I Nehemjas bok, 4:15-20, beskrivs en situation, där de, som arbetade på att bygga upp Jerusalems mur, fick lov att ha svärdet i ena handen och mursleven i den andra, och halva arbetsstyrkan hela tiden stod vakt, fullt rustad till strid.
Man höll alltså på att bygga upp sitt försvar, men just då var det oundgängligen viktigt att också hela tiden stå beredd att försvara det försvar, som man höll på att bygga!
Den här berättelsen ger en utmärkt bild av de villkor, som också den andliga striden utkämpas under. Vi ska inte räkna med att i lugn och ro få lära känna Herren, att utan att störas få gå in i ett allt större mått av frid och frihet, och allra minst ska vi vänta att få vänja oss vid att ta på och bära Guds hela vapenrustning utan att dra till oss fiendens ovälkomna uppmärksamhet!
Här är det, som i bilden av vapenrustningen kallas ”rättfärdighetens pansar”, naturligtvis av avgörande betydelse. Har man det på, då har man ett grundläggande skydd mot de ”listiga angrepp”, som Ef 6:11 talar om!
Vi tar på oss det genom att sätta hela vårt hopp om frälsning och frihet till den rättfärdighet, som Jesus ger oss. Vi behöver ständigt bli påminda om, och påminna oss om, att i den andliga striden är vårt bästa skydd att hålla fast vid Kristi rättfärdighet. 2 Kor 5:18-21
Jesus har burit min synd på korset, och gett mig sin rättfärdighet, och den fick jag som personlig gåva från min himmelske Fader den dag jag blev ett Guds barn!
I förra inlägget skrev jag om sanningens bälte, och vår benägenhet att falla för frestelsen att småljuga i tid och otid.
Varför gör vi det? Varför är det här en så svår bit för os att komma till rätta med?
Jag vill mena att en stor bit av svaret på den frågan är, att vi genom detta trixande med sanningen försöker försvara och bevara vår egen rättfärdighet – alltså våra egna försök att se ut att vara bra och präktiga och lyckade människor.
Om så är fallet, då kommer själva orsaken till att vi så ofta faller för frestelsen att tumma på sanningen att försvinna, när vi kastar loss från den egna rättfärdigheten och istället börjar leva helt i Kristi fullkomliga, perfekta rättfärdighet!
Själafienden vill gärna uppmuntra oss att försöka utåt vara riktigt fina och fromma människor, om det är så att vi håller oss borta från sånt, som räknas upp i de gängse syndakatalogerna. Om vi lyssnar på honom, då slösar vi all vår energi på att bygga upp ett försvar, som i verkligheten inte ger något skydd alls.
För att undgå att falla i den fällan behöver vi egentligen bara tänka på en sak, ställa en fråga: inför vem är det egentligen jag behöver vara rättfärdig?
Inför Gud, eller inför människor?
Är det människor. som ska döma mig eller frikänna mig inför evigheten?
Är det människor, som har makt över liv och död?
Inför en helig Gud duger inget annat än det fullkomliga, det som Jesus ger, så det är det, som är värt att satsa på.
Samma sak gäller åt andra hållet, då när vi ställs mot ondskans andemakter. Inte heller där duger något annat än det fullkomliga som försvar!
Vår egen rättfärdighet kan den onde lätt nog skjuta hål på, men Jesu rättfärdighet är fullkomlig. Inga felsteg eller syndafall, som jag blir lurad till, kan någonsin göra ens en rispa i det pansaret! Det består ju av Jesu rättfärdighet, inte min!
Den rättfärdigheten påminner oss också om på vilket sätt den kom till oss. Den hjälper oss att tro på Guds kärlek också då livet kärvar till sig. Korsets vittnesbörd är evigt och oföränderligt: ”Ja, jag älskar dig!”
”Gud bevisar sin kärlek till oss därigenom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare”
Bakom den rättfärdigheten ska vi gömma oss, i den vissheten kan vi vila! Då är vi i Kristus.
Igen en gång får vi lov att konstatera, att arbetet på vår frälsning ofta består i att avstå från att arbeta på vår frälsning, och istället bara ta emot frukterna av att Jesus har utfört arbetet för vår frälsning!
Redan Jesaja profeterar om det här, när Gud genom honom säger så här: ”Jag har inte vållat dig arbete med matoffer eller möda med rökelse, istället har du vållat mig arbete med dina synder, och möda med dina missgärningar. Det är jag, jag som för min egen skull utplånar dina överträdelser, och dina synder kommer jag inte mer ihåg!”
När denna grundläggande sanning är klar för mig, när jag har klätt mig i den, då kan jag också börja mina dagar med att be om att få syn på dagens beredda gärningar, och sträva till att leva rätt i mitt dagliga liv. Jag ska ju naturligtvis leva på ett gudfruktigt sätt, även om det inte är det, som jag blir rättfärdig av!
Det mår både jag och min omgivning mycket bättre av, än om jag lever mitt liv som en självrättfärdig farisé, eller som en laglös syndare, som missbrukar Guds nåd till lösaktighet!
Den rättfärdighet jag får av Gud, den är mitt försvar, mitt pansar. När den onde anklagar mig för det ena eller det andra, då kan jag frimodigt svara något i stil med: ”Visst, mister djävul, det där har jag sagt, och det där har jag gjort, men nu är det så, att Jesu blod renar från all synd, och jag har fått Kristi rättfärdighet, och hur hade du tänkt få hål på den, mister djävul?”
Att vi lever ett liv, där vi gör mot andra det, som vi vill att de ska göra mot oss, där vi älskar Gud över allt och vår nästa som oss själva, det ska inte misstas för att vara vårt försvar. Det är i själva verket en del av offensiven, det är en del av vittnesbördet inför världen, det bidrar till att både bekräfta och sprida evangeliet!