Passion och känslomässiga sanningar

Det har varit – och är fortfarande – mycket av starka känslor i svallning i höst/vinter, jag tänker då på den pågående debatten om huruvida man som kristen ska göra det ena eller andra, eller vägra det tredje ifråga om hur vi handskas med den pågående epidemin.

Häromdagen stötte jag på ett begrepp, som jag finner vara både beskrivande och träffande – ”känslomässig sanning”.

En sådan lägger man sig till med, när man grundar sin uppfattning på hur något känns, mer än på vad som är objektiva fakta om saken ifråga.

Då och då stöter jag i kristna sammanhang på uttrycket ”passion”.

”Var är passionen, varför brinner inte folk mer för Jesus?”, var det en broder som utbrast för några år sen, när det var tal om den bristande evangelisationsivern.

”Vi skulle behöva mer passion, våra kristna ledare skulle behöva bli mer passionerade, annars blir vi bara sittande allihop!”,  förklarade en annan.

Jag är inte så säker på vad de egentligen menar med det, och inte vet jag om de alltid själva har det så klart för sig heller – sådana här uttryck är tacksamma att använda, för de får ju det att låta så bra och engagerat, det som man säger.

Ordet ”passion” kan antingen avse Kristi lidande, eller så kan det beteckna begär, lidelse, eller åtrå.

Den, som är lidelsefull, är behärskad av starka känslor – positiva eller negativa, man kan t ex vara väldigt medkännande, eller så kan man  rätt och slätt vara häftig och argsint till lynnet.

I och för sig kan jag förstå, om man frågar efter villighet att engagera sig, ge ut sig, eller rentav lida för Kristi skull, men det förefaller inte riktigt vara det som menas, när passionerade och brinnande kristna efterlyses!

Om man menar att vi kristna borde vara behärskade av starka känslor, då kan jag inte hålla med. Vi ska ha känslor, javisst, Gud har skapat oss med känslor, men vi ska absolut inte vara behärskade av dem!

Känslor kommer och går, känslor växlar, dem kan man varken bygga på eller tillmäta någon styrande förmåga i sitt liv.

Det vi behöver är andlig nykterhet, besinning, och uthållighet! Och sådana saker  vinner man  inte på passionernas väg!

 

Jag skulle vilja byta ut ordet passion mot ett annat, mer bibliskt, ett som jag tror att betydligt bättre motsvarar det, som  jag anar att också passionens förespråkare egentligen eftersträvar. Jag skulle vilja tala om hängivenhet i stället!

Det som är hängivet, det är bortgivet.  ”Hän” är det gammalsvenska ordet för ”bort”.

Den som är hängiven, han har gett sig själv med allt han har och är åt någon eller något annat än sig själv.

Den, som är hängiven, är inte längre sin egen, han tillhör en annan. Han söker inte längre egna fördelar eller egen ära, han söker det hans ägare vill.

Han konsumerar inte längre anförtrodda tillgångar planlöst, för eget nöje eller egen njutning, han är en förvaltare, och vet att han ska avlägga räkenskap.

Den som är hängiven har sitt livsprogram klart. Hans ”mat” är att göra Hans vilja som äger och sänder honom, och att fullborda hans verk. Detta blir då grunden för ett liv, som vartefter blir mer och mer  präglat av andlig nykterhet, förmåga att pröva allt, och av uthållighet.

Känslan, engagemanget, blir något som kommer genom hans Herres vilja och Ande, Gud är ju den, som verkar både vilja och gärning i oss, inte som en egen religiös förmåga att vispa upp den rätta stämningen. Hängivenheten till Herren  åsidosätter inte behovet och förmågan att pröva allt och behålla det goda, tvärtom, den hängivne vill ju lyda sin Gud också på den punkten!

Och det finns ett fantastiskt löfte förknippat med detta:  ”Herrens ögon överfar hela jorden, för att Han med sin kraft ska bistå dem, som med sina hjärtan ger sig hän åt Honom!”

