Senast utlovade jag att vi skulle återkomma till texten i Efesierbrevets sjätte kapitel, den som handlar om Guds vapenrustning. Vi uppmanas där att ta på oss den, och den sägs vara en förutsättning för att vi ska kunna stå emot den ondes listiga angrepp.
I arbetet på vår frälsning får vi lov att minnas, att vi hela tiden befinner oss i en kampsituation.Annars kommer fienden att riva ned allt som byggs upp, och emellanåt går det så snabbt, att man inte ens hinner märka att det skedde någon uppbyggnad – detta då om man inte tänker på att det, som byggs, också behöver försvaras!
Defensiven är livsviktig i allt som har med kamp att göra, det må sedan gälla fotboll, boxning, eller regelrätt krigföring!
Jag konstaterade också i mitt senaste inlägg om att arbeta på frälsningen, att det säkraste, mest skyddade ställe som finns för oss att befinna oss på, det är om vi förblir i Kristus, och jag sade också att jag tror att det är så vi ska förstå bilden av vapenrustningen: som konkret undervisning om hur man förblir i Kristus.
Som första del i rustningen nämns något, som kallas ”sanningens bälte”.
För att man ska ens vilja ta på sig sanningens bälte, behöver man det som Bibeln kallar kärlek till sanningen.Den kärleken yttrar sig i praktiken som en vilja och beredskap att underordna sig sanningen i alla lägen, också då när man själv inte riktigt håller med, också då när den svider i skinnet, också då när det retar ens omgivning, också då när ens anseende inför andra blir lidande.
Man kan alltså säga, att ingen tar på sig sanningens bälte utan att samtidigt också ta på sig sitt kors för att följa Jesus… men då är ju allt som det ska, för det är ju där vi ska vara!
Att vandra i sanningen är att välja den slags svaghet, som Guds kraft fullkomnas i!
Vår första fråga, både inför nya saker, och sådant vi är så vana med att vi aldrig egentligen kommit på idén att ifrågasätta det, ska alltså alltid vara: ”Är det här sant?”
Vi ska inte ta intryck av om det är häftigt, spännande, låter bra, verkar andligt, eller om många, ”alla andra”, säger att något är riktigt och rätt.
I sin utmärkta bok ”Från helvetets brevskola” låter C S Lewis den äldre demonen säga: ”Vi ska lära dem att tro på saker, inte därför att de är sanna, utan av någon annan orsak!”
Gud lär oss att tro på saker av en enda orsak: att de är sanna!
Hur vet vi då vad som är sanning?
Jesus har bett för oss med de här orden: ”Helga dem i sanningen , Ditt Ord är sanning”.
Inget, som strider mot Guds ord, kan någonsin vara en sanning som helgar och befriar.
Sådant kommer från den, som först sade: ”Skulle då Gud ha sagt?”, och därmed ledde människan i fördärvet.
Vår attityd till Bibeln är alltså avgörande viktig för våra möjligheter att bära sanningens bälte.
Sanningens bälte står också för en villighet att vandra i ljuset idag – leva öppet inför Gud, så att Jesu blod får rena mig från all synd varje dag, och leva öppet inför mina medmänniskor, så att vi kan ha gemenskap med varandra, så som det sägs i Första Johannesbrevets första kapitel.
Detta förutsätter en beredskap att ta emot den förmaning, som sanningens Ande vill ge, antingen som direkt uppenbarelse, eller också via någon medkristen. Vi ska minnas, att den som inte aktivt söker sanningen, och därmed också vägledning och förmaning, sannolikt kommer att gå i försvarsposition, om någon vågar peta på hans omsorgsfullt uppbyggda fasad!
Det här med att aktivt söka förmaning och vägledning är tyvärr ofta ett eftersatt kapitel i det kristna livet. Jesus säger tydligt, att vi är oförmögna att se våra egna brister – ”bjälken i vårt eget öga”, och hur ska vi då någonsin kunna komma tillrätta med den, om vi inte tar emot hjälp från vår broder eller syster?
När det gäller fysisk sjukdom pallrar vi oss nog minsann iväg till doktorn och vill ha diagnos och medikamenter, men ifråga om andliga åkommor, som har betydligt mer långtgående skadeverkningar än de fysiska, då är vi mer benägna att gå och gömma oss, och inte alls söka någon hjälp! Visst kan också den andliga medicinen smaka besk så det förslår, men låt oss nu ställa frågan: är den besk för anden eller för köttet?
Sanningen gör oss fria, om vi väljer att ta den till oss, binda den om oss och ha den med oss, den gör oss fria från lögnens inflytande över vårt liv!
Med sanningens bälte på får jag också lära mig att tala sanning.
