I Domarboken 7:9-22 får vi följa den fortsatta utvecklingen efter att Gideon har skickat hem i princip hela sin här, och låtit bara de trehundra utvalda stanna för att strida mot midjaniterna.
Det första, som händer, är att Gud låter Gideon personligen få uppleva det, som beskrivs i psalm 139.
I slutet på sjätte kapitlet i Domarboken berättas om hur Gideon bad Gud om ett tecken, när han kände sig osäker – han lade ju ut ull åt Herren då.
Osäker känner han sig fortfarande, helt förståeligt, med tanke på att han just hade fått order att skicka hem nästan alla, som skulle ha gått till strid mot fienden tillsammans med honom. men här gången vill/vågar han tydligen inte gå till Gud med sin oro, han var väl rädd att gå över gränsen och fresta Herren, sin Gud, om han gjorde det. Så han biter ihop och försöker låtsas om ingenting!
Men, som det står i psalmen, ”förrän ett ord var på hans läppar, kände Gud det till fullo”, så nu erbjuder Gud sig att ge honom ett tecken i alla fall, fast han inte har frågat efter något sådant, om han bara vill gå ner till midjaniterns läger för att hämta det!
Att gå ner till fiendens läger var förstås inte ett helt ofarligt företag, men han gör det i alla fall.
När man sedan läser vidare i texten, kan man ju annars undra, hur den midjanitiske soldat, som gav sig till att agera drömtydare, kunde få drömmen om en rullande kornbrödskaka att betyda ”Gideons svärd”, alltså Gideons angrepp och seger?
Man får gå till hebreiskan för att få en antydan om den saken.
Kornbröd har den egenheten att det inte håller samman särskilt väl – där finns nämligen inget gluten, det ämne, som ger t ex vetebröd ”sammanklistringen”.
Här i texten är det inte ens fråga om ett ordentligt, syrat bröd, ”ugah”, utan det bröd, som i drömmen rullar in i midjaniternas läger är ett ”tslil”, en klump av osyrad, rostad deg av det slag, som bara de allra fattigaste åt.
Vartefter ett sådant bröd rullade, kunde det förväntas smula sönder totalt på nolltid – men det gjorde tydligen inte det här brödet, tvärtom, det var mot all vanlighet och sunt förnuft hårt nog att välta ett tält vid sammanstötningen!
Låt oss tänka på hur helhetsbilden såg ut, när detta händer!
Midjaniterna hade med säkerhet haft spejare ute, och visste att Gideon bara hade trehundra man kvar, och att resten av hans här hade, till synes, övergett honom och flytt.
Det såg alltså ut som om israeliternas styrka hade smulats sönder som en dåligt bakad kornbrödskaka – helt i linje med den tidigare erfarenhet midjaniterna hade av Israels bristande stridsmoral!
Men nu kommer ändå just en sådan brödkaka rullande, håller samman mot alla odds, och välter tältet! Detta är extraordinärt nog att ge utrymme för att tolka drömmen som ett förebud om Gideons seger!
Vill man ta med ännu ett element i drömtydningen, så kan man notera, att det var just ett osyrat bröd, som kom rullande.
Israels folk hade ätit osyrat bröd den där natten tvåhundra år före Gideons tid, då de drog ut ur slaveriet i Egypten, befriade genom ett Guds direkta ingripande.Nu hade de avfallit från Herren, och hamnat i ett nytt slaveri, den här gången under midjaniterna.
Den biten kanske inte midjaniterna kände till, men för den smyglyssnande Gideon kan det inte ha varit svårt att koppla osyrat bröd till Herrens forna försvar av sitt folk!
Efter det här var Gideon fullt beredd att gå ut i strid, nu hade han fått sitt tecken: Gud var beredd att på nytt befria sitt folk från det yttre förtrycket!
Fast när Gideon gör sig klar för drabbning, gör han det på ett så märkligt sätt, att man på goda grunder kan förmoda, att instruktionerna kom från Gud.
Varför skulle de annars ha slagit sönder krukorna?