 

Passionerad kan man vara med egna känslor och utifrån egen personlig läggning, och där är en del av oss mer känslobetonade än andra, och har således lättare att både engagera sig känslomässigt, vilket kan vara en styrka, och också att kanske bilda sig uppfattningar på rent känslomässiga grunder, vilket är en svaghet.

Att  ge sig hän, det är något annat, och mycket mera djupgående. Det kan man bara göra med hjärtat, med sitt innersta. Där är hela ens varelse engagerad, det handlar inte bara om den känslomässiga biten. Alltså är hängivelse något, som är inom räckhåll för oss alla som tror, oavsett hurudan läggning vi har, och den kommer också att ta sig litet olika uttryck, beroende just på hurudana vi är som människor.

Den kommer dock inte att ta sig sådana uttryck, att det är känslorna som styr, som bestämmer vad jag ska hålla för sant, och inte heller tar sig den äkta hänförelsen uttryck i att man underkänner andras tro och kristna liv, bara för att de inte är likadana, eller tycker likadant som man själv.

Av alla känslor vi har är kärleken den största – visserligen är den så mycket mer än bara en känsla, men den är också en känsla.

Kärleken, Guds kärlek, lär oss dock inte att lägga oss till med känslomässiga sanningar.

Kärleken står ju på intet sätt i motsats till objektiv, faktabaserad sanning, tvärtom, den gläder sig i sanningen!

 

En speciell, och verkligt farlig, variant av det här med känslomässig sanning stöter man också på då och då, nämligen när människor försöker stötta upp sin känslobaserade åsikt med att hänvisa till ett förment direkt tilltal från Gud.

Detta är förvisso inget nytt fenomen.

Carl Wislöff beskriver det så här i sin bok ”Sund tro”: ”

Det är på den här punkten vi kan komma in i svärmeri. Enskilda människor låter sig i det här fallet kritiklöst ledas av de tillsägelser och röster, som i tid och otid kommer fram i deras inre.  Allt tar man som Guds röst!

Om det, som de sedan gör eller säger,  är aldrig så dumt, och har än så olyckliga följder, frånsäger man sig dock allt ansvar. De har ju bara ”handlat i lydnad mot Guds röst”! Otroligt många dumheter har blivit gjorda på detta sätt.

Varje människa får ständigt ett otal impulser, infall och idéer! Det bottnar i bristande självkännedom, och i ett visst andligt högmod, att påstå att allt detta är från Gud!”

Visa ord av en vis man, och ord, som jag också för egen del har haft anledning att både ta till mig, och känna mig träffad av under årens lopp.

Vi vill ju så gärna ha rätt, vi människor…

 

Ännu ett annat misstag, som det är lätt att göra, när man är övertygad om något, som saknar verklig faktagrund, men ändå ”känns rätt”, är att man först läser in sin egen mening i utvalda bibelställen, sedan läser ut den igen genom att ta bibelstället ifråga ur sitt sammanhang,  och slutligen glatt och trosvisst konstaterar att ”se här, Bibeln säger detsamma som jag!”

Här gäller det att minnas att det är summan av Guds ord, som är sanning.

Lösryckta verser kan man kombinera hur som helst, och få att säga vad man vill, men detta är inte ansvarsfull bibeltolkning!

 

Den hängivnes bön är aldrig att han själv ska få rätt, hans bön är att Guds vilja ska ske, och att Guds sanning ska komma fram – även om det skulle visa sig att man själv får revidera sina egna meningar med mer eller mindre jämna mellanrum!

Eldsjälen, den som drivs av sina passioner, kan lätt förledas att argumentera för egen sak, slåss för sina egna meningar, samla sin egen anhängarskara.

Den, som är brinnande i Anden, söker inte sitt eget på det sättet….

 

 

 

Taggar:
Publicerad i Svenska blogginlägg
En kommentar på “Passion och känslomässiga sanningar
  1. Roine Öberg skriver:

    Tack för dessa visa ord! blev rikligen välsignad av dessa rader!
    Guds frid! Amen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>