Den som gör det, avstår samtidigt från möjligheten att skaffa sig fördelar via lögn, alltså den slags styrka man får genom att småljuga, vinkla, sprida rykten vidare, och genom att utelämna sådana bitar av sanningen, som ställer en själv i en ofördelaktig dager. Den, som avstår från styrka väljer frivilligt svaghet. Detta är en del av den svaghet som Guds kraft kan fullkomnas i!
Vi ska alltid minnas, att arbetet på frälsningen inte syftar till att JAG ska bli stark, det syftar till att öppna för att Guds kraft och kärlek ska kunna flöda in i oss och vidare genom oss!
”Sådant ska ert tal vara, att ja är ja och nej är nej. Det som går utöver det är av den onde,” Matt 5:37
Det är både instruktivt och skrämmande att någon gång då och då verkligen ge akt på sig själv, och tänka efter vad det egentligen var man sade i samtalet nyss? Hur mycket av det var helt och hållet sant, och hur mycket av det innehöll glidningar, vinklingar, halvsanningar och rena lögner av olika slag?
De flesta av oss ljuger nämligen litet då och då, utan att riktigt vara medvetna om det, men om man gör dt, då har man också ständigt dörren på glänt för lögnens faders verksamhet i ens liv!
Jag stötte för ett tag sen på en intervju med Pär Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet.
Han har forskat på lögner i många år.
Enligt honom är de vanligaste lögnerna att man ger andra falska komplimanger, eller att man vill framställa sig själv i bättre dager.
Så är till exempel är 80 procent av befolkningen beredd att undanhålla negativ information om sig själv under exempelvis en arbetsintervju.
Han har också en siffra på hur ofta vi ljuger: De flesta yttrar runt tre vita lögner om dagen.
(Här tror jag faktiskt att hans siffra är rejält i underkant, men det beror förstås på var man drar gränsen för lögn.)
Han berättar också att kvinnor och män ofta ljuger om olika saker. Generellt sett ger kvinnor fler falska komplimanger och män är mer benägna att framställa sig själv i bättre dager.
I samma artikel fanns ett uttalande av rättspsykologen Sophie van de Zee, Hon menar att vi ljuger mest för de personer, som står oss allra närmast.
Från sexårsåldern och upp till tonåren ökar vårt ljugande ,och på samma gång även kvaliteten på våra lögner, säger hon. Sen, när vi blir äldre, börjar vi ljuga mindre. Vid sextio års ålder är vi tillbaka på en sexårings nivå igen, säger hon.
(Hon säger dock inget om detta gäller enbart antalet lögner, eller om det också gäller kvaliteten på desamma….)
Jeff Hannock, professor i kommunikationspsykologi, berättar i sin tur att vi ljuger mer i telefon och i fysiska möten, än när vi kommunicerar via mail eller sms. Han förklarar detta med att kommunikationen blir mer spontan och inte lika genomtänkt, när man pratar direkt med någon.
”Mejl och sms ger oss lite mer tid. Då kan vi formulera ett ärligare svar än när vi ställs mot väggen”, säger han.
(När jag läste det undrade jag genast, om det är därför människor är så mycket elakare och mer aggressiva i nätdiskussioner, än när de samtalar öga mot öga. Är man helt enkelt ärligare i sin ondska då??)
Vad kan vi då som kristna lära av detta?
För det första är vi människor uppenbarligen spontant lögnbenägna. ”Ni, som är onda” säger Jesus till sin samtids människor, och det här är ett av sätten som den ondskan visar sig på. Vi ska alltså inte förvänta oss någon lätt och snabb seger över detta vårt inre motstånd mot frälsningen. Det här är något som går via daglig ånger och bättring, och framför allt genom att leva i Guds nåd, när det inte alltid lyckas så där hundraprocentigt!
Vi vandrar ju i ljuset genom att bekänna våra synder, inte genom att vara syndfria!
För det andra blir ljugandet lätt en vana, något man gör utan att ens tänka på det. Det är därför eftertanken behövs, och kanske också andras hjälp att få syn på var och när tungan halkar iväg med en!
För det tredje tycks vi rätt ofta ljuga för att vara snälla och trevliga mot varandra – och där tror jag ju att en verklig fallgrop finns. I den situationen kan man ju tänka att man är en god och bra person, just för att man ljuger!
Här finns också den knoppigheten med, att vi rentav kan beställa lögner av varandra, genom att ställa frågor, som tydligt anger vilket svar som önskas…
Lögnen finns alltså hela tiden med, både i vårt samhälle och i våra relationer, med i våra invanda sätt att tala med varandra, med både när vi ser på oss själva, och när vi ser och hör på varandra. Att i det läget gå in för att ständigt ha sanningens bältet stadigt om livet, det är i högsta grad att gå motströms, att vara annorlunda!
Men, när har nu livet i Kristus varit något annat i denna värld?