värsta, för de är svårast att känna igen! Ambitioner, hur goda de än är, innebär alltid en frestelse!

Detta därför att ambitionen alltid har den ambitiöse i centrum. Att ha en ambition, det är att vilja bli nånting, att växa, att bli stor och duktig och sedd och uppskattad och berömd och………..

 

Ibland kämpar kristna med en så svag och splittrad vilja att beslutsamheten och handlingskraften försvinner.

Den inbillat skottsäkre är däremot oftast både beslutsam och handlingskraftig!

Avigsidan är att eftersom han inte anser sig varken ha eller göra några större fel, frestas han att bli oemottaglig för förmaning, andligt högmodig, hård, och lägger sig också ofta till med en attityd av förakt mot alla, som inte klarar av att leva ett lika moraliskt klanderfritt liv som han själv.

Den, som den här beskrivningen passar in på, är definitivt inte osårbar för frestelse. Han har ju redan fallit för en av de allra värsta frestelserna! Och det var just detta, att han ville vara en oklanderlig kristen, trodde att han var litet bättre än de andra, som fällde honom!

Tyvärr är risken stor för att han ska ha blivit bepansrad på ett annat sätt istället, nämligen det som Bibeln kallar att bli förhärdad.

Fariséerna var som bekant de enda människor, som Jesus aldrig fick någon rätsida på!

 

Den ena ytterligheten är alltså att den kristne är rädd att göra fel, och följaktligen inte vågar göra något alls. Den andra ser vi i den man, (eller kvinna!) som självklart  anser sig både ha och göra rätt, som vågar ta beslut och handla, men som är så självsäker att han inte längre kan korrigeras.

Var går då vägen, om det här är dikena?

 

Ja, jag tror att den går där det inte är JAG, och mina misslyckanden, eller JAG, och mina framgångar, som är i centrum för min uppmärksamhet! Jesus är vägen. För att jag ska kunna gå den vägen ska HAN ha uppmärksamheten!

Ibland får man nästan ett intryck av att vi kristna tror, att Gud vill ta ifrån oss vår vilja. Jag tror att detta är en total missuppfattning.

Gud vill att jag ska ha en hel vilja, en stark vilja, och en vilja som alltmer riktas in på Honom, på delaktighet och livsgemenskap med Honom.

Ju mer delaktig jag är med Honom, ju mer av Hans tankar och känslor jag delar, desto mer kommer också min vilja att harmoniera med Hans!

”Gud är den som verkar både vilja och gärning i er”, står det i Fil 2., i samma sammanhang där det talas om att arbeta på sin frälsning.

 

De här två problemtyperna, den som har svårt att komma till skott och den som tror sig vara skottsäker, attraherar varandra . Den osäkre söker sig gärna till den säkre för att genom att identifiera sig med honom stötta upp sin vacklande självkänsla, och blir därigenom konserverad i sin belägenhet.

Det kan alltså sägas var rena giftet för den försiktige och osäkre, som skulle vilja få uppleva mer av den frihet vi är kallade till, att ansluta sig till och underkasta sig en stark och självsäker ledare med osårbarhetskomplex!

Den säkre tycker om att få den osäkres beundran, tycker om den makt han kan utöva över honom, och binder honom till sig, och målar därigenom in sig i sitt hörn. Har man på det sättet skaffat sig en skara eftersägare, kan man ju sedan aldrig erkänna ett fel eller en svaghet…

Det är alltså säkrast för den, som på något sätt har en ledarställning, fungerar som herde för andra kristna, att då och då granska sin egen attityd till dem han leder.

Johannes Döparen ger oss ett gott exempel på hur det ska vara, när han säger om sig själv att han inte är brudgummen, han är bara brudgummens vän, som för fram bruden till honom,och sedan gläder sig över att få se på, och när han säger att det är som det ska vara att Jesus blir större och han blir mindre!

 

Vet du med dig att du bara är en människa? Att du kan falla? Har den insikten fått göra dig ödmjuk? Eller jobbar du på att inför dig själv, andra, och till och med Gud själv vara den osårbare, den som alla andra behöver hjälp av, men som själv inte behöver hjälp av någon? Då är jag illa rädd för att du jobbar på något annat än din frälsning!