Om avsikten bara var att dölja de brinnande facklorna fram till det rätta ögonblicket, då kunde de ju lika gärna bara ha dragit ut facklorna ut krukorna!
Kunde de sticka in sina facklor i lerkärlen, då kunde de ju också ha dragit ut dem igen!
Här fick då Gideon lov att säga nej till ett egna förnuftet en gång till, och slå sönder värdefullt husgeråd till synes till ingen nytta.
Detta var ingen liten sak, för när det kommer till ekonomiska hänsyn, då brukar vi människor i allmänhet ha svårt att agera så här slösaktigt, om vi inte kan se någon som helst nytta eller glädje med det!
Eftersom han valde att lyda, kom han därmed, sig själv ovetande, att ge oss den gammaltestamentliga förebilden till det, som Paulus sedan skriver i 2 Kor 4:7, nämligen att vi har frälsningens och gudslivets skatt i lerkärl!
Vi måste krossas, vi kristna, vårt hårda skal av önskan att vara självständiga och oberoende, att gå våra egna vägar istället för Guds, att söka egen ära istället för Guds, att söka vårt eget istället för det, som hör Kristus Jesus till, det skalet måste brytas och krossas, innan den eld, som Gud har lagt i oss, kan lysa på ett sådant sätt, att det får människorna att prisa Gud på den dag, då han söker dem.
Annars kommer vi bara att vifta med våra hemgjorda facklor på ett sådant sätt, att det är vi själva, som syns…och sätta vår tid och kraft på att polera de ”lerkärl”, som vi är, och förse dem med glasyr och ornamenteringar, och noggrant täta varje liten spricka, som uppstår, istället för att låta fasaden rämna, så att det sanna ljuset får lysa fram.
1. Hur uppfattade Gideon Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?
Det var det här med psalm 139. En Gud, som förstår mig utan ord, en Gud, som vet allt om mig, en Gud som har medlidande med min svaghet – det var den bilden av Gud, som han hade börjat ana vid sitt första möt med Herren, och nu fick eftertryckligt bekräftad här..
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Jag kan tänka mig, att frestelsen att inte göra allt, inte följa precis varje liten detalj, så som Gud hade visat honom, fanns där. Det står inte i texten, så det är bara min tanke och aning…
Samt då frestelsen att inte vara slösaktig, och slå sönder krukorna.
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
Han föll ned och tillbad, när han insåg att Gud just hade låtit en av fienderna förutsäga hans seger!
Sdan litade han tillräckligt på Gud för att våga tro, att Herren faktiskt skulle ge honom segern, trots hans löjligt fåtaliga manskap.
4. Ledde tron Gideon i konflikt med världen, och i så fall hur?
Ja, går man ut i strid mot Guds folks fiender, då är man väl i konflikt med världen!
5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Gideons liv?
Gud har lika total koll på mig, som han hade på Gideon, så jag behöver kanske inte förklara alla detaljer så omständligt alla gånger för honom… Samt detta, att om Gud är med mig, då spelar det egentligen inte någon större roll vem eller hur många, som är mot mig.
Gud är alltid i majoritet!
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?
Den ödmjuka tacksamheten. Han föll ned och tillbad. Samt lydnaden, villigheten att göra saker på Guds sätt, inte sitt eget.
7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?
Brist på ödmjuk tacksamhet leder alltid till högmod och självtillräcklighet, och då blir lerkärlet aldrig krossat. Högmodet och självtillräckligheten tar sig i sin tur uttryck i att man åsidosätter Guds anvisningar,och gör efter eget huvud istället, och där försvinner lydnaden.
Den, som i högmod och självtillräcklighet ger sig till att försöka tjäna Herren, kommer alltid att bli en, som bär fram främmande eld inför Gud, och sådan tenderar att bränna upp dem, som bär den….
Jag tror att man utan överdrift kan säga, att ingen, säger ingen, kommer att hållas kvar i Kristi segertåg så värst länge, om där inte finns ödmjukhet och tacksamhet!