 

”Den som menar sig stå, ska se till så att han inte faller”, står det.

Det står också skrivet, om både svaga och starka, att förutsättningen för att hållas på rätt köl är att Herren håller en stående, och bäst av allt, det står att den rättfärdige faller sju gånger men reser sig igen!

 

Igen ser vi behovet av sund självkännedom, så att man inte ligger där med sin egenrättfärdiga näsa i gruset, och fortfarande inbillar sig att man står, och behovet av sund gudskännedom, så att man inte står i Herrens nåd och rättfärdighet, och ändå fortfarande tror sig ligga fallen i sina frestelser och synder…

 

Det förefaller i bibliskt perspektiv också att vara så, att om någon går omkring och tror sig något vara fast han ingenting är, då kommer Gud att ta hans berömmelse ifrån honom – till och med genom att låta honom falla för de frestelser han trodde sig vara säker för, om så skulle behövas!

Den onde är alltid ute och vill ha tillstånd att sålla oss som vete, och ibland får han det tillståndet!

 

”Inled oss icke i frestelse”, ber vi i Fader Vår, och det är många som tycker att det är en konstig bön. Gud kan väl inte fresta någon till något ont? Det står ju t o m i Jakobs brev att Han aldrig gör det!

Varför  får vi då en sån här bön? Jag tror att det vi ber om, det är att slippa bli sållade. Att den onde inte ska få någon tillåtelse att göra det!

Omedelbart efter ”inled oss icke i frestelse” kommer ju ”utan fräls oss ifrån ondo”!

 

Men börjar vi inbilla oss att vi är skottsäkra, och blir vi högfärdiga och omöjliga av det, så att vi inte längre vare sig vinnlägger oss om kärlek eller vandrar i ödmjukhet inför vår Gud, då kan vi ganska snart komma till den punkt där beskyddet tas bort, vi får falla och bli förödmjukade, så att vi besinnar vem det är som är Gud, och vem som bara är en människa.

 

Den som är sårbar behöver rustning och sköld. Var kan vi tänkas vara vi bäst skyddade?

Jo, när vi förblir i Kristus, förstås! Jag tror att det är så undervisningen i Efesierbrevets sjätte kapitel, den om Guds vapenrustning, ska förstås: som konkret undervisning om hur man förblir i Kristus. Vi ska återkomma till den texten i kommande inlägg.

 

I detta att vilja vara skyddad för ondskans listiga angrepp finns också en frestelse inbakad.

Den består i att försöka stå emot frestelserna med lagens hjälp, alltså genom att ha reda på vad som är fel och undvika att göra det, och oberoende av hur man tror sig lyckas i det företaget, är själva inställningen förödande för all kristen gemenskap! Man börjar nämligen från den utgångspunkten  obönhörligen dela upp varandra i mer eller mindre lyckade och framgångsrika individer, och skapar därigenom ett A-lag och ett B-lag i församlingen.

Där så sker saboteras då allt arbete på frälsningen. Det arbetet är nämligen ingen individualistisk grej, där det bara handlar om mig, min tro, mitt gudsförhållande, min plats i kyrkbänken, som är bara bara min, det här är inte något för bara mig och mina tre bästa vänner, ni vet, Me, Myself, I.

Arbetar på frälsningen gör vi tillsammans!

Det är i gemenskapen man lär sig säga nej till sig själv, det är i gemenskapen man delar med sig, det är i gemenskapen ens svagheter avslöjas, det är där man lär sig ge och ta emot kärlek och nåd….. och där partier bildas, där vi delas upp i bättre och sämre, där bryts gemenskapen sönder.

Den väg Gud ger oss att komma in i beskydd och trygghet, det är att komma närmare Jesus och vara mer delaktig i honom.

På den vägen är enstaka syndafall ingen katastrof, för man lever ju under nåden!

En äkta gemenskap, där vi alla kan hjälpas åt i arbetet på frälsningen, den blir bara möjlig genom att vi alla vet oss vara beroende av Guds nåd, både för att stå emot frestelser och för att komma på fötter igen när vi fallit, och där alla vet med sig att de inte är bättre och heligare än sina syskon i Herren!

 

 

Publicerad i Arbeta på frälsningen